Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Skilsmässodebatten

"Happy happy – en bok om skilsmässor"

Bokmärk artikel
Skilj dig och bli fri!

Foto: Lars Lindqvist Skilj dig och bli fri!

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Maria Sveland och Katarina Wennstam (red)

Titel: ”Happy, happy – En bok om skilsmässa”

Utländsk titel: Atlas

Skribenter: Maria-Pia Boëthius, Pernilla Glaser, Mari Jungstedt, Åsa Larsson, Mian Lodalen, Gudrun Schyman, Mia Skäringer, Helena von Zweigbergk, Maria Sveland och Katarina Wennstam

För skilsmässan i tiden. Det livslånga äktenskapet har spelat ut sin roll. Nina Björk har läst den nya antologin ”Happy, happy”, en senkommen hyllning till skilsmässan och det fria jaget.

För skilsmässan i tiden. Det livslånga äktenskapet har spelat ut sin roll. Nina Björk har läst den nya antologin ”Happy, happy”, en senkommen hyllning till skilsmässan och det fria jaget.

När svenska kvinnor började förvärvsarbeta upphörde någonting annat: deras livslånga kärlek till män. I dag slutar, till skillnad från tiden före kvinnors inträde på arbetsmarknaden, hälften av alla äktenskap i skilsmässa. De flesta på kvinnors initiativ.

Eller nej. Kvinnor älskade väl lika mycket eller lite då som nu, men när en ekonomisk situation leder till ett förändrat handlingsmönster förändras – så småningom – även känslomönstren i ett samhälle. För att ”Jag älskar dig inte längre” ska vara ett giltigt skäl till skilsmässa måste ett annat villkor redan vara uppfyllt: skälet till att äktenskapet över huvud taget ingicks måste vara just kärlek. Inte gårdens bevarande, kvinnors försörjning eller omöjligheten att ta hand om ett barn utan formella band till barnafadern.

Där har vi varit ett par decennier nu. Skilsmässa på grund av tillbaka­dragen kärlek är både socialt accepterat och, oftast, ekonomiskt genomförbart för både kvinnor och män. Men, ändå, är vi fortfarande ledsna när vi skiljer oss. Inte bara när vi själva skiljer oss, utan även när andra gör det. Vi säger inte ”Grattis, vad kul!” när någon berättar om en separation, som vi gör om någon berättar om exempelvis en graviditet. Handlingsmönstret är att femtio procent av alla gifta skiljer sig, men känslomönstret är fortfarande att hundra procent av skilsmässorna är uttryck för ett misslyckande.

Detta vill Maria Sveland och Katarina Wennstam ändra på. I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet.

Enligt redaktörerna går den som skiljer sig ”vidare, framåt och uppåt, mot oanade höjder!”. Och de som inte skiljer sig – går de bakåt och nedåt mot anade djup? Ja, kanske faktiskt precis så.

Det finns någonting djupt förlegat med det livslånga äktenskapet. Och när jag säger djupt förlegat menar jag någonting som strider mot samhällets bas: ekonomin. Både som producenter och konsumenter krävs i dag liknande egenskaper hos oss. Vi ska vara flexibla, nyhetsinriktade, förändringsbenägna och pigga på nya utmaningar. Om alltför många av oss gick runt och kramade en och samma mobiltelefon i tio år skulle inte Anders Borg bli så glad. Eller om den som blir sparkad från sitt jobb surar över att vara utbytbar i stället för att börja leta nya möjligheter.

Varför skulle vi vara annorlunda i kärlek? Av vad skulle vi ha blivit det?

Den här antologin ser jag som ett uttryck för behovet att skapa nya känslolagar, mer kompatibla med de beteenden vi redan lever med. Den vilar på upptäckten att även om vi känner känslor var och en av oss i våra individuella kroppar är det känsloregister vi väljer ur inte individuellt. Det finns outtalade regler för hur vi ska känna i olika situationer. Till exempel att vi ska beklaga och inte välkomna en skilsmässa.

Annons:

Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.

Gudrun Schyman skriver att hon först vågade skilja sig då hon successivt hade frigjort sig från föreställningen att hon ”var till för någon annan”. Av en vän får Pernilla Glaser rådet att ”förställ dig att du skulle använda all den energi som du lägger ned på relationen och lägga ned den på dig själv i stället”. Åsa Larsson skriver att ”det var kärleken till mig själv som fick mig att kliva ur min kärnfamilj”.

Att genomdriva en skilsmässa tolkas i flera av bidragen som en feministisk gärning och en gåva till ens barn – för vad vill man ge dem om inte, som Katarina Wennstam skriver, en mamma som förverkligar sig själv, lyssnar till sitt hjärta och unnar sig att vara lycklig? Det vill säga indirekt: lycka är jag. Kärlek är jag.

Men för att denna nya känslolag ska bli giltig krävs att vi gör oss av med någonting annat: skulden. Kvinnoskulden. Mammaskulden. Den som kommer som ett mejl i inboxen om en kvinna prioriterar ett jobbmöte före ett luciatåg på dagis, heltid framför deltid och, kanske, skilsmässa före äktenskap.

Uppmaningen till kvinnor, och speciellt mammor, att inte känna skuld är nog i dag den vanligaste förmaning man kan hitta i mamma­tidningar, självhjälps- och rådgivningsböcker, vilket i sig är ett tecken på att beteenden och känslor inte är i fas.

Skuld känner vi ju för att vi tycker oss ha handlat felaktigt. Den som uppmanar oss att inte känna skuld för att vi har prioriterat arbete eller egentid före barn och familjeliv menar alltså samtidigt att denna prioritering egentligen inte är fel. Eller den bör åtminstone mena det.

Men det är här det blir knepigt. För det vanligast angivna skälet till att kvinnor inte bör känna skuld om vi prioriterar jobbet och jaget är att män inte gör det. Och oups – där försvann sakfrågan och blev plötsligt mannen huvudperson i berättelsen om kvinnors liv! Vad han gör och vad han känner eller inte känner blir facit till vad vi ska göra, känna och inte känna. Och att göra mannen så stor kanske inte riktigt bör vara feminismens uppdrag?

I ”Happy, happy” lever inte skulden. Där lever det fria jaget. Och det märkligaste med denna hyllning till skilsmässan är kanske att den inte redan är skriven. Orden den bärs upp av har ju länge varit honnörsord i vårt samhälle och vår ekonomi: förändring, styrka, jag. Framtiden tillhör skils­mässan.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.