Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Hjältarna som vågar flykten

Bokmärk artikel
Lastbil med migranter på väg genom öknen.

Foto: Fabrizio Gatti Lastbil med migranter på väg genom öknen.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Fabrizio Gatti

”Bilal. På slavrutten till Europa”

Övers. Margareta Zetterström. Celanders förlag

Journalisten Fabrizio Gattis hjärtskärande reportage om afrikanska migranters flykt genom öknen är bland det bästa Kajsa Ekis Ekman har läst: ”Boken är i klass med de stora romanerna.”

Journalisten Fabrizio Gattis hjärtskärande reportage om afrikanska migranters flykt genom öknen är bland det bästa Kajsa Ekis Ekman har läst: ”Boken är i klass med de stora romanerna.”

Det är något med flyktingreportage som sällan fungerar. Det är den genre som borde beröra mest, och så berör det oftast inte alls. Varje år kommer ett flertal böcker om migranters situation, men efter att ha beskrivits som "nödvändig och skakande läsning" i recensionerna, tynar de bort på hyllorna i bokhandeln för att sedan makuleras.

Är det fel på oss? Har vi ingen medkänsla? Nej, jag tror att det är författarna som misslyckas. Uppgiften måste vara att skapa ett närmande, att väcka identifikation med migranten. I stället – inga namn nämnda – dundrar författarna på och räknar upp hundratals fruktansvärda öden efter varandra, man hinner inte engagera sig i ett förrän nästa presenteras, och allt kryddat med oöverskådliga siffror på hur många som drabbats av en viss konflikt eller en viss katastrof. Effekten blir den motsatta. Läsaren förfrämligas, världen känns omöjlig att rå på, problemet enormt och övermäktigt. Och det allra värsta: migranten skildras inte alls som en människa, utan som ett öde.

Om inte Fabrizio Gatti kan slå an, så kan ingen. För den här boken, "Bilal. På slavrutten till Europa", är Flyktingreportaget med stort F. Jag har aldrig läst något liknande. Kvalitetsmässigt är det inte ett reportage, utan en roman. Boken är i klass med de stora romanerna om människors umbäranden, som Upton Sinclairs "Vildmarken", Elsa Morantes "Historien" eller John Steinbecks "Vredens druvor". Den enda skillnaden är att huvudpersonerna byts ut allt eftersom. För det är verkligheten han beskriver, och flera av hans medresenärer dör på vägen. Andra försvinner eller fastnar i öknen.

Fabrizio Gatti, italiensk journalist med wallraffande som specialitet, har tidigare tagit sig in på flyktingläger och låtsats vara kosovoalban. Här gör han sitt livs resa. Den resa som så många afrikanska migranter riskerar livet på. Från Senegal genom öknen, med människosmugglarnas lastbilar, genom Libyen och fram till interneringsläger i Italien och som papperslös på en tomatodling. Redan i början av resan går saker inte som han tänkt sig. Då han letar människor att intervjua om deras resplaner till Europa går ett rykte om att han är en europé som erbjuder resa och jobb, och män­niskor vallfärdar från byar för att söka upp honom. Efter att ha gjort dem besvikna ger han sig av, med en människosmugglare som stolt deklarerar att "av mina kunder har ännu ingen dött".

Att resa genom öknen är ett vanskligt projekt. Det händer att rånare stjäl lastbilarna och lämnar migranterna att dö. Det händer att poliser rånar dem, för – som en polis beskriver det – om migranterna nu har så mycket pengar att de kan ta sig till Europa, kan de väl avvara lite till en tjänsteman med låg lön. Lastbilen kan gå sönder, vattnet kan ta slut. De mediciner Gatti har med sig är mer värda än pengar i öknen.

Knutpunkten är Dirkou, en liten oas i Niger, mitt i öknen. Till Dirkou kommer människor från hela Afrika för att försöka få plats på en lastbil som ska transportera dem vidare. Många fastnar där, och lever i ett limbo: kan inte ta sig vidare eller därifrån, och det händer att de säljs som slavar eller arbetar för knappt någon lön.

Ändå är det mest riskabla av allt överfarten till Europa med båt. Tolv procent av alla migranter dör under överfarten med båt, uppger Gatti. Det är nämligen kasserade fiskebåtar som köps av människosmugglarna och som lastas med långt fler personer än vad de kan bära. Thor Heyerdahls "Kon-Tiki" framstår som ett under av säkerhet i jämförelse med dessa färder. Och Gatti fegar till sist ur – han vågar inte sätta sig i båten.

I stället flyger han till Italien och hoppar i vattnet utanför den lilla ön Lampedusa, kallad "Lampa-Lampa" av migranterna. Efter att ha plockats upp och kallats "misstänkt blek för att vara kurd" förs Gatti till ett interneringsläger. Där finns inte ens toapapper och där misshandlas flyktingarna rutinmässigt av uttråkade, fascistanstrukna vakter. Gatti är den enda som förstår deras samtal, och refererar med omisskännlig humor: "Han hälsar sina kolleger genom att slå ihop klackarna och lyfta högerarmen. Nej, rättar honom en annan karabinjär, det där är den nazistiska hälsningen, den fascistiska är så här: Italiani!"

Annons:

Den här boken gavs ut redan 2007 – att den inte översatts förrän nu förstår jag inte! Den är absolut i klass med Roberto Savianos "Gomorra" – faktum är att Saviano och Gatti har en stil som liknar varandras. Det är samma sätt att obehindrat blanda fakta, upplevelse och analys. Gatti skriver med hela sitt jag som insats och med filosofin, existentialismen och geopolitiken som reskamrater. Han beskriver på en sida hur luften känns att andas i öknen när man varit på resa med knappa vattenresurser: den "svingar upp sig i osynliga torn och överfaller därifrån våra ansikten med sin kokande andedräkt". Han funderar över om öknen i själva verket upphäver tiden: "det som omger mig är samma utsnitt av världen" som Ibn Battuta såg för sju hundra år sedan.

Att den gavs ut 2007 betyder också att Khaddafi fortfarande styrde i Libyen. Under Gattis resa har Berlusconi just varit på besök för att inviga den gaslinje från Libyen som ska täcka tio procent av det italiens­ka gasbehovet. Khaddafi kallas en "frihetens banerförare" och lovar i utbyte att ta ett större ansvar för att stoppa migrationen från Libyen till Europa.

Europeiska ministrar talar om Libyen som "en del av Schengen". Med ens börjar polisrazzior i de Tripolikvarter där svarta migranter bor. Kursomläggningen fortplantar sig genom hela samhället och med ens är svarta migranter fredlösa. Hela denna kedja av trakasserier och motgångar bidrar till att göra migranterna till en billig arbetskraftsreserv när de sedan når Europa, lätt utnyttjad av tomatodlare, hallickar och re­staurangägare.

Och ändå fortsätter människor att komma. Ändå riskerar män­niskor sitt liv, lämnar sina familjer, skuldsätter sig för att ta sig till osäkerheten i Europa. Allt för ett "kanske". För det, menar Gatti, bör de kallas hjältar.

Alla de som någon gång tänkt tanken: "det kommer för många utlänningar hit", läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta. Den som inte förstår att det är omöjligt att stoppa migrationen – i en värld där den globala ojämlikheten kvarstår – saknar hjärna.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.