Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Bokrecensioner

Jamaica Kincaid: ”Annie John”

Bokmärk artikel
Jamaica Kincaids roman ”Annie John” från 1986 är en föregångare till de utmanande kvinnliga uppväxtskildringar som kommit på senare år.

Foto: Jessica Gow Jamaica Kincaids roman ”Annie John” från 1986 är en föregångare till de utmanande kvinnliga uppväxtskildringar som kommit på senare år.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Översättare: Madeleine Reinholdsson

Utgiven av: Tranan

Skribent: Jamaica Kincaid

Titel: ”Annie John”

­Karibiskan Jamaica Kincaid är lika aktuell som när hon slog ­igenom på 80-talet. Gabriella Håkansson läser hennes ­nyutgivna barndomsskildring ”Annie John”. Och förklarar varför hon är en mycket friare författare än Simone de Beauvoir.

­Karibiskan Jamaica Kincaid är lika aktuell som när hon slog ­igenom på 80-talet. Gabriella Håkansson läser hennes ­nyutgivna barndomsskildring ”Annie John”. Och förklarar varför hon är en mycket friare författare än Simone de Beauvoir.

Ett av mitt livs största besvikelser är Simone de Beauvoirs självbiografi. Den publicerades i Sverige under åttiotalet och omfattade fem monumentala band. Jag läste varenda sida och rasade. Hur kunde kvinnan bakom ”Det andra könet” producera något så medelmåttigt och förljuget? Hur kunde hon som levt ett så fascinerande liv framställa sig själv i så trist och konform dager?

Besvikelsen ledde till att jag började intressera mig för självbiografin som form. Varför var mäns livsberättelser så mycket mer spännande? Var det för att de ljög och mytologiserade? För att de romantiserade sina motgångar och förteg sina misslyckanden medan kvinnliga memoarskrivare i stället modellerade sina liv för att framstå som offer, martyrer eller oklanderliga föredömen.

Ungefär samtidigt som de Beauvoirs självbiografi gavs ut på svenska kom också flera av den karibiska författaren Jamaica Kincaids böcker ut i Sverige. 1985 introducerades hon av Stenströms förlag med ”På flodens botten” (som var debuten från året innan) och 1996 avslutades utgivningen med ”Min mor.En självbiografi”. Lagom tills Jamaica Kincaid blivit ett namn som jämfördes med Derek Walcott och V S Naipaul och inkluderades i Harold Blooms berömda kanon blev det alltså tyst. Förlaget lade ner och Kincaid slutade översättas till svenska.

Nu, fjorton år senare, ger Tranan ut den självbiografiska romanen ”Annie John” från 1986 på nytt, och kanske är det startskottet för en uppföljning av Kincaids försummade författarskap? Boken har fått ett utmärkt förord av författaren Mats Kempe, som initierat introducerar både romanen och delar av författarskapet.

Jag hade gärna läst mer av Kempes reflexioner kring barndomsskildringen som genre. Han skriver att den vuxne berättaren inte har tillgång till barnets direkta upplevelser utan i stället väljer episoder ur minnet och fogar dem samman med den vuxnes språk. Varje barndomsskildring är således ett noggrant utvalt collage.

Detsamma gäller förstås också självbiografin. Anledningen till att jag börjar tänka på Simone de Beauvoirs svullet överdimensionerade memoarer när jag läser Jamaica Kincaids korta, avskalade roman är konstruktionen av barndomen. Kincaid kan tyckas enkel, nästan simpel i sitt berättande. Innehållet i ”Annie John” kan sammanfattas på en rad. En liten flicka dyrkar sin mor och svärmar för sina väninnor men kärleken förvänds i hat och besvikelse. Varför?

Det förklaras aldrig och det är det som gör boken så intressant. Teoribildningen brukar tolka Kincaid ur ett postkolonialt perspektiv och citera Edouard Glissant. Feminister läser henne som en av de stora mor–dotter-skildrarna och refererar till Julia Kristeva. Queer­teoretikerna talar om könsöverskridande och menar att detta är om inte en lesbisk så åtminstone en bisexuell uppväxtskildring.

Själv tänker jag att Jamaica Kincaid slog ned rakt i det postmoderna åttiotalet och att det inte skadar att läsa henne på nytt och med andra ögon än de strikt teoretiska. Jag tänker att hon skiljer sig från många andra författare genom att skildra en barndom som sticker av. Annie John är en annorlunda flicka, men annorlundaskapet kommer sig inte av livsbetingelserna. Det är existentiellt. Den här flickan är en avvikare från födseln.

Annons:

Den svenska poeten Aase Berg skriver i essäboken ”Uggla” om det kvinnliga annorlundaskapet; att det till skillnad från det upphöjda manliga outsiderskapet alltid är lite obekvämt, ja, rent av äckligt. Precis så är det också med Jamaica Kincaid.

Flickan hon skildrar i ”Annie John” är en kokett, självmedveten skitunge. Hon utnyttjar sina svagare väninnor för att få kärlek och tröst, och hon gör sig till för sin mor som hon hatar gränslöst. På gravarna på kyrkogården visar flickorna sina kroppar för varandra och det är Annie John som leder gruppen. Men hon är inte bara den djärva utmanaren av den vuxna världens normer, hon är samtidigt bäst i klassen. I Annie John ryms både intelligensen, avvikaren och utmanaren. Det är egenskaper som vanligtvis återfinns hos geniförklarade män men när samma karaktärsdrag dyker upp i en flickas kropp blir de främmande. Vi känner inte längre igen dem.

Hade Simone de Beauvoir kunnat läsa Kincaid hade hon förmodligen baxnat över att en kvinna – en färgad kvinna från kolonierna dessutom – hade modet att framställa sig själv på det viset. I dag kanske vi inte precis baxnar. Kvinnors livsskildringar har genomgått stora förändringar och duktighets­aspekten har tonats ner.

”Annie John” känns ljummen jämfört med dagens uppväxtskildringar och ändå vill jag mena att det är en ovanlig bok. Medan män ofta använder den fiktiva eller biografiska barndomsskildringen till att förklara varför de (eller man) blivit som de är, så ger sig allt fler kvinnliga författare i kast med att skriva om barndomen på ett nytt och utmanande sätt. Jag tänker på Nina Bouraoui, Juli Zeh, Jenny Erpenbeck och Simona Vinci. Deras böcker är både morbida och perversa och skildrar barn som utför de mest oerhörda handlingar. Någon förklaring ges sällan. Barnens ondska bara är.

När William Golding 1954 skrev ”Flugornas herre” var blotta tanken på att små barn kunde besitta ondska något oerhört. I dag tycks skildringen av barns mörka sidor vara en del av det kvinnliga frigörelseprojektet. Kanske vill man gå till roten av det onda. Om man krossar myten om det goda, oskuldsfulla barnet krossar man också konstruktionen av kvinnan som det andra könet.

Det är glädjande att Jamaica Kincaid åter är aktuell på svenska. Det vore självklart fint om fler av hennes romaner – inte minst de självbiografiska – också kunde översättas den här gången. Både för det udda perspektiv på kvinnor som Kincaid ger oss, men också för att det övergripande maktperspektiv som hennes skrivande blottlägger fortfarande är aktuellt.

Ja, med tanke på att avstånden i världen har krympt och att en hel globalisering har hunnit genomföras sedan Jamaica Kincaid kom på svenska senast så vill jag hävda att hon är mer aktuell än någonsin.

Kommentarer (0)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.