Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jan Guillou: ”Brobyggarna”

Litteraturrecension

Skribent: Jan Guillou

Titel: ”Brobyggarna”

Utgiven av: Piratförlaget

När jag berättar handlingen i Jan Guillous nya roman ”Brobyggarna” för min femårige son säger han: Den har vi läst, fast med bilder i! – Nej det har vi inte, säger jag, men förstår varför han säger det. Guillou använder sig nämligen av sagans alla klassiska element: de tre fattiga fiskarsönerna som söker sig ut i världen, utsätts för prövningar, triumferar tack vare finurliga trick och anhåller om adliga damers hand.

”Brobyggarna” täcker åren 1900–1919 och planen är att den ska vara första boken i en serie historiska romaner titulerad Det stora århundradet. Berättelsen tar sin början i en norsk fiskarby i slutet på artonhundratalet. Efter att de tre bröderna Lauritzen blivit faderlösa upptäcks att de alla är exceptionellt tekniskt begåvade. De får ett stipendium till universitetet i Dresden mot ett löfte att återvända och bygga en järnväg mellan Oslo och Bergen. Men på grund av en kärlekssorg hamnar en av bröderna i Afrika och vi följer parallellt järnvägsbyggen i norska Finse och Dar-es-Salaam. Med två bröder i centrum ser vi arbetarrörelsens framväxt, kvinnors kamp för rösträtt, Norges självständighet, kolonialismen och första världskrigets utbrott.

Guillou lyckas mycket bra med att sätta ljuset på två av nittonhundratalets mest framträdande teman: tekniken och kriget. Det tunga arbetet med att bygga järnvägar skildras i detalj, man får lära sig om tekniska konstruktioner och jag tror inte att jag kommer att åka över en bro mer utan att sända en tanke till dem som ritade och byggde den. Låt gå för att ingenjören är subjektet här, inte arbetaren. Den tekniska utvecklingen och kriget är två motkrafter, symboliskt skildrade när Oscar som ägnat sitt liv åt att bygga järnvägar tvingas spränga dem.

Krigets fasor framträder bäst om man först får möjlighet att följa människorna under fredstid, som Chimamanda Ngozi Adichie gör i ”En halv gul sol”. Detta effektiva grepp tillämpar också Guillou. Lika intressant och ovanligt är också att han skildrar kriget ur Tysklands perspektiv.

Så ”Brobyggarna” är spännande, inget snack om saken. Det parallella historieberättandet funge-rar, berättelsen tappar inte i fart någonstans under de sexhundra sidorna och samtidigt får man en historielektion. Att romanen spänner över stora avstånd, både i tid och rum, ger läsaren den där fantastiska svindeln – tänk vad historien är stor!

Något som inte ger en svindel är personporträtten, vilka är mer än lovligt platta. De goda är goda, de fega dödas av elefanter och så vidare. De tre bröderna är övermänniskor och lyckas med precis allt. De bygger en perfekt kopia av en vikingabåt vid elva års ålder utan verktyg, de dödar tio personer med ett enda skott, de bygger de bästa broar och järnvägar man kan tänka sig, de jagar, seglar och fiskar bättre än någon annan, oj vad alla andra är imponerade, bröderna gifter sig med tyska adelsdamer och afrikanska prinsessor, de gör sig en förmögenhet på afrikanskt timmer och elfenben men är ändå inte rasister som andra européer och de är lika hemmastadda hos proletärer som hos kaisern. Jackpot! Förutom för en av dem, som blir bög och försvinner ur historien, men med en plantering som låter ana att han kommer att göra ett storstilat återinträde i nästa roman.

Hjältesagan gör att romanen lägger sig några dimensioner under våra stora historieskildrare. Det blir inte direkt Vilhelm Moberg eller Moa Martinson. Men väl en vuxenvariant av Olov Svedelids historiska ungdomsromaner. Och precis som när jag var yngre och läste Olov Svedelid sitter jag och håller krampaktigt tummarna för bröderna Lauritzen trots att jag vet att de kommer att triumfera vad de än tar sig för. Jag undrar bara hur Guillou kommer att kunna lotsa dem igenom alla nittonhundratalets hinder. Någonstans kommer sagan att krocka med verkligheten och en av dem måste ge vika.