Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jennifer Egan: ”Huliganerna kommer på besök”

Jennifer Egan har hittat en mycket träffande metafor för tidens gång i sin bok ”Huliganerna kommer på besök”.
Jennifer Egan har hittat en mycket träffande metafor för tidens gång i sin bok ”Huliganerna kommer på besök”. Foto: Pieter M. van Hattem
Jennifer Egan väver ihop tretton historier om människor i vår tid. Hennes berättargrepp är långt ifrån nytt, men hon får det att verka som om det vore första gången någon beskrev oss på det här sättet, skriver Jonas Thente.
Litteraturrecension

Skribent: Jennifer Egan

Titel: ”Huliganerna kommer på besök”

Utländsk titel: (”A visit from the goon squad”)

Översättare: Eva Johansson

Utgiven av: Norstedts

Jennifer Egan har fått det prestigefulla Pulitzer­priset för den här romanen. Sådana utmärkelser brukar få i alla fall mig att bli misstänksam. Kompromisser, brukar jag tänka: sockervaddiga berättelser som lämnar precis så mycket besk bismak i krävan att man kan påstå att de lämnat ett seriöst avtryck.

Tänkvärt, säger man och tänker ett tag innan man rusar vidare till nästa tänkvärdhet.

”Huliganerna kommer på besök” däremot. Den trevar sig in mellan revbenen, griper tag i mitt hjärta och håller fast. Jag vet, det är en formulering som ligger i klichélistans övre skikt, men det är faktiskt så det känns.

Egentligen är det en ganska enkel bok. Den är uppbyggd av tretton berättelser som är sammanlänkande över tid, rum och mänskliga relationer. En berättelse kan handla om medlemmarna i (den fiktiva) punkgruppen Flaming dildos och hur de manövrerar sina liv i San Francisco 1979. En annan kan handla om bandets basists sekreterare tjugo år senare och en tredje kan vara en skiss till en dagbok i form av en powerpointpresentation förd av bandets basists sekreterares tolvåriga dotter i vår egen tid.

Det är med andra ord en skara människor som slumpen har kopplat samman – även om det ibland inte är helt klart för de inblandade att relationen existerar. Det blir en sorts kollektivroman besatt med uteslutande unika individer, samtliga i huvudroller: det enda rimliga sättet att hantera modern historieskrivning.

Det finns många som försökt sig på att beskriva det mänskliga tillståndet i det västerland vi känner så nära att det blir otydligt.

Det finns en skala med smarta, cyniska, ironiska romaner i en av ändarna och pundigt postreligiösa livsstilsguruer i den andra. Och i mitten breder en ocean ut sig av ytlig psykologi som tycks djup blott och bart för att romaner har privilegiet att kunna ta tid på sig.

Jennifer Egan skulle kunna passa in i den första gruppen. Men hon är inte smart. I stället är hon intelligent – vilket naturligtvis utesluter cynism och ironi.

Vad hon har gjort är att beskriva vår tid som just tid, och inte som ett gnisslande hamsterhjul. Det är en svår sak att beskriva tidens gång, men å andra sidan vet man alltid när man har lyckats: nämligen när resultatet blir något svårdefinierat, hjärtslitande sorgligt som samtidigt känns befriande i sin kompromisslöshet.

Jennifer Egan har hittat en mycket träffande metafor för tidens gång. Jag kan livligt föreställa mig översättaren Eva Johanssons kval när det gäller romanens titel och underförstådda tema. ”Goon squad” är vad vi i Sverige brukar kalla svartfötter – det vill säga inhyrda strejkbrytare, det vill säga utomstående faktorer som håller hjulen rullande trots att strejken vederbörligen är utlyst. I överförd bemärkelse använder Jennifer Egan begreppet för tiden själv.

Den Iggy Pop-liknande punksångaren Bosco till exempel. På 2000-talet, ett par decennier efter sitt livs topp i tonåren, sitter han dödligt fet i en lägenhet i Manhattans Soho och försöker övertala sin skeptiska manager om en come back-turné.

Han tänker göra precis samma fysiskt utmanande saker på scen som han gjorde när han var tonåring. Underförstått är att han utan tvekan kommer att dö på kuppen, vilket naturligtvis torde öka turnéns dragkraft.

Bosco säger: ”Time’s a goon”. Tiden är med andra ord den strejkbrytare som får klockverket att gå trots att man har varslat om att livet kommer att stå stilla.

Men som samtliga som någon gång har strejkat vet: tiden är den tuffaste svartfoten av dem alla. Och som alla vet som någon gång har åldrats: rynkorna kommer, gravitationen besegrar kroppen och världen pågår därutanför en om man så låser in sig och håller sig alldeles tyst och stilla.

Samtliga av Egans tretton berättelser är djupt rörande. Och eftersom personer man lärt känna i en berättelse kan återkomma som marginalfigurer i en annan, förmeras varje enskild berättelse och får kraft av de andra. Ungefär som med oss människor, tro det eller ej.

Detta att länka samman enskilda noveller och öden med varandra är självklart ingenting nytt. Men Jennifer Egan får det ändå att verka som vore det första gången någon beskrev oss på det här sättet, sorgset och dämpat som en nattradio i bil på en ändlös motorväg i mörkret.