Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Knausgård

Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 1”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Utgiven av: Oktober forlag

Skribent: Karl Ove Knausgård

Titel: ”Min kamp 1”

Att ge ut en självbiografisk romansvit i sex delar kan verka magstarkt – särskilt med titeln ”Min kamp”. Men Ola Larsmo förförs av Karl Ove Knausgårds energiska och detaljrika norska prosa i den första delen.

Att ge ut en självbiografisk romansvit i sex delar kan verka magstarkt – särskilt med titeln ”Min kamp”. Men Ola Larsmo förförs av Karl Ove Knausgårds energiska och detaljrika norska prosa i den första delen.

Hela projektet låter nästan alltför storvulet. Sex självbiografiska romaner utgivna på mindre än ett år, alla med titeln ”Min kamp”, 1–6. Och så detta med titeln. Men redan med första bandet vann den norske författaren Karl Ove Knausgård för två veckor sedan Bragepriset, Norges motsvarighet till August, och nu har boken också nominerats till Nordiska rådets pris. Del två har nyss utkommit i Norge – inom en månad följer del tre. Och i vår del fyra, fem och sex.

Handlingen i ”Min kamp 1” är svår att referera utan att det låter trivialt. På drygt fyra hundra sidor berättar Knausgård i första person om sin tonårstid, om hur han bryter upp ur ett äktenskap och flyttar till Sverige, där han gifter om sig och får barn. Och om hur han före uppbrottet fick återvända hem till hemstaden Kristiansand för att tillsammans med sin bror ta hand om fadern, som slutligen supit ihjäl sig.

Nog så intressant, men också en historia man i kortreferat tycker sig ha hört förr. Kanske rent av alltför många gånger.

Men allt beror som sagt på hur det görs. Hur det skrivs. Det tar inte många sidor in i första bandet förrän berättarens grepp är kopplat – utan att man riktigt lägger märke till saken. Knausgårds prosa är ganska rak. Men den är mycket exakt och detaljrik, och av det slag där författaren självkritiskt lägger märke till minsta skiftning inte bara hos omgivningen utan också hos sig själv.

Författarjaget i Knausgårds roman utsätter sig för en självgranskning som kan leda tankarna till en författare som Witold Gombrowicz. Men mycket av energin i prosan kommer just ur ett försök att hålla sig öppen, mot omgivningen, mot hustrun, mot barnen – och mot en värld som tidvis hotar överväldiga en, och inte bara sugas in i skrivandet, i beskrivandet.

Som i så många självbiografiska romaner finns i ”Min Kamp 1” också två olika sorters tid. Det finns ett ”före”, tiden innan man började skriva, en tid som närmast är episk, på något sätt oförstörd. Sedan finns det ett ”efter” och ett ”nu” som är betydligt svårare att hantera. Så är också Knausgårds roman uppbyggd. Dels täta, intensiva här och nu-skildringar av en privatsfär – oron inför att bli förälder, en nogsamt skildrad känsla av att livet någonstans förlorat den riktning det hade från tonåren och en bit upp i ung vuxenhet. Dels längre, mer direkt berättade partier om barndomen, med en underligt frånvänd och sluten far, och tonårstidens vanliga problem (kärlek och sex, sprit, cigarretter, kamrater, skolan, föräldrarna).

Men de båda partierna skrivs samman, skickligt och till en början nästan omärkligt. Redan tidigt redovisar berättarjaget sin rädsla för att vara en dålig far – kanske alltför lynnig, kanske alltför frånvarande – en oro som många säkert känner igen. Sedan kommer bekännelsen att han inte längre dricker – han oroas av ”blackouts”.

Så följer berättelsen om tonårstidens första fylla och det starka, alltför starka lyckorus han kände. Och för varje varv blir bilden av den egna faderns instängdhet allt tydligare – tills bokens senare halva handlar om att hantera dennes död i en skitig spritmisär som återges ned till minsta smutsfläck, ruttna klädesplagg och intorkade spya, där berättaren och hans bror försöker bringa ordning i vad som blev kvar av ett liv. Oron tar form. Den är konkret. Allt i ett liv hänger samman, och det egna livet är en del av andras. Det som skrämmer mig hos mig själv är kanske inte ens mitt eget.

Annons:

Man förstår att en del släktingar provocerats svårt av bokens hyperrealism, så till den grad att de skrivit ett öppet brev om saken i norsk press. Men till skillnad från andra ”självutlämnande” romaner har jag svårt att se något effektsökeri i Knausgårds första del. Texten har integritet. Vart det tar vägen i de övriga fem banden har jag ingen aning om – kanske vänds allt på ända i band tre eller sex. Jag vet dock så mycket som att jag kommer att läsa ”Min kamp 2”.

Om en del läsare skulle skrämmas bort av de tidvis mycket detaljerade miljöbeskrivningarna missar de också små fantastiska stycken av detaljrik djupandning, som i detta lilla stycke där författaren, som strax ska bli far, en sömnlös Stockholmsnatt genom fönstret betraktar porrklubben US Video på Regeringsgatan nedanför:

”August Strindberg påstod en gång i sitt djupa, sinnesförvirrade allvar att himlens stjärnor var hål i en vägg. Av och till tänkte jag på det när jag såg den ändlösa strömmen av själar som gick nedför trappan och satte sig i källarbåsens mörker för att onanera medan de betraktade de lysande monitorerna. Att världen var stängd omkring dem och ett av de sätt de kunde se ut ur den var genom dessa luckor.”

Kommentarer (1)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.