Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 4”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Karl Ove Knausgård

Titel: ”Min kamp 4”

Översättare: Rebecca Alsberg

Utgiven av: Norstedts

I ”Min kamp 4” skildrar Karl Ove Knausgård sig själv som en ständigt pilsk, redlöst berusad och, i nyktert tillstånd, smärtsamt försagd 18-åring som söker efter meningen med livet.

Foto: Tore Meek I ”Min kamp 4” skildrar Karl Ove Knausgård sig själv som en ständigt pilsk, redlöst berusad och, i nyktert tillstånd, smärtsamt försagd 18-åring som söker efter meningen med livet.

Man talar ibland om ”mellanböcker”. Då menar man böcker som inte riktigt når upp till den standard man kan förvänta sig av dess författare, men vars relativa brister man förlåter med hänvisning till att författaren måhända slagit in på ett sidospår under tiden hon eller han ruvat på nästa höjdpunkt.

Somliga skulle nog kalla den fjärde delen i Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit ”Min kamp” för en mellanbok. Men då glömmer man att den sexdelade sviten är just en svit, som bör läsas som ett enda verk. Om något så borde alltså del 4 snarare kallas för ett mellankapitel.

Men inte heller det är rättvisande. I själva verket är det just den här delen som känns mest helgjuten och på sätt och vis mest fristående.

Av givna skäl är ju Knausgårds stora arbete ett teleologiskt projekt, och han låter oss aldrig glömma det. En teleologi är en profetisk historieskrivning som leder steg för steg till ett självklart slut – som kristendomens eller marxismens – och Knausgårds kommer att sluta i det dramatiskt apokalyptiska där han i svitens sista mening berättar att han inte längre är författare.

Men del 4 av ”Min kamp”, som i dag utkommer i svensk översättning, liknar mest av allt en klassisk frigörelseroman med manliga förtecken. Det är 1987 och Karl Ove har, efter en skandalös examensperiod tillbringad i ett ständigt rus och en ihållande kåthet, flyttat till ett litet samhälle i svartaste Nordnorge där han under ett läsår skall arbeta som grundskollärare.

Jag vet inte om Norge har någon uttalad country noir-tradition med skildringar av skick och seder i isolerade fiskeorter under norrskenet, men Knausgård skriver in sig i en sådan.

Vi får ta del av hur livet ter sig för en ständigt pilsk, ofta redlöst berusad, ung man med författardrömmar. Somliga skulle nog kalla romanen för en studie i mänskligt förfall. Andra skulle kalla det för en fullt realistisk skildring av nyss utsprungen ynglingaångest och sökande efter ... tja, kalla det mening med livet.

Den artonårige Karl Ove skulle nog snarare formulera det som ett enda långt, misslyckat försök att förlora oskulden utan att avväpnas i en för tidig sädesavgång.

Annons:

Det är med andra ord en extremt grabbig roman, om man med grabbig menar ett porträtt av omnipotens, självgodhet och förbluffande konsekvent egocentrism. Den norska författarförlaga Knausgård mest påminner om i denna del av sviten är Agnar Mykle och hans säreget självanalyserande primitivism.

Det handlar mycket om fyllan, som är Karl Oves medium för att bryta upp från sin försagda personlighet och våga chansa om lyckan. Samtidigt som hans pappa inleder ett nytt äktenskap och en karriär som alkoholist, till Karl Oves förfäran och äckel.

Det är bara ett par korta stunder i detta kapitel i romansviten som Knausgård tittar upp från sin ungdomsskildring och plötsligt låter oss sitta ner bredvid den etablerade författaren och flerbarnspappan i Malmö. Det är hisnande.

Jag tror att det är denna del 4 som Knausgård varit mest noggrann med, och brunnit mest för. Tonårens sista fas: mer dramatiskt, obeskrivligt och jävligt blir livet aldrig.

På en punkt vill jag dock, lustfyllt, korrigera den 18-årige rockfantasten och -recensenten Karl Ove Knausgård: Tuxedomoons låt heter inte ”In a woman of speaking”. Vad är det för dumheter? Den heter ”In a manner of speaking”. Men kanske är det en freudiansk felskrivning.

Kommentarer (0)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.