Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Kristoffer Leandoer: De försvunna böckernas bibliotek

Bokmärk artikel
Kristoffer Leandoer nominerades till Augustpriset 2010 för essäboken ”Mask”.

Foto: Marcus Johansson Kristoffer Leandoer nominerades till Augustpriset 2010 för essäboken ”Mask”.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Roman

Kristoffer Leandoer

”De försvunna böckernas bibliotek”

Natur & Kultur

Kristoffer Leandoer luckrar i sin nya bok upp gränserna mellan faktisk och fiktiv litteraturhistoria. Jonas Thente läser ett passionerat projekt som betyder mycket för författaren.

Kristoffer Leandoer luckrar i sin nya bok upp gränserna mellan faktisk och fiktiv litteraturhistoria. Jonas Thente läser ett passionerat projekt som betyder mycket för författaren.

Foto: En dront klampar fortfarande omkring i de svenska biblioteken. Det är SAB, som är det svenska klassifikationssystemet för böcker. Spjutspetsbiblioteken börjar ersätta det med det internationella – och billigare – Deweysystemet, men fortfarande letar man på de flesta svenska folkbibliotek under kategorin Hc om man söker svensk skönlitteratur.

Själv dras jag alltid till den allra första kategorin: Aaa. Där samlas det alltid lika oförutsägbara kluster som går under beteckningen ”Bok- och biblioteksväsen”. Det är en fantastisk och lyckosamt trippeltydig beteckning och jag undrar varför ingen döpt en diktsamling till det. Eller en roman.

De flesta böcker som man självklart borde hitta under Aaa står på andra ställen. Romaner, litteraturhistoria, essäer och sådant. För det finns en litterär korsform som kategoriseras av sanslös bokfetischism och biblioteksmystik; ofta en sällsamt sektliknade atmosfär och gärna en thrillerliknande intrig. Romaner som kunde stå under Aaa men inte gör det, är Umberto Ecos ”Rosens namn”, Ray Bradburys ”Oktoberfolket”, Elizabeth Kostovas ”Historikern”, Carlos Ruiz Zafóns Barcelonaböcker och Arturo Pérez-Revertes ”Dumasklubben”. För att nämna några.

Och så har vi nu Kristoffer Leandoers ”De försvunna böckernas bibliotek”.

Det måste först och främst sägas att detta Kristoffer Leandoers bok- och biblioteksväsen skiljer sig i ansatsen från det mesta annat i genren. I en tidigare bok, ”Slut. Om symbolisterna vid tidens ände” inleder Leandoer sin patos- och kärleksfulla hyllning till symbolismen med ett förord som lutar åt en personlig programförklaring. Han skriver att symbolisterna kring förra sekelskiftet ”definierar världen helt och hållet utifrån det som saknas i den” och han syftar på det dubbelliv vi alla lever i, där verkligheten överlagras av drömmar, arketyper (om man talar med Jung), myter och föreställningar.

”De försvunna böckernas bibliotek” är en märklig, praktisk demonstration av det Leandoer hyllade i ”Slut”. Berättaren är en snart 55-årig arbetare i böckernas tjänst. Han delar till stora delar biografi med Leandoer själv, som debuterade som poet 1987 och sedan dess har skrivit flertalet böcker – lyrik, romaner, essäer et cetera – samt verkat som översättare, kritiker och förlagsredaktör. Karln är alltså byggd av böcker, liksom den här bokens namnlöse berättare, som vi kan kalla Kristoffer.

Det blir en bibliofilbiografisk berättelse i mer eller mindre fristående kapitel som står och tvekar, undrar över vad de spelar för roll i det hela och vart de är på väg. Det handlar om författare och deras böcker som tycks suddas ut, försvinna från det kollektiva minnet. Man kan läsa om banbrytare som Vietnamkrigets främste skildrare Greg Marble jr, om den mycket inflytelserika dekadenten Aurélien de Kempff (1870–1906), det ifrågasatta svenska poetgeniet Jenna Frese och den legendariske översättaren Harald Arneson.

Och man kan leta tills man storknar efter dessa litteratörer i alla tillgängliga medier, utan att hitta dem. Många andra som nämns i denna bok, och varvas med de fiktiva, är högst biografiska varelser. Som Marcel Schwob, P L Travers (som skrev böckerna om Mary Poppins) och Johan Svedjedal.

Annons:

Så man ser vad Kristoffer Leandoer gör. Han överlagrar verkligheterna, den drömda och den gråtrista. Och han gör det övertygande, han gör det bra och vackert. Ibland blir han en smula överjäst, när han famlar efter att beskriva uppgåendet i Böckerna och Litteraturen, men man kan acceptera det, för han smeker alla passionerade bokälskare medhårs. Och han vet att han gör det. Och vi vet att han vet. Och så vidare. Sådana är vi ju, jag och alla ni som har läst så här långt ...

Det bäst utförda partiet – och det konkurrerar med många – i ”De försvunna böckernas bibliotek” är en reflektion kring vad och varför Jesus skrev i sanden i Johannesevangeliet.

Det rör sig alltså om ett av de, faktiskt, mest gåtfulla partierna i Nya testamentet, eftersom den av allt att döma tidigt skriftlärde Jesus aldrig skrev något. Utom en gång, när skökan skulle stenas i Jerusalem och rabbinerna ansatte honom och lömskt frågade vad han tyckte om saken. Hans svar – och den som än författade episoden är ett juridiskt snille – var som bekant att ”den som är utan synd kan kasta den första stenen”.

Leandoer lyckas skapa två trovärdiga, men fiktiva, sekter utifrån det partiet. Samtidigt smugglar han som så ofta i denna bok in känslan av osäkerhet över gränsen: gränsen mellan läsarens beredvillighet att tro och leva i fiktionen, och hennes mer markfasta adress.

Jag har känslan att Kristoffer Leandoer närmade sig detta projekt mer på skoj, men att det blev alltmer allvarligt för honom ju längre han kom. Jag tror att den här boken betyder mycket för honom.

Hans stil är perfekt: torr, saklig, resonerande som en överlevare från en Tjechovpjäs. Svenska stilistiska motsvarigheter kan man söka i noveller av Kristian Petri och Klas Östergren och möjligen hos Claes Hylinger. Det är en prosa som mycket sällan skrivs längre, nästan bara när ämnet faller under kategorin Aaa. Det är där den har gömt sig, med alla sina mysterier i fickan.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.