Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lotta Lundberg: ”Ön”

Lotta Lundbergs nya roman utspelar sig på den verkliga ön Pitcairn i Söderhavet.
Lotta Lundbergs nya roman utspelar sig på den verkliga ön Pitcairn i Söderhavet. Foto: Ann-Christine Jansson
Ön är välanvänd som spelplats. Men när Lotta Lundberg väljer Söderhavsön Pitcairn för sin nya roman gör hon det utan att bjuda in andra författare. Ingrid Elam läser en idéförfattare som inte vill vara litterär.
Litteraturrecension

Skribent: Lotta Lundberg

Titel: ”Ön”

Utgiven av: Natur och Kultur

Den börjar som en film, Lotta Lundbergs nya roman. En svensk kvinna står i skuggan under en palm och zoomar in tre figurer som närmar sig från havet.

Kvinnan är i femtioårsåldern, hon har bott på Söderhavsön i 25 år, blivit ett med dess invånare och deras livsstil, full av lättja, lust och njutning. Men rykten om sexuella övergrepp på minderåriga har nått den gamla kolonialmakten England som fortfarande styr ön som en del av samväldet. Sedlighetspolis och socialarbetare skickas ut, tre tjänstemän i en plattbåt går iland. Sprickor uppstår i öns självbild.

”Ön” är Lotta Lundbergs femte roman, hennes förra, ”Skynda kom och se”, blev en stor kritikerframgång. Den utspelade sig bland dvärgar i 30-talets freakshows och spände över ett stort moraliskt problemfält, från rasbiologi till dagens voyeuristiska fascination inför människor i marginalen. I den, liksom i Lundbergs tidigare romaner, är det sexualiteten som sätter fördomar i brand och som lockar fram gränspoliser. Så även i ”Ön”.

Öar har länge varit ett laboratorium för moraliska experiment, och Lotta Lundberg drar i många kända trådar: redan på andra sidan nämns Cooks ankomst till den ögrupp som fått hans namn, och den svenska kvinnan i romanen är en nutida kvinnlig Fletcher Christian från ”Myteriet på Bounty”, fast hon gjort uppror mot det akademiska Uppsala, hoppat av en läkarutbildning strax före AT-tjänstgöringen och sedan dess befunnit sig i ”paradiset”.

Men hur paradisiskt är Söderhavet? Redan på Gauguins målningar från Tahiti är blickarna sorgmodigt inåtvända, och för några år sedan dömdes hälften av den manliga befolkningen på Pitcairn, den ö där myteristerna på Bounty bosatte sig, för sexuella övergrepp på minderåriga. Det är den senare händelsen som inspirerat Lotta Lundberg.

Från början är bilden klar: De brittiska tjänstemännen anlägger ett kolonialt perspektiv, drabbas av moralpanik när de bevittnar öns nattliga fester och dömer efter sina inskränkta måttstockar. De kommer att förstöra paradiset, precis som 60-talets atomsprängningar förstörde öar längre bort.

Den svenska kvinnan vägrar inta västerlänningarnas perspektiv, hon identifierar sig med den ö hon valt till sin. Att erkänna att där förekommer övergrepp vore inte bara att förneka det egna livsvalet utan även att avslöja lögnerna, om läkarlegitimationen, spriten och den lyckligt fria sexualiteten.

Vändningen kommer plötsligt, som ett sjukdomsutbrott efter en längre tid av knappt märkbart illamående. Motbilderna, de unga flickornas halvkvädna berättelser, kräver uppmärksam läsning mellan raderna, men det ges inget facit till problemställningarna. Lotta Lundberg är noga med att läsaren ska tänka själv, så noga att hon skriver mig det på näsan: ”Visst hade hon väl varit sån, hon också, eller var det en efterkonstruktion som självbilder ofta är?”

Lotta Lundbergs medryckande berättarbegåvning rör sig på ytan, möjligen avsiktligt, språket glider lätt, människorna är endimensionella och passerar förbi som på film när bilden spricker finns ingenting bakom, ingenting att lära eller förstå, vare sig om kvinnan eller om mig själv, bara ett plötsligt uppvaknande till insikten att inget är vad det synes vara, att vitt kan visa sig vara svart.

Men det är också det jag uppfattar som Lotta Lundbergs ärende, hon är idéförfattare, hon vill krossa speglar och väcka debatt, hon söker sig i sina romaner utanför landets gränser och bearbetar teman som inte är helt vanliga i samtida svensk prosa. Det är en viktig bit av landskapet Lotta Lundberg mutar in åt sig, men hennes roman hade kunnat bli mer drabbande om hon hade ägnat mer möda åt utformningen, sänkt tempot, strukit bland bilderna, rensat bland tanketrådarna och ökat siktdjupet.

Öar är ju nämligen inte bara politiskt intressanta, utan även litterärt. Från Homeros till våra dagar har öar lockat såväl utopiker som dystopiker, ”Lycksalighetens ö” är granne med ”De dömdas ö”, ”Robinson Crusoe” återkommer som ”Flugornas herre”. Öar är fast mark under fötterna för den som vill skapa ett mikrokosmos och sätta mänskliga krafter i spel: maktkamp och förtryck, äventyrslust och samhällsbygge.

Måste inte den som väljer ön till spelplats också vara medveten om denna överrika tradition? Lotta Lundberg vet att Cook varit där, men alla de andra, författarna, är märkligt frånvarande. Jag tror det beror på att Lotta Lundbergs stil inte vill vara litterär, hon skriver oftast som man pratar. Budskapet går fram, men den djupare betydelsen förblir dold.