Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Malte Persson rör sig i samtidens underjord med gamla lärda ciceroner som sällskap.

Foto: Sara Mac Key Malte Persson rör sig i samtidens underjord med gamla lärda ciceroner som sällskap.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Malte Persson

Titel: ”Underjorden”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Malte Persson: ”Underjorden”

Bokmärk artikel

Malte Perssons nya diktsamling består av sextio sonetter. Thomas Götselius imponeras av oväntade sammanställningar och blixtsnabba övergångar, men undrar också – hur retro kan man bli?

Malte Perssons nya diktsamling består av sextio sonetter. Thomas Götselius imponeras av oväntade sammanställningar och blixtsnabba övergångar, men undrar också – hur retro kan man bli?

Några stiger av, and­ra kliver på. Dörrarna stängs och tåget går. Med på färden genom tunneln finns ett ensamt diktjag, ett huvud fullt av tankar och – i det tysta – en sång. Något mål med resan finns inte, den går i cirklar precis som tåget. Men livet har en slutstation och den närmar sig trots allt obönhörligt. Vem vet, kanske är jaget redan där, resan går ju under jord.

Det är Malte Perssons dikt om Stockholms tunnelbana: en undersökning av vardagslivets logistik och döden mitt i livet.

På sextio sidor och lika många dikter fångar poeten både tidens flykt och diktens egen bot mot densamma. Det är knixigt, smart och helgarderat, men också lekfullt, sorgligt och emellanåt rörande. Lägg därtill att detta är en bok enbart bestående av sonetter och man kan inte annat än imponeras.

Tunnelbanan var det alltså. Få platser är så vardagliga och samtidigt så symboliskt laddade som den. Man skulle kunna tro att den därför är som gjord för att undersökas i litteraturen, som ju har smak för dubbeltydigheter. Men sanningen är ju att tunnelbanelitteraturen, i den mån den finns, sällan gjort någon glad. Är inte symboliken alltför given? Tycks inte pekoralet lura runt tunnelkröken?

Den författare som ändå beger sig ner i underjorden måste följaktligen försöka finna ett helt eget spår. Som Jacques Jouet, den franske poeten som uppfann metrodikten. Det är en dikt som inte bara handlar om tunnelbanan utan dessutom är skriven under det korta intervall som utgörs av en resa mellan två stationer. Jouets snilledrag var att underkasta sig en godtycklig regel, en formell begränsning, som automatiskt styrde hans dikt bort från den givna symboliken och det redan skrivna.

Vad Jouet gjort för Paris metro gör nu Malte Persson för Stockholms tunnelbana, fast liksom tvärtom. Jouet, som är medlem i Oulipo, den konceptuella litteraturens egen urcell, hittade på reglerna själv. Persson, vars litteraturpolitiska väderkorn inte är känt för att vara underutvecklat, gör förstås på omvänt vis och underkastar sig ett månghundraårigt regelverk: sonettens. Det betyder att hans dikt präglas av versmåttets synnerligen strikta system med elvastaviga jambiska versrader och intrikat rimflätning. Visst, emellanåt tar han sig friheter vad det gäller rytmen, och rimmen flätas med variation. Men på det hela taget är detta en sonettcykel i traditionens efterföljd och därmed ett sannskyldigt mästarprov.

Persson kommer säkerligen att prisas för det. Själv tänker jag att det väsentliga är något annat. Vad han gör är ju inte att skriva sonetter för sakens egen skull, utan att använda dess regelverk för att synliggöra världen på nytt. Sonettens strikta system är med andra ord inte den tvångströja som den fria versens förespråkare en gång ville ha den till. I stället är den en liten apparat för språkframställning och som sådan egentligen inte väsensskild från Jouets regelverk. I båda fallen handlar det om att inrätta ett motstånd som ”drar medvetande ur sina spår”, som det står i en sonett.

Följaktligen är ”Underjorden” fylld av oväntade sammanställningar och blixtsnabba övergångar. Alla resenärer kan känna igen sig, och ändå inte:

Annons:

 

Jag ser duvan fly upp genom

luftdraget

och flaxa i panik strax över

pappan,

stelt böjd över barnvagnen

i rulltrappan

men värmd av färgerna för

fotbollslaget

 

och över ansiktsuttryck av det

slaget

som utstrålar ett svar på alla

frågor,

och dem som hopskrynklas av

tryckvågor

från yttervärlden mot det egna

jaget;

 

och över mig och mitt jag som

betongen

grått drar med sig nedåt mot

perrongen –

ett jag som duckar, blickar,

tänker jagat

 

att något ändå flyger genom

sången,

trots att själens rullband upp mot

utgången

stått länge felanmält men inte

lagat.

 

Sådan är ”Underjorden” när den är som vassast: ett skruvat montage av storstadsbilder, inre våndor och litterära reflektioner. Samtidigt finns här ett drag som stör och det är det återkommande antikiserandet. Att kalla tunnelbanan ett ”vardagshades” är ett sätt att beskriva det liv som gått i stå, men är det inte lite för enkelt, lite för givet? Det blir ett väntat bildval: tunnelbanelitteratur…

Ett annat aber är att den antika referensapparat som den lärde poeten har så lätt att tillämpa på sitt vardagliga stoff gör att dikten ofta framstår som onödigt manierad. Med tanke på att Persson är en trickster och spjuver av stora mått börjar man genast undra om inte detta också är avsikten. Och när talet om ”sången” dyker upp (en gång en stående metafor för ”dikten”) undrar man om Persson inte överdoserat sin tunnelbanelektyr av sonettdiktarna Rilke eller Stagnelius, som för övrigt skymtar förbi på Slussen i en strof.

Hur retro kan man egentligen bli, med trovärdigheten i behåll?

Men man vänjer sig. Och då upptäcker man att Malte Persson gör helt rätt när han trampar sin gamla sonettcykel genom den moderna tillvarons tunnelbana: med traditionens färdmedel kan man upptäcka sidor av livet i det inre av den här planeten som annars förblivit fördolda.

”Underjorden” är full av dem.

Kommentarer (3)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.