Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Marguerite Duras: ”De små hästarna i Tarquinia”

I Marguerite Duras ”De små hästarna i Tarquinia” skildras semestern som aldrig riktigt tar fart. Kajsa Ekis Ekman sugs in i hennes varma, lockande fängelse.

Litteraturrecension

Skribent: Marguerite Duras

Titel: ”De små hästarna i Tarquinia”

Översättare: Susanne Palme

Utgiven av: Lind & Co

Marguerite Duras romaner brukar ofta vara stillastående, men i ”De små hästarna från Tarquinia” händer mindre än någonsin. När den kom ut 1953 kallades den en av hennes sämre romaner för att den saknade utveckling. Det sades också att Duras skrev på ”amerikansk franska” – att hon imiterade Hemingway. Själv kan jag inte låta bli att tänka att Françoise Sagans debut ”Bonjour tristesse”, som kom året efter, måste ha varit inspirerad av denna roman – här finns ett liknande upplägg: stranden, kärleksaffärerna, den provocerande lättheten.

I en liten semesterby på den italienska kusten är två par på semester under efterkrigstiden. De talar hela tiden om hur varmt det är. De bråkar hela tiden med varandra men gör aldrig slut. Där finns också en man, kallad Mannen, och en barnflicka som är totalt ointresserad av att ta hand om barnet. Semesterfirarna planerar en utflykt som inte blir av. De frågar sig varför semestern blir så dålig. Som så ofta hos Duras lever människorna i efterdyningarna av en katastrof. Här är det en ung minröjare som dött. Hans urgamla föräldrar vägrar skriva under dödsattesten. Deras närvaro kastar en skugga över hela semesterorten.

Om människorna lever i stiltje, händer desto mer med läsaren. ”Det är genom att motståndslöst låta sig föras med av textens rytm, som man blir Durasälskare” skrev Ebba Witt-Brattström i ”Ur könets mörker”. Rytmen skapas delvis av vattnets ständiga närvaro. I Duras romaner finns alltid hav eller flod. Det är också kombinationen av total ärlighet och total fångenskap. Sara säger att hon vill bedra sin man. Barnflickan säger att hon ogillar barnet. Alla säger att de ogillar barnflickan. Sara älskar barnet och tycker om barnflickan. Alla vill bort, ingen kommer någonsin bort. Och så dessa ständiga upprepningar; det är så varmt, det är så varmt, säger de ideligen och dricker hela tiden samma drink. Detta skapar en repetitiv, hypnotisk rytm.

Duras arbetar med halvhalter. Som ryttare gör när de vill att hästen ska gå på tygeln. Aldrig släppa efter, aldrig stanna helt. Och snart har man vaggats in i Duras grepp, det som Julia Kristeva kallade så farligt för svaga människor. Jag är en svag människa eller åtminstone mycket svag för vanor. Om något har hänt två gånger, då är det en tradition och då måste det alltid vara så. Här kommer man mycket snart att vänja sig vid detta ekvilibrium, paren ska bråka, de ska fortsätta tillsammans, de ska dricka Campari bitter, de ska klaga på vädret, de ska fråga sig om tanten kommer att skriva på dödsattesten. Och så bryts rytmen plötsligt, det är bara en liten detalj – den gamla kvinnan, som hittills varit tyst, öppnar munnen och säger något om stekta musslor. Men det räcker för att man ska bli alldeles uppriven. Hur kan hon?

Det brukar sägas att Duras författarskap rör sig runt döden och begäret. Båda dessa teman finns här, men döden är inte riktigt smärtsam och begäret begär inte så mycket. Inget kommer särskilt nära och människorna är ganska likgiltiga till och med inför sin egen otrohet. Även de tycks bedövade av rytmen.

Jag vet inte varför detta varma, kvävande fängelse ter sig så lockande på mig. Man sugs in och kan inte annat. Kanske därför att Duras inte gör våld på livets rytm med en handling. Jag ser Duras och existentialismen som motsatspar. Där Sartres existentialism predikade att det gällde att kasta sig ut i livet och fatta avgörande val – transcendens – söker människorna i ”De små hästarna i Tarquinia” den totala immanensen. Samtidigt irriteras de av den. De är på semester och när den blir för betungande vill de ta semester från semestern.

68-revolten blev, intressant nog, ett ideal för både Sartre och Duras. Sartre såg i revolten aktiva människor som protesterade, gjorde något. Duras såg i samma revolt i stället människor som vägrade att arbeta och gå till skolan och alltså gjorde ingenting. Hon sa: ”Om alla unga människor i världen började göra ingenting… är världen i fara. Så mycket bättre. Man kan inte gå från ett tillstånd till ett annat. Man måste vänta.”

Ja. Väntan, denna sällsynta och dyrbara vara. Och vi som lever under ett individuellt transcendenstvång. Kanske är det väntan vi behöver för att något verkligen ska hända.