Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Marie Peterson: ”Harriet– en roman om konsten att försvinna”

Marie Petersons roman förvandlas till slut till en deckare.
Marie Petersons roman förvandlas till slut till en deckare. Foto: Lena Koller
Litteraturrecension

Skribent: Marie Peterson

Titel: ”Harriet– en roman om konsten att försvinna”

Utgiven av: Norstedt

Harriet bor ensam i en stuga på landet. Hon arbetar som kokerska på ett nunnekloster, hon är ordentlig, noggrann och punktlig. Varje torsdag samma tid äter hon middag hos grannen Terje och middagarna går till på exakt samma sätt. En söndag varannan månad åker hon till sina föräldrars grav. Allt detta: punktlighet, klostret, frånvaron av sexualitet, gör att jag först tar Harriet för en terapeutisk figur. En ”ställföreträdande nucka” som allt oftare dyker upp i litteraturen, som den gamla damen i Arto Pasilinnas ”Den ljuva giftkokers­kan”. En figur som tycks kanalisera ett hemligt, undertryckt begär efter jantelagen.

Men snart avtäcks det att ordningen har andra orsaker. Harriet och Terje är märkta av försvinnanden och detta har fått dem att bli fixerade vid punktlighet. Terjes dotter försvann för många år sedan och kom aldrig tillbaka. Harriet har sedan barnsben odlat en fixering vid försvunna människor. Hon har sparat tidningsurklipp om människor som gått spårlöst upp i rök – nu är själva lådan också borta. Och sedan har vi Harriets väninna Katja, en nästan övertydlig kontrast. Rött lockigt hår, vild, kaotisk och alltid försenad. Men även hon arbetar med försvunna ting: hon restaurerar tavlor, återskapar försvunna motiv.

Marie Petersons roman ”Harriet – en roman om konsten att försvinna” är en mycket säregen berättelse som växer i en och blir häftigare ju mer man läser. Den handlar om två typer av männi­skor: de som ger sig av och de som blir kvar. Det är inte fråga om brott eller kidnappningar utan om medvetna, spårlösa försvinnanden. Människor som har allt och plötsligt är borta. Som tar steget ur sin tillvaro och går över till en annan, oklart vilken. Alltid lämnar de en sko efter sig. Och de som blir kvar, de fryser i ögonblicket. Terje konserverar dotterns rum exakt som det var. Harriet omger sig med idel gamla saker, gammal musik, gammal klädsel. En nunna lämnar sin fästman för att träda in i klosterlivet och fästmannen förtvinar långsamt och dör. De kvarblivna döms till att för evigt klamra sig fast vid en svunnen tidpunkt.

Och med ens försvinner Katja, men då börjar romanen anta ett ”deckar-driv” som stör den vilsamma tonen. När läsaren börjar få korn på mysterium glömmer hon lätt allt annat. Deckardrivet fun­gerar som natriumglutamat, man vänder otåligt blad utan att egentligen läsa, som man glufsar i sig chips tills påsen är tom utan att egentligen smaka.

”Harriet” är annars en roman som man bör läsa sakta. Den arbetar med motsatser. Den enes frihet är den andres fängelse. De ordentliga får frihetsälskande barn och de frihetsälskandes barn blir kontrollfreaks. Intressantast är Harriet själv. Jag får inte ihop henne. Ibland skildras hon som en autistisk person som knappt vet hur man umgås eller klär sig. Andra gånger kan hon uppfatta de mest subtila signaler hos människor. Hon är fixerad vid trygghet, men flyttar samtidigt hela tiden. Kanske är det därför hon till slut måste singla slant om vem hon egentligen är.