Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Knausgård

”Min kamp 6”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Karl Ove Knausgård

Titel: ”Min kamp 6”

Utgiven av: Forlaget Oktober

Karl Ove Knausgård avslutar ”Min kamp”. Hur förändras människors uppfattning om vad som är anständigt? Det är den frågan som binder samman Karl Ove Knausgårds makalösa romansvit, skriver en hänförd Jonas Thente efter att ha läst sista delen.

Karl Ove Knausgård avslutar ”Min kamp”. Hur förändras människors uppfattning om vad som är anständigt? Det är den frågan som binder samman Karl Ove Knausgårds makalösa romansvit, skriver en hänförd Jonas Thente efter att ha läst sista delen.

Vid det här laget har det kablats ut vida kring hur det hela slutar. Hela detta romanprojekt som Karl Ove Knausgård provokativt och från hjärtat kallat ”Min kamp” och som består av sex böcker.

Det slutar med meningen: ”Så skal vi ta toget hit til Malmö, så skal vi sette oss i bilen og så skal vi kjøre hjem til huset vårt, og hele veien skal jeg nyte, virkelig nyte tanken på at jag ikke lenger er forfatter.”

I och för sig – kan jag tänka – hade det inte känts så väldigt tungt om Knausgård verkligen beslutade sig för att aldrig mer publicera sig. Med tanke på att det han gjort i och med ”Min kamp” sammanfattningsvis framstår som viktigare och mer relevant än vad någon annan nu levande författare på våra breddgrader har åstadkommit under, säg, de senaste tre decennierna och förmodligen ännu längre tillbaka.

Att det omdömet grundligen måste försvaras inser jag förstås. I det följande skall jag försöka göra det.

När jag trycker på Ctrl-S för att spara den här artikeln på hårddisken får jag beskedet att det redan finns dokument som heter Knausgård. Närmare bestämt sex stycken tidigare. Detta får alltså bli Knausgård7 och en påtaglig demonstration av hur denne norske författare stormat fram i även svenska medier.

Här har han något gemensamt med en särskild grupp författare som utmärkt sig i det att deras böcker medialt har levt vidare även efter det att de recenserats. Det brukar ju inte vara så med skönlitterära verk. De kommer ut, får sin recension och återkommer möjligen på någon bästalista eller årssammanfattning.

Men så har det inte varit med böcker av Stig Larsson, Carina Rydberg, Maja Lundgren, Lars Norén, Åsa Linderborg, P O Enquist och möjligen några till. Dessa författare har skrivit verk som häktat hårdare fast vid både kritik och publik, och anledningen till att det har blivit så är självklar. De har skrivit verk i vilka de själva förekommer som sig själva. Här saknas det konventionella raster som den skönlitterära institutionen stipulerar mellan författare och text, mellan text och läsare. Dessa författare har satt sig själva i pant, tar på sig ansvaret för vad de säger, döljer sig inte bakom fiktiva figurer i en offentlighet som till allra största delen är trams och teater.

Karl Ove Knausgård gör det fullständigt klart i denna sista del att han i sviten ”Min kamp” har försökt överskrida de regler som ”det offentliga” stipulerat för vad som är lämpligt att säga och hur man bör säga det. För Knausgård är den bekväma litteraturvetenskapliga slagdängan om att alla och allting som förekommer i ett fiktivt verk är att betrakta som just fiktiva, en del av problemet med vår tids brist på allvar, uppriktighet och ansvar.

Annons:

Den avslutande delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är drygt 1 100 sidor lång. Det står helt klart att projektet är pilformat – att de tidigare delarna bildar skaftet och den avslutande sjätte delen udden på det grundskott Knausgård skjuter mot vår civilisation.

Låter det anspråksfullt? Det är det, och bara en idiot skulle tycka illa vara.

Denna den avslutande delen är på sätt och vis en summering av de tidigare, men fascinerande nog tycks verkligheten ha fått diktera utgångspunkterna i än högre utsträckning än tidigare. Det börjar med en sorts demiurg – onkel Gunnar – som tagit mycket illa vid sig av den första delens fadersporträtt och gör rättssak av det. Han ifrågasätter sanningshalten i skildringen och hotar att koppla in medierna för att skandalisera ”diktaren”.

Detta får Karl Ove att börja grubbla kring sanningsbegreppet – ett grubblande som utmynnar i en majestätisk, 300-sidig essä om Hitler, nazismen och dagens samhälle.

Det vill säga, om man vill hålla det hela kort och enkelt.

Vad Knausgård egentligen gör är något oerhört. Via en mängd källor, bland annat ”Mein Kampf”, gör han Adolf Hitler till en människa. Han gör honom till en människa som skulle kunna vara vem som helst, och som också var det, fram till dess att han – som man skulle säga i dag – upptäckte en efterfrågan på hans tillgång.

Denna inte alls så märkliga person som i efterhand demoniserats till oigenkännlighet är naturligtvis bara en liten kugge i det idéhistoriska maskineri som Knausgård schematiserar i sin bok. Vad han i slutändan är ute efter är de faktorer som kan förklara vår egen tid, och när han kommer till konklusionerna är han mer övertygande än någon ledarskribent, fackfilosof, historiker eller … ja vem som helst.

Hans analys av begreppen vi, dem, jag och du har en kraft som jag aldrig sett maken till, just därför att analysen har en tydlig och passionerad avsändare som när som helst kan avbrytas av att ungarna bråkar i rummet bredvid.

Så när han i en bisats kommer fram till den söndertröskade skildringen från Nya testamentet då Jesus säger att den som saknar skuld må kasta den första stenen, och påpekar hur massan då upplöses i individer som skamset släpper stenarna – då är det som hörde jag storyn för första gången och jag blir rent religiös.

Karl Ove Knausgård följer också det kristna – eller för den delen demokratiska – budskapet långt över gränsen för det anständiga, till den punkt där Hitler är lika mycket värd som de judar som mördades under den nationalsocialistiska regimen.

Detta med anständighetens gränser är ett viktigt forskningsobjekt för Knausgård, kanske det viktigaste. ”Min inre onkel”, säger han på något ställe och syftar på Onkel Gunnar som tycker det är oanständigt att lämna ut familjen så som Karl Ove gör. Hela den 300-sidiga essän om den tyska nazismen handlar bland annat om detta: hur förändras människors uppfattning om vad som är anständigt.

Nazismen är fortfarande det enda alternativet till de materialistiska ideologierna. Kapitalismen, socialismen och liberalismen har med pengar och prylar att göra – nationalsocialismen spelar på radikalt andra strängar; vädjar till en helt annan sorts gemenskap, med sublima förtecken. Och det är just dessa förtecken – menar Knausgård – som vi nuförtiden har förvisat till fiktionen, underhållningen, kändisvärlden. För alla de värden vi förknippar med Hitlers Tyskland – hjältedyrkan, ideal, romantik, felfri skönhet, karisma – ser vi på tv och i reklamen. Samtidigt försvär vi oss åt jämlikhet och demokrati i det verkliga.

Någon gång händer det att den bortträngda idealvärlden krockar med den verkliga världen. Som på Utøya i juli i år. Knausgård mest antyder att detta är något vi har att vänja oss vid.

Karl Ove Knausgårds ”Min Kamp” skämmer det allra mesta som har åstadkommits skönlitterärt på senare tid. När jag tittar upp från sidan 1116 i ”Min kamp 6” och ser ut över det svenska litterära landskapet ser jag en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot skyn, ömsom mot det oöverstigliga stängslet. De tänker på den nya mansrollens alla fasetter i rotavdragens epok, och på hur kvinnor möts över generationsgränserna på ett gym vid Hornstull i Stockholm.

Karl Ove Knausgård bor i Malmö. Det gör väl honom till svensk författare? Snälla!

Kommentarer (4)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.