Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Nina Power: ”Den endimensionella kvinnan”

Ingen är så alienerad och varufierad ­som den moderna kvinnan, skriver Nina Power.
Ingen är så alienerad och varufierad ­som den moderna kvinnan, skriver Nina Power. Foto: Leif R Jansson / Scanpix

Nina Power polemiserar med formuleringsglädje i boken ”Den endimensionella kvinnan”. Kajsa Ekis Ekman läser en idébok som letar efter en utväg ur samtidens livsstils­feminism.

Litteraturrecension

Skribent: Nina Power

Titel: ”Den endimensionella kvinnan”

Översättare: Johannes Björk

Utgiven av: Tankekraft

Knausgård, Scum-manifestet, skilsmässor och rosa kläder. De feministiska debatterna avlöser varandra och samtidigt får jag ibland en känsla av att de har förlorat sin touch.

Det var ett tag sedan en ny fråga kom upp på dagordningen, och den debatt som finns agerar ofta utifrån ryggradsreflexer över svunna tiders orättvisor.

Den brittiska filosofen Nina Powers bok ”Den endimensionella kvinnan” är något av det fräschaste som kommit på senare år. Skriven i ett rasande tempo och med en vild formuleringsglädje, polemiserar Power mot att feminismen blivit urvattnad. Feminismen idag liknar ”en drickyoghurt med magvänlig bakteriekultur” skriver hon, och den används för att rättfärdiga allt från USA:s invasion i Afghanistan till poledancing.

Vad som helst kallas feministiskt, bara kvinnor antas vilja ha det.

Jag läste själv en feministisk frågespalt häromveckan där en ung tjej frågade om hon skulle raka benen eller inte. Svaret löd: ”Om du gör det är det okej, om du inte gör det är det också okej, ingen kan säga åt dig vad som är rätt och fel.” Visserligen ett sympatiskt svar, men frågan är vad man över huvud taget ska ha feminismen till om det bara handlar om att säga att folk ska göra vad de redan vill? Feminismen är ju inte en advokat man kan anlita för att driva sina intressen, utan en ideologi med egen analys.

Titeln på Powers bok är en allusion till Herbert Marcuses ”Den endimensionella mannen” från 1964. Power driver tesen att ingen är så alienerad och varufierad som den moderna kvinnan. Vi konsumerar och konsumeras och har blivit förfrämligade för våra kroppar. ”Dagens bröst påminner inte så lite om borgerliga husdjur: idiotiska, tandlösa, gläfsande hundar med band i håret och personliga bärselar.”

Är inte detta huvudet på spiken? Power fångar inte det våldsamma eller det orättvisa, utan det fåniga i samtida könsroller. Som den mystiska företeelsen att tjejer sägs vara galna i choklad. Läs till exempel Isabella ”Blondinbella” Löwengrips magasin Egoboost och choklad hyllas på var och varannan sida. Choklad, skriver Power, är den enda form av eskapism som tillåts den moderna kvinnan, där hon både kan uppfylla tvånget att njuta och återgå till flickrollen.

Precis som en annan samtida teoretiker, Wendy Brown, letar Nina Power efter en utväg ur livsstilsfeminismen. Här står kritiken av konsumtionshetsen i centrum och jag säger bara, äntligen. Tyvärr tror jag inte att Powers bok kommer att skapa någon revolution hos kvinnorna och detta beror på en sak: språket! Hon verkar ha skrivit vissa kapitel för att imponera på männen i stället för att tala med sina systrar.

Tidvis trasslar hon in sig i teoretiska labyrinter som inte leder någon vart, som att ”individernas självkommodifiering är så allomfattande” att det inte finns utrymme för motstånd. Analysen av porrindustrin, med sina ansträngda paralleller till arbetsmarknaden, tilltalar nog bara 22-åriga manliga Badioustudenter. Även detta visar hur ängslig feminismen blivit: När vi verkligen talar om riktiga och viktiga saker, då måste vi gömma oss i en snårskog så ingen ser oss.

Detta är också en form av förfrämligande.