Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Per Björklund:”Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Per Björklund

Titel: ”Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet”

Utgiven av: Verbal förlag

Om Per Jönsson

Tidigare DN-korrespondent, nu redaktör
vid Utrikespolitiska Institutet.

Egypten har fortfarande en bit kvar till frihet efter Mubaraks fall. I stället vädrar nu bakåt­strävande politiska krafter morgonluft. Per Jönsson har läst Per Björklunds ­pessimistiska framtidsscenario för den egyptiska nationen.

Egypten har fortfarande en bit kvar till frihet efter Mubaraks fall. I stället vädrar nu bakåt­strävande politiska krafter morgonluft. Per Jönsson har läst Per Björklunds ­pessimistiska framtidsscenario för den egyptiska nationen.

Det Egypten vi i år lärt känna genom frihets- och demokrati­demonstrationer som störtade Hosni Mubaraks fyrtioåriga vanstyre är i själva verket en ung statsbildning. Sedan de faraonska dynastiernas tid har det egyptiska territoriet mestadels bestått av lydriken. Det formellt suveräna kungadöme som upprättades 1922 kontrollerades i praktiken, både militärt och ekonomiskt, av britterna fram till ”De fria officerarnas” kupp 1952 som förde Gamal Abdel Nasser till makten.

Om denna knappt sextioåriga arabiska republik har frilansjournalisten Per Björklund skrivit en synnerligen gedigen bok, som man önskar hade kommit ut innan de omtumlande händelserna på Meidan Tahrir (Befrielsens torg i Kairo) i januari och februari i år: ”Arvet efter Mubarak. Egyptens kamp för frihet”.

På många sätt är Egypten långt ifrån ett fritt land ännu, än mindre demokratiskt. Vad värre är: de två starka politiska krafter som formerar sig allt tydligare på den egyptiska politiska scenen är de mest bakåtsträvande man kan tänka sig: krigsmakten under ledning av Högsta militärrådet samt det fram till nu mestadels förbjudna Muslimska brödraskapet (MB).

Jovisst, en maktberusad härskare har störtats, den mest korrumperade klicken kring honom likaså, en ökänd hydra till säkerhetspolis har vingklippts. Likaså har yttrande­friheten ökat markant (men inte utan gränser), nya politiska partier får bildas (alldeles för många för ett fungerande partiväsen), val till parlament och ny president ska enligt planerna hållas i höst.

Men det är ytterst tveksamt om den massmediala yran kring de 18 dagarnas demonstrationer på Befrielsetorget i vintras återspeglade vad som egentligen skedde. Per Björklund tror uppenbarligen inte det. Så här skriver han i en dyster summering:

”Det råder ingen tvekan om att det var kraften i det folkliga upproret som tvingade bort Mubarak, men det avgörande slaget kom i form av ett slags militärkupp. /… / Det stod också tidigt klart att militären utnyttjat de folkliga protesterna till att flytta fram sin egen position. /… / I dag styrs Egypten återigen av den högsta militärledningen, i praktiken en junta av generaler.”

Och den annars ganska vänsterorienterade Björklund är i gott sällskap. Flera ledande tankesmedjor i väst har kommit till samma slutsats om utfallet av Egyptenrevolten.

Vilket förstås bäddar för ett nedslående framtidsscenario för den egyptiska nationen. Här framträder bilden av ett i princip orubbligt militärstyre med betydligt större överlevnadsförmåga än de numera på de flesta håll störtade militärdiktaturerna i Asien, Afrika och Latinamerika.

Annons:

Inte nog med att generalerna i praktiken styrt ända sedan 1952 och att såväl ikonen Nasser som hans efterträdare Anwar Sadat och Hosni Mubarak alla var höga officerare. Armén har också utvecklats till en ekonomiskt oberoende stat i staten, påpekar Per Björklund och ger hisnande exempel.

Den egyptiska försvarsindustrin (som ska utrusta över en halv miljon soldater) kontrolleras helt av armén och sysselsätter över 100 000 personer. Förutom krigsmateriel producerar den civila varor som tvättmaskiner, kylskåp, spisar, kläder och mediciner. Armén är också självförsörjande vad gäller livsmedel genom att äga stora jordbruksarealer, vilket är en bristresurs i ett land som numera tvingas importera över hälften av sin totala matkomsumtion.

Den starkaste garantin för militärens självständighet är dock Sadat-lagstiftningen från 1979 som ger armén rätt att öppna egna konton i privatbanker – på så sätt går intäkterna från försvarsindustrin, etcetera, direkt till militärens egen kassa, bortom all beskattning och utanför parlamentets kontroll.

Ändå är krigsmakten förvånansvärt populär. Enligt en opinionsmätning i månadsskiftet mars-april av det ansedda Pew Research Center ansåg nio av tio egyptier att militären har ”ett gott inflytande” över hur landet styrs och sköts – vilket är långt bättre än siffrorna för exempelvis domstolsväsendet, massmedierna och framför allt polisen, till och med bättre än kategorin religiösa ledare. Det beror inte minst på att soldater skyddade anti-Mubarak-demonstranter på Befrielsetorget mot aggressiv säkerhetspolis och civila huliganer. Som tack fick soldater blommor i gevärspiporna, spontana kramar – och nu goda opinionssiffror.

Hur länge smekmånaden mellan folket och militärerna kommer att hålla i sig blir förstås spännande att se. Per Björklund är inte alltför optimistisk, och det är lätt att förstå honom.

Visserligen upplöste det styrande Högsta militärrådet i våras den hatade statssäkerhetspolisen – en gigantisk hydra med 1,7 miljoner anställda. Men i samma veva tillkännagav inrikesministern att ett nytt organ skulle skapas: ”Nationella säkerhetssektorn” med uppgift att ”bekämpa terrorism och upprätthålla ordning och säkerhet”. Åtskilliga av de nya politiska protestaktioner och demokrati-­ demonstrationer som har ägt rum sedan Mubaraks fall har också bemötts med våld varvid många har skadats, torterats och dödats. Särskilt demonstrerande kvinnor har behandlats brutalt. Och såväl traditionella massmedier som sociala medieaktivister har på sistone klagat över att militära censorer lägger sig i vad som publiceras och kallar in enskilda journalister till förhör.

Militärrådet genomdrev också en folkomröstning om en begränsad grundlagsrevidering i mars där överraskande många, 77 procent, röstade ja. Dock tycks de som stödde en snabb folkomröstning om begränsade grundlagstillägg ha haft en bakomliggande agenda. I ja-anhängarnas, däribland Muslimska brödraskapets, propaganda hette det att ett nej i folkomröstningen riskerade att leda till ett ”osäkert öde” för Egypten. Därmed avsågs att en större omarbetning av grundlagen skulle kunna betyda att dess artikel 2 försvinner – en paragraf som slår fast att islam är Egyptens statsreligion och att sharia, den islamiska lagen, är den ”huvudsakliga källan till all lagstiftning”.

Vilket osökt leder över på frågan om Muslimska brödraskapets roll, något som Björklund ägnar många intressanta sidor av sin bok åt. Det dittills förbjudna MB deltog knappast i demonstrationerna på Befrielsetorget och annorstädes som ledde till Mubaraks fall. Men det har trots sin dolda status alltid spelat en huvudroll i det moderna Egyptens politik, och allt tyder på att MB nu är på väg att få sitt verkliga genombrott även på en öppen arena.

MB har med rätta karaktäriserats som både den första och den största islamistiska rörelsen, med många radikalare förgreningar och avläggare i andra muslimska länder, bland annat Syrien, Jordanien och de palestinska områdena (Hamas). Rörelsen grundades 1928 av urmakarsonen och skolläraren Hassan Banna som ville förvandla islam till en modern politisk kraft med moderna medel som kunde både befria Egypten från det brittiska/västerländska inflytandet och bygga en renodlat muslimsk stat (kalifat) i enlighet med profeten Muhammeds ursprungliga lära. För den skull lånade Banna friskt från andra dåtida framgångsrika strömningar, både till vänster och till höger, inom såväl politikens och kulturens som sportens värld. Och fastän MB från första början officiellt tog avstånd från våldets väg har rörelsen gång på gång anklagats för, och då och då beslagits med, politiska mord och väpnade aktioner. Mest känt är mordförsöket mot Nasser 1954, och rörelsen har i princip varit förbjuden sedan dess.

Brödraskapet har också haft ytterst dubiösa kumpaner och kollaboratörer. Värst var den av brittiska kolonialmakten bemyndigade (!) stormuftin av Jerusalem Hadj Amin Husseini, tillika ordförande i Högsta muslimska rådet i Palestina och i Arabiska höga rådet, som inte bara inledde nära samarbete utan också lät sig styras av Hitlertysklands högsta hökar: Führern själv, Ribbentrop, Himmler, Göbbels ...

MB-männen i Kairo har inte på många decennier velat kännas vid Bannas rörelses famösa flört med nazikollaboratören Husseini. Per Björklund påminner dock om att MB även efter andra världskriget kunde ignorera arresteringar av strejkledare med hänvisning till att de var medlemmar av grupper som leddes av judar. Likaså har MB inte motsatt sig, utan snarare understött, utgivningen och spridningen av den antisemitiska hatskriften ”Sions vises protokoll” än i denna dag i Egypten och övriga arabvärlden.

Inte heller vill MB längre räkna in den våldsradikale ideologen Sayed Qutb som en av sina hedersmedlemmar och förebilder. Qutb propagerade bland annat i sin fortfarande vitt spridda bok ”Milstenar” för att även nu härskande regeringar i muslimska länder måste störtas med våld – president Anwar Sadat blev det mest framträdande offret för denna lära när han mördades 1981. Qutb är också andlig upphovsman till en rad ultraradikala islamistgrupper, exempelvis Islamiska jihad, Jamaat Islamiya och Takfir wal-Hidjra i Egypten, Hamas i Palestina, ja rentav al-Qaida som numera leds av tidigare Jihad-ledaren Ayman Zawahiri.

Numera försöker MB framstå som en alldeles okontroversiell politisk och social rörelse som inte längre strävar efter ett islamistiskt statsskick. Per Björklund har intervjuat ett antal MB-medlemmar, även inom kvinnosektionen med det klumpiga namnet Muslimska brödraskapets systrar, och han förundras lite över hur vagt och allmänpositivt de uttrycker sig: Vi vill bygga ett bra politiskt system. Vi vill arbeta i parlamentet – med folket, för folket. Kvinnor och män ska delta på lika villkor. Vi tar avstånd från allt våld. Etcetera.

Men Björklund har letat fram färska interna MB-dokument som avslöjar en väsentligt brutalare politisk linje. Bland annat kräver man att massmedierna ska ”filtreras” för att avlägsna allt som motsäger islam och korrekt beteende. Vidare vill MB inrätta ett ”högsta råd” av religiösa lärda med uppgift att granska all lagstiftning – parallellen med det ökända Väktarrådet i Iran är solklar. Och ny lagstiftning som skulle höja minimiåldern för äktenskap till 18, förbjuda kvinnlig könsstympning och straffbelägga misshandel av barn har förkastats av MB-politiker som ”eftergifter mot västerländsk kulturimperialism”.

Det går att hitta ännu kusligare budskap från MB. Webbsidan examiner.com citerar ett brev av nyvalde ordföranden Muhammed Badie i rörelsens tidskrift Risalat al-Ikhwan den 21 oktober 2010:

”Världssionismen erkänner bara våldets språk och därför måste muslimerna besvara stål med stål. Det slags reform och förändring som den muslimska nationen eftersträvar kan bara uppnås genom att en ny generation tar över det heliga kriget, jihad, och koncentrerar sig på döden på samma sätt som islams fiender koncentrerar sig på livet...”

Som Egyptens enda verkliga massrörelse kommer Muslimska brödraskapet att spela en betydande roll under lång tid framöver, nästan suckar Per Björkman. Och visst handlar det om en massrörelse. I den tidigare nämnda Pew-opinionsmätningen ligger MB på topp, och självaste ordförande Badie vågar numera medge att rörelsen har cirka 700 000 medlemmar, långt mer än samtliga andra partier tillsammans. För att ställa upp i höstens allmänna val har man bildat ett nytt parti med namnet Frihet och rättvisa, och den framträdande MB-politikern Abdel Moneim Abu Fotoh har nyligen tillkännagivit att han ska ställa upp som presidentkandidat.

Dock finns ett ännu mer skrämmande framtidsperspektiv för de hundratusentals egyptier som i dagar och veckor demonstrerade för frihet och demokrati efter Mubarak. Det gäller framryckningen på sistone för de så kallade salafisterna som är långt radikalare islamister än dagens Bröder och hämtar näring ur den ultrakonservativa statsreligionen wahhabismen i Saudiarabien – ur vilken också salig Usama bin Ladins ideologi var sprungen. Islamexperten Stéphane Lacroix vid franska Science Politique, som besökte Sverige nyligen, menar att detta kan ge islamister av olika schatteringar en nästan obegränsad roll i Egyptens politik. Ju längre MB uppfattas röra sig mot den politiska mitten, hävdar han, desto mer utrymme lämnar de samtidigt för salafisterna – just de islamister som aldrig respekterar utan tvärtom avskyr demokratin som fenomen.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.