Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Per Wästberg: ”Ute i världen. En memoar (1980–1994)”

I Per Wästbergs memoar ryms inget mörker.
I Per Wästbergs memoar ryms inget mörker. Foto: Ola Torkelsson
Litteraturrecension

Skribent: Per Wästberg

Titel: ”Ute i världen. En memoar (1980–1994)”

Utgiven av: Wahlström & Widstrand

Vilka förväntningar väcker en bok som har undertiteln ”en memoar” och inte ”bekännelser”? Bekännaren rannsakar det egna jaget, dess utveckling och plats i världen medan memoarförfattaren oftast är en man i offentligheten, politiker eller ämbetsman, som minns betydelsefulla händelser och männi­skor. Bekännaren frågar sig vem hon blev, memoarförfattaren berättar vem han mött.

Per Wästberg har valt en tredje väg, att räkna upp allt och alla han varit i närheten av: människor, miljöer, maträtter. ”Ute i världen”, fjärde delen av Per Wästbergs självbiografiska svit, har visserligen undertiteln ”En memoar (1980–1994)”, men den liknar de dagboksanteckningar han förde som ung man och gav ut okommenterade 1996. Även den senaste boken bygger Wästberg uppenbarligen på dagböcker som han gärna citerar, liksom han återger flera stycken ur de tal han hållit till mottagare av Pilotpriset och som även de finns utgivna.

I början av den period Wästberg skildrar var han chefredaktör för Dagens Nyheter med ansvar för kulturen och samtidigt ordförande i internationella PEN. Där borde funnits stoff till en klassisk memoar, reflektioner över historien, analyser av skeenden och porträtt av betydelsefulla gestalter, men i stället ägnar sig Wästberg åt att rastlöst lista kända namn. Han ”minns Mario Vargas Llosa om Madame Bovarys roll i hans liv” eller ”Anthony Burgess om sina fiktiva identiteter” men återberättar inget av vad denna roll bestod i eller vilka dessa identiteter var.

Någon gång kan han karakterisera en bekantskap men sällan med mer än en rad, Arthur Koestler är ”självupptagen, kokett och extremt konservativ”, Nelson Mandela är ”vig som en pojke”, John Makumbe en ”professor med sällsynt civilkurage”; de måltider Wästberg intagit hemma eller ute i världen skildras med större lust och inlevelse.

Det är som att gå på teater, få roll­listan och scenanvisningarna, men missa dramat.

Inte heller kärleken är dramatisk även om den är viktigare än krig och politik i Wästbergs liv. Under den period memoaren omfattar skilde sig Wästberg från sin andra fru och gifte sig med sin tredje. Upplagt för bekännelser, och på sätt och vis hade det varit en mer rättvisande undertitel, men Wästberg känner ingen skuld, grubblar inte heller över sina känslor utan bekänner sig på ett okomplicerat vis till kärleken som livsprincip. Tråkigt att behöva göra någon illa men livet är en fest, kärleken är orsakslös och Wästbergs ”läggning vetter åt en godhjärtad romantik”.

Vem kan i längden förebrå så blå ögon deras oskuld? Wästberg citerar sin tonåriga dotter Johanna efter skilsmässan: ”Du har alltid varit min idol, nu är du bara barnslig, fast jag kommer jämt att tycka om dig i alla fall.” I kriser måste barnet bli mannens moder; den som vill få en djupare bild av hur ont skilsmässor gör får läsa Johanna Ekströms nyligen utkomna roman om samma tid i familjens liv, ”Om man håller sig i solen”. I Wästbergs egen memoar är det så ljust att inget mörker syns.

Det är något avväpnande med en 80-årig man som bara förmår räkna de lyckliga stunderna och sällan fäller en nedsättande kommentar om andra, en förtjusande narcissist försjunken i sin egen spegelbild. Men varför ska man läsa något som varken har ett ärende eller en berättelse?