Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Rosmarie Waldrop: ”Äpplets vana att falla”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Rosmarie Waldrop

Titel: ”Äpplets vana att falla”

Översättare: Ida Linde, Niclas Nilsson och Marie Silkeberg.

Utgiven av: Rámus.

Jag tror att existentiell utsatthet kan upplevas i alla åldrar. Kanske ser skräcken annorlunda ut. Möjligen ändras frågorna. Lite grann. Kanske också vem eller vad man ställer dem till. Och vilken tilltro man ger svaren.

Men vart ska man gå med sina frågor? Om inte längre föräldrarna eller vännerna eller psykologin eller religionen eller filosofin eller arbetet, de allra närmaste eller någon – vem ska man gå till? Med sina frågor.

Kanske kan man vända sig till Rosmarie Waldrop, den amerikanska poeten som föddes i Tyskland 1935 och som nu introduceras i bokform på svenska, med volymen ”Äpplets vana att falla”, översatt av Ida Linde, Niclas Nilsson och Marie Silkeberg.

Waldrop skriver, på olika ställen:

”Även om du skulle uttrycka allt som finns ’inom dig’, om köttet öppnade sig.”

”Tiden sönderdelar oss till stoft, men håller också våra kroppar i framåtrörelse.”

”Jag ville förtvivlat gärna ha en egen historia. Som om det fanns bevis i stavning.”

”Detta ’jag’ har på senare tid förväxlats med uttrycket för en förgivettagen subjektivitet och identitet. Men det indikerar bara att språk äger rum.”

Annons:

”Visshet betyder att bränna sig.”

”Skillnaden på våra kön, säger en röst, räddar oss från förödmjukelse. Den ger mig rysningar, säger den andra. Din röst släpper ner stenar i känslor för att loda deras djup. Då trunkeras kringgärda till krig. Men jag skulle vilja falla tillbaka i enkelhet som i en dunbädd.”

”Timme av glas, pelare av salt. Orden kommer till sans. Den lägsta punkten samlar kärlek. Tvivel, ibland kallad värld. Den häller ut ditt hjärta.”

Stanna. Vänta. Kan vi pausa lite här? Låta det sjunka in i kroppen.

Visshet att brännas av. Det förtvivlade jaget, också en retorisk figur bland andra. Skillnaden på våra kön. Förödmjukelse och rysningar. Och kärleken, världen, tvivlet: allt som häller ut ditt hjärta.

Rosmarie Waldrop menar att ”frågan” har kommit att bli det mest centrala i hennes skrivande. Vad hon framför allt gör i ”Äpplets vana att falla” – som består av de tre prosalyriska böckerna ”Reproduktion av profiler” (1987), ”Det uteslutna tredjes plan” (1993) och ”Motvilliga gravitationer” (1999) – är att skapa en plats där det är möjligt att tänka och ställa frågor.

Men eftersom denna plats på samma gång är diktens plats, är det ett tänkande och ett frågande som inte bara drivs av logik utan också av klang, lek, skönhet, vrede, nyfikenhet och begär. Det är ett tänkande som ständigt genererar nya frågor och omstöper de gamla till poesi.

Personligen har jag ibland svårt för den form av poesi som i Sverige brukar kallas för ”tankedikt”. När dikten blir alltför cerebral, ofta klumpig, stelbent och enbart talar till huvudet. Kanske är det därför jag blir lycklig över Rosmarie Waldrops poesi. För att hon lyckas dra in tänkandet i den poetiska sfären utan estetiska eftergifter. Det är så sällsynt att jag bara kommer på ett fåtal exempel. Den franske poeten Claude Royet-Journoud (som Waldrop talande nog har dedicerat en diktsamling till) är ett. Inger Christensen, vars essäsamling ”Hemlighetstillståndet” nyligen givits ut på svenska, är ett annat. Själva urkunden är förstås ”Frågornas bok”, i sex band, av den franske poeten Edmond Jabès.

Att tänka med hjälp av poesi leder inte nödvändigtvis till slutsatser, men kan frigöra låsningar och öppna nya, oväntade, möjligheter. När jag parallelläser ”Hemlighetstillståndet” med ”Äpplets vana att falla” slår det mig att Inger Christensen, som dog för två år sedan, föddes samma år som Rosmarie Waldrop. I mitt huvud frågar och talar deras dikter med varandra. Det finns en liknande sammantvinning av kropp-språk-tanke-liv i de båda författarskapen, som likt dna-spiraler är unika och systematiska på samma gång.

Kanske har den vridande rörelsen också med feminism att göra? I ”Alarm & utvikningar”, publicerad på svenska i OEI nr 1, 1999, skriver Waldrop: ”Emellertid har det också att göra med min feministiska verksamhet. Kvinnan har i vår kultur behandlats som föremålet framför andra – någonting som skall ses på snarare än se, som skall älskas och få saker gjorda för sig snarare än att vara en som gör. Så jag föreslår ett mönster där subjekt och objekt inte är fixerade, utan tillfälliga, omvändbara bilder, där det inte finns en hierarki med huvud- och bisatser, utan en flytande och ständig växling.”

Rosmarie Waldrop är utan tvekan en person ”som gör”. Sedan sextiotalet driver hon tillsammans med sin make poesiförlaget ”Burning Deck Press”. Hon är också verksam som översättare och essäist och har givit ut sjutton diktsamlingar. Att tre av dessa nu finns på svenska är storartat. Och extra glädjande att översättningen genomgående är så kvalitativ.

Helt enkelt är det ändå inte att följa Waldrops flod av ”flytande och ständig växling”. Men det hjälper mot frågorna. Det gör det faktiskt. Liv och död-frågorna, som man kanske inte kan svara på men åtminstone skicka runt, i diktfloden. Det är en växelrörelse som jag föreställer mig att Rosmarie Waldrop vill sätta fingret på, när hon skriver: ”Poesi: en alternativ, mindre linjär logik.”

Kommentarer (0)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.