Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Sjöwall och Wahlöö: ”Roseanna” ”Mannen på balkongen”

Per Wahlöö och Maj Sjöwall tillsammans i Köpenhamn i september 1973.
Per Wahlöö och Maj Sjöwall tillsammans i Köpenhamn i september 1973. Foto: CH/Politikens Pressefoto/Scanpix

När Per Wahlöö och Maj Sjöwall är som bäst bräcker de fortfarande det mesta i deckargenren. Nu kommer parets tio romaner om Martin Beck ut i vackra nyutgåvor.

Litteraturrecension

Skribent: Sjöwall och Wahlöö

Titel: ”Roseanna” (1965) ”Mannen på balkongen” (1967)

Utgiven av: Piratförlaget

Alla romanerna är inte helt lyckade, men några bräcker fortfarande nästan allt som skrivs i deckargenren. Läs till exempel om ”Roseanna” och ”Mannen på balkongen” får ni se, de är briljanta.

Det är ju stilen som är oefterhärmlig, och som jag inser att en hel rad av dagens deckarförfattare hjälplöst försöker härma utan att lyckas. Sjöwall och Wahlöö är nästan hårdkokta, välformulerat återhållna och med en förment saklighet som resulterar i en mycket effektiv torr humor.

Martin Beck är dyster och har ont i magen, Kollberg är tjock, ironisk och beläst. Gunvald Larsson är en begåvad buffel som ingen mer än Einar Rönn tycker om. Rönn själv är en trist medelmåtta (men han växer). Klantpoliserna Kristiansson och Kvant är karikatyrer, men roligt gjorda. Det finns inga datorer, men Melander är ett levande hålkortsregister (förklaring för sena tiders barn: ett levande Wikipedia, fast trovärdigare). Poliserna lever som vanligt folk, slitna tjänstemän på rutinens brant. Utom Gunvald Larsson, som är mer av en ny tids superhjälte. (Själv älskar jag rödnäste Rönn.)

Sjöwall och Wahlöö beskriver i detalj ett Stockholm som är statt i förändring. Gentrifieringen har redan börjat, innerstadsrucklen rivs och ersätts av dyrare bostäder där inga fattiga arbetare har råd att bo. Många samhällsproblem är desamma som i dag, fast de var mindre då. Jag ler lite åt de ”fascismens råttor” som påstås höras bakom panelerna. Och nja, jag skulle nog inte gå med på att Sverige var en sken­demokrati.

Piratförlagets nyutgåva av hela romanserien har förord av deckarförfattarna Henning Mankell, Ros­lund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif G W Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holt. Man kan jämföra deras stil med Sjöwalls och Wahlöös. Om man vill bli ännu mer nostalgisk. Dessutom finns det roligt bonusmaterial i slutet av varje bok, skisser, anteckningar, avfotograferade manussidor och annat.

De nya böckerna är vackert formgivna och kommer att hålla bra mycket längre än mina gamla sönderlästa sjuttiotalspocket som sprack i sömmarna redan vid första läsningen och var ganska fula. Men man ska behålla sina minnen också. Sjuttiotalet var inte så snyggt som det ser ut i dag.

8 x Martin Beck

”Mannen som gick upp i rök” (1966). Martin Beck blir tillbaka­kallad till jobbet efter endast en halv dags semester och skickas till Budapest på jakt efter en vilsegången kvällstidningsjournalist som tycks ha försvunnit efter två nätter i staden. Intressant tidsskildring, särskilt av öststatsmiljön, men lite småtråkig deckarhistoria. Roligast är det när Martin Beck och Lennart Kollberg försöker få något slags tolkning ur en extremt faktaorienterad malmöitisk polis.

”Den skrattande polisen” (1968). Riktigt läskigt massmord på en dubbeldäckarbuss där nån gått lös med kulspruta. Men vem var mördaren ute efter? Det finns endast en överlevande som knappt hinner vittna, varpå Einar Rönn kommer tillbaka med den förbluffande uppgiften att vittnet möjligen har sagt ”Din räka, aj”. Skickligt konstruerad intrig och dystra poliser, särskilt Månsson från Malmö och Nordin från Sundsvall som båda vantrivs i den nedgångna storstaden. Roligt förord av Åsa Larsson.

”Brandbilen som försvann” (1969). Gunvald Larsson blir en dolskt stirrande folkhjälte efter att ha räddat människor ur ett brinnande eller möjligen exploderande hus, och får för första gången lite personlighet: han förenar radikalism med människoförakt på ett ganska sorgligt sätt. En man tar livet av sig och efterlämnar anteckningen ”Martin Beck” på en lapp bredvid sängen. Benny Skacke dyker upp, en pigg yngling som vill göra karriär inom polisen men mest liknar en ivrig hund.

”Polis, polis, potatismos!” (1970). En föredömligt enkel intrig: ett middagssällskap på hotell Savoy i Malmö, värden reser sig och håller tal, en man kommer in och skjuter honom innan någon hinner reagera. Och mördaren kommer undan. Martin Beck kallas ned till Malmö för att bistå Månsson i utredningen. Offret visar sig vara en förmögen direktör, svår att känna någon sympati för. Trots det övertydligt politiska perspektivet är det en bra berättelse, med fin Malmöskildring.

”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971). Den enda jag har sett som film, i den legendariska ”Mannen på taket” från 1976 med Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck. Kommissarie Nyman är inlagd på Sabbatsberg med svåra smärtor, men innan han får några besked blir han synnerligen blodigt mördad. Kollberg talar ut om kamaraderiet inom poliskåren och väldigt snart förstår alla vem som är mördaren. Det gäller bara att ta honom. En av de mest välskrivna.

”Det slutna rummet” (1972). Martin Beck får ett ouppklarat mord att fundera över mest som terapi efter en lång sjukskrivning. Hur farao kunde karln vara skjuten trots att rummet var låst och inget skjutvapen fanns? De andra utreder en serie bankrån, varav ett råkar vara fristående och begånget av en ensamstående mamma. Innehåller seriens mest intressanta stormning där kulorna viner, en slapstickartad actionscen att skratta sig fördärvad åt.

”Polismördaren” (1974). Martin Beck åker åter­igen till Skåne, denna gång till Anderslöv där en dam försvunnit. Och vem bor i krokarna? Jo, mördaren från ”Roseanna”. Aha! Nej, givetvis är det inte så lätt. Fin skildring av två unga tjuvar som klantar till det alldeles hemskt, för både sig själva och omvärlden. Lågmäld, finstämd landsortsskildring. När den först kom ut gick den som följetong i vänsterkulturtidskriften Folket i Bild/Kulturfront.

”Terroristerna” (1975). Internationella terrorister kommer till Sverige med anledning av ett amerikanskt senatorsbesök där Martin Beck sköter bevakningen. Svårläst eftersom en lätt identifierad svensk statsminister blir skjuten, elva år innan det skedde i verkligheten. Parallellintrig om den naiva Rebecka Lind som inte förstår dagens samhälle. Nog framstod hon som ett hjälplöst offer när boken kom? Numera verkar hon snarare retarderad.