Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Sofia Rapp Johansson: ”Kyss mej lycklig”

Sofia Rapp Johansson.
Sofia Rapp Johansson. Foto: Christine Olsson
Litteraturrecension

Skribent: Sofia Rapp Johansson

Titel: ”Kyss mej lycklig”

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

Rapp betyder som bekant både kvick och slag, och det är en händelse som ser ut som en tanke att Sofia Rapp Johansson bär denna dubbeltydiga glosa i mitten av sitt författarnamn. Rappad, slagen, våldtagen, misshandlad, utslängd och kringkastad sedan barnsben. Men också kvick, slagfärdig, snabbfotad och en hejare på att springa ifrån poliser, butiksbiträden, fosterföräldrar och Securitasvakter. Inte för inte har romanens huvudperson smeknamnet ”Blixten”.

”Kyss mej lycklig” är tredje delen i en kolsvart barn- och ungdomsskildring som inleddes med ”Silverfisken” 2007. En rytmiskt ramsande och rasande monolog som tilldelades Katapultpriset för bästa debut. Två år senare kom romanen ”Tills skulderbladen blivit vingar”, som på mer regelrätt prosa beskrev ”Fija” och hennes tre syskons helvetesresor mellan olika fosterhem, nya våldtäkter och krossade förhoppningar.

I tredje boken har Rapp Johansson funnit ytterligare en form, som stilistiskt ligger någonstans mitt emellan de två första. ”Kyss mej lycklig” är inte lika maniskt uppskruvad som debuten men känns inte heller lika anpassad till normalprosans förväntningar som den förra romanen. Prosaraderna här är både mjukare och säkrare, med fler blankrader och utan punkter. Men så är också ”Kyss mej lycklig” något så oväntat som en kärleksroman.

Det öververkliga tillstånd när världen bara består av två människor och resten är kulisser, staffage, statister och dimma. När kärleken segrar över döden och dåtiden och framtiden inte längre är reella. I ett narkotikarus starkare än alla mardrömmar, i en lyckokänsla så överväldigande att man måste fnittra åt att andra människor fortfarande går runt och tror att de lever. Det strålar ett vitt ljus ur den här romanen som är bländande starkt. Ett helt vitt sken, det måste vara vitt, tänker jag så många gånger att jag hoppar till när det faktiskt skrivs ut: ”Om jag kunnat måla skulle jag måla dej en tavla med vit vacker manchester med linjer som är så svaga att dom stryks ut / och försvinner av vinddraget.”

Det är det vita ljuset på andra sidan dödslängtan. När morgonen och natten och dagen är död. När det är för sent. När det alltid har varit för sent eller förstört eller förbrukat. När döden vänder sitt ansikte och strålar tillbaka.

Att då få en chans till. Från motståndarlaget. Och att flyga genom världen på det vita ljuset, som Blixten och älsklingen. Som Natural Born Killers. Som en film eller en saga, en melodi vi känner igen trots att vi hör den för allra första gången.

Och vi vet hur det kommer att gå. Vi har läst sagan, hört låten och sett filmen så många gånger men det spelar ingen roll. Rapp Johansson skriver: ”jag vet att det håller på att bli tjatigt / men kärlek – hur kan det bli tjatigt”, ”har du hört att det finns ensamhet / en ensamhet som gör att människan ruttnar inifrån”.

”Kyss mej lycklig” är en roman som vadar i död, missbruk, journaler och rapporter från psykiatrin, polisen och de sociala myndigheterna. Ingen som slagit igen boken kan känna sig sugen på att testa ett liv som hemlös narkoman. Sofia Rapp Johansson har sagt i en intervju att hon använder sitt skrivande som terapi och det råder ingen tvekan om den biografiska halten i merparten av hennes böcker. Likväl är ”Kyss mej lycklig” en roman som trots sitt oerhörda mörker frammanar en stark livskänsla.

På samma sätt utgör romanen en litteraturens seger över biografin. Det är inte någon okontrollerad terapisession vi som läsare får ta del av. ”Kyss mej lycklig” är en bearbetad och genomtänkt roman, förmodligen lika beroende av sitt tydliga sagonarrativ som debuten av sina ramsor. I fortsättningen kanske Rapp Johansson vågar lätta ännu mer på formen och variera samspelet mellan kaos och ordning. Det ska jag också erkänna, att trots att jag berördes av debuten när den kom, hade jag svårt att föreställa mig hur Sofia Rapp Johansson skulle gå vidare som författare. ”Silverfisken” kändes som en bok som var tvungen att komma ut. Ibland är det så, vissa författare skriver bara en bok. Men efter att ha läst ”Kyss mej lycklig” är jag mer övertygad om Sofia Rapp Johanssons framtid som författare. Jag tror att hon kan göra vad som helst.