Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Bokrecensioner

Stig Dagerman: ”Bränt barn” och ”Tysk höst”

Bokmärk artikel

Foto: Tore Falk

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Stig Dagerman

Titel: ”Bränt Barn” 

Förord: P O Enquist 

Titel: ”Tysk höst” 

Förord: Elfriede Jelinek 

Förlag: Norstedts

Stig Dagerman blev 1900-talets ångestikon. Han som skrev om svek och skuld – och dog ung. Ulrika Milles läser nyutgåvor av ”Bränt barn” och ”Tysk höst”.

Stig Dagerman blev 1900-talets ångestikon. Han som skrev om svek och skuld – och dog ung. Ulrika Milles läser nyutgåvor av ”Bränt barn” och ”Tysk höst”.

Stig Dagerman är en drömlik idol. Ett kort, självförbrännande liv fyllt av stora känslor och uppbrott, av tystnad och skuld som växlas in i genialisk litteratur som blivit ett äreminne ur det svenska 40-talet men ständigt återupptäcks av nya generationer.

När man börjar läsa Dagerman är man ofta ung. I den åldern av spleen och nyfödd ångest när man blir gammal för första gången, som Dagermans författarskap är evigt uppkopplat till. Hans tema var friheten genom mörker, stort pessimistiskt mörker. Men ljuset fanns också, stiligt hamrande som i hans dagsedlar, eller i hans små tidningsbitar om barnen och vardagen, kåserande lätta, nästan koketta.

Men synligast är Dagerman som en vindsliten fana med böner som: ”Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som männi­skans sista vita skjortor.”

Hans författarskap är jämnårigt med kalla kriget som började 1945 och det avslutades med hans död 1954. I själva verket handlade det bara om tre år och elva månader av kreativt liv, räknar P O Enquist ut i sitt förord till nyutgåvan av romanen ”Bränt barn” från 1948. Resten är försök att skriva, resor och uppdrag, familjeliv och tid på psykiatrisk klinik.

Det finns andra blossande korta författarskap från samma tid, som Gösta Oswald och Eva Neander. Men det är Dagerman som blivit 1900-talets ångestikon, inte bara för böckerna och dramerna som liksom andas tid, utan också för hans genistatus och ofrivilliga kändisliv innan författare var marknadsförda stjärnor, och så för hans synliga förtvivlan.

Också det att han tog sig namnet Dagerman sista året i gymnasiet gör honom till en författare som inte blir omodern. Han skulle bryta upp, skifta hamn, bli en annan. Han skulle heta Dagerman fast han var en panikunge.

Ibland tänker jag att han bär en intellektuell motsvarighet till den nimbus hos den olyckliga mannen som får vissa kvinnor att skriva kärleksbrev till dömda mördare. Bara det att Dagerman sitter i ett annat slags fängelse och inte slipper ut. Han motsvarar behovet vi har av att få vara i närheten av en lidande människa och bidra till nåd. Vårt behov av att få trösta.

Hela hans författarskap talar om känslan av svek och skuld, och vad det gör med en människa att inte kunna förklara vad hon är skyldig till. Precis som hos hans inspiratör Kafka, också kallad hans blodgivare, är den inre domstolen hårdast. Kanske var det mötet mellan den – samvetet men också självföraktet och censuren – och verklighetens stenhårda rättegång mot mänskligheten efter andra världskriget, som gjorde att Dagerman slutade skriva. Den verklighet som slog upp i hans ansikte i Tysklands ruiner, som skulle bli mästerreportaget ”Tysk höst ” 1947.

Annons:

Äcklet över den svenska politiken under och efter kriget. Hans känsla av skam och maktlöshet som åskådare och skyddad svensk reporter i mötet med de vita ansiktena hos tyska barn gör honom till en författare också för vår tid.

De inspelade jubelropen inifrån den amerikanska helikopter som prickskjuter civila i Bagdad 2007. Multinationellt ägda köpgallerior som förvandlar allmän plats till privat där Röda korset inte ens får skramla med bössan. Köp en mobiltelefon till! Dagerman hade skrivit en dagsedel för länge sedan.

Men så närmar jag mig kusligheten i att läsa Dagerman. Jag minns det särskilt från ”Bränt barn”, den febriga oidipala berättelsen om den tjugoåriga Bengt som begraver sin mor på romanens första sida och inleder ett förhållande med faderns nya kvinna. Som hatar henne för att hon är vacker, vilket hans mor inte var, som är sadistisk mot den rädda fästmön Berit som blir ful när hon gråter, och hon är ful ofta. Som plågar ihjäl en hund och tänker att ”slå en kvinna är som att slå ett djur”.

Hur det liksom pyrde i kroppen av att läsa den boken. Instängdheten som suger in läsaren i självbestraffningens garderob där alla hemligheter hängts, den inces­tuösa erotiken med styvmodern där sonen blir den sorts barn han aldrig var. När mamman är död kan hennes män bara sakna slamret i köket och att hon kom ihåg att köpa pilsner. Annars var hon ful och missnöjd, måste bestraffas genom att son och make söp ihop.

Det brukar sägas att ”Bränt barn” handlar om svartsjuka och självbedrägeri. Men det är klassresenärens känsla av svek som förtvivlat söker ett mål för sin vrede. Stumheten hos arbetarklasspappan och hans flaska, det gemena i de bigotta fastrarnas kvinnokollektiv, alltihop utmynnar i ett hat mot det kvinnliga.

Det finns ett våld här som går att läsa dubbelt. Antingen i en sorgsen suck av hemkänsla: också Dagerman skrev fram en helt manlig värld som vi sedan dess kallat allmängiltig.

Eller så hör man sucken ur textens inre, hur den skriver om en värld utan språk för saknad.
Som mannen i ”Ring P 1” som nyligen försvarade barnmisshandel (fast det kallas ”barnaga” för att låta rumsrent) med argumentet att det var ”kränkande” att de som inte kan uppfostra sina barn med ord inte skulle få använda ”kroppsspråk” i stället.

Tydligare kan det inte sägas: våld är ett meddelande. Olof Lagercrantz påpekar i sin klassiska bok ”Stig Dagerman” från 1958 hur många brutala modersmord som begås i Dagermans böcker. Dagerman själv skrev hur det låg till: ”Det finns en lynchare i varje man, ty lynchare är män som är rädda för sina kvinnor.”

Så blir Dagermans författarskap en berättelse om manlighetens ideo­logi som fängelse och skuld. Manligheten som den fond som gör att böcker om världens krigshöstar ständigt måste skrivas, som gjort det nödvändigt för kvinnorörelsen att öppna garderober och spränga kärnfamiljer. För ”män är aldrig ensamma. Vart de går släpar de sin man med sig.”

Kommentarer (13)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.