Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Susanna Lundin: ”Hindenburg”

Susanna Lundin debuterar med ”Hindenburg”.
Susanna Lundin debuterar med ”Hindenburg”. Foto: Nicklas Thegerström
Litteraturrecension

Skribent: Susanna Lundin

Titel: ”Hindenburg”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Kommen till sidan 100 finner jag ett halmstrå. Vid det laget har jag törstat efter en utsträckt hand, eller att i alla fall så lite som ett lillfinger skall sträcka sig ut från Susanna Lundins kryptiska text och ge mig ledning.

Men efter hundra sidor kommer en titelsida där det står ”Inlandets imperium” och jag störtar omedelbart till min filmavdelning och hittar David Lynchs film från 2006, ”Inland empire”. Det tar mig två dagar att för tredje gången misslyckas förstå mig på filmen men ändå tycka att den är bra som stämning betraktad.

Men som halmstrå till Lundins debutroman fungerar den inte alls. Ett glashalt villospår.

I ”Hindenburg” möter vi två personer. En heter Prickly Pear och den andra heter Bertil. Jag hade hoppats kunna berätta mer än så, men denna trots allt korta roman är som en tvål i mina inkompetenta och fumliga händer. Jag erkänner: jag begriper ingenting.

Språket är okej. Men inte så tillfyllest att det fungerar som en prosapoetisk motor som överröstar intrigen, vilket jag in i det längsta hoppades skulle vara fallet. Jag fattar allt det där med att Prickly Pear i den brittiska dansvisan till svenska brukar översättas med enebärsbusk (jag tror det är Britt G Hallqvist som ansvarar för översättningen, i ”Nalle Puh”) och jag köper de frekventa växt- och doftreferenserna.

Men jag begriper inte symboliken kring Prickly Pear och hennes anatomiska särskildheter. Och jag får inte rätt på hur, när eller varför geografin skiftar mellan ett eventuellt apokalyptiskt Los Angeles, svensklika björkdungar och det New Jersey där luftskeppet ”Hindenburg” störtade.

Kanske finns det en underförstådd syftning på radiomannen Herbert Morrisons livesändning från ”Hindenburg”-katastrofen, då han snyftande fällde de bevingade orden ”Oh, the humanity” och därpå avskedades för sin oprofessionella känslosamhet.

Jag vet inte. Det är bara en association. I alla fall är det apokalyptiskt och så. Frambrytande lava förekommer. Ibland är det vackert skrivet.

Där fick man, tänker jag. Där fick man för att man trodde man låg i framkant när det gäller att förstå sig på litteratur.