Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Svetlana Aleksijevitj: ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Skribent: Svetlana Aleksijevitj

Titel: ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”

Översättare: Kajsa Öberg Lindsten

Utgiven av: Ersatz

Kvinnans krig är kusligare än mannens. Journalisten Svetlana Aleksijevitjs intervjubok med de ryska kvinnor som stred i Röda armén är ett överväldigande pionjärarbete. Ann Heberlein läser en bok om tabun och bortträngda minnen.

Kvinnans krig är kusligare än mannens. Journalisten Svetlana Aleksijevitjs intervjubok med de ryska kvinnor som stred i Röda armén är ett överväldigande pionjärarbete. Ann Heberlein läser en bok om tabun och bortträngda minnen.

Krig har av tradition betraktats som en manlig aktivitet, något män utövar och utsätter varandra för. Männen är aktiva och aggressiva subjekt, de dödar, försvarar, rycker fram: de är både förövare och försvarare, hjältar och våldsmän.

Kvinnorna har ensidigt framställts som offer, som passiva och oskyldiga objekt för det manliga krigets våld. Kvinnornas krig har utkämpats hemma, inte vid fronten. Deras uppgift har varit att upprätthålla ett hem för mannen att återvända till. Kvinnorna har, kort sagt, värnat livet och det levande medan männen dödat varandra.

Så ser minnet och historieskrivningen ut: trots att det finns exempel på kvinnor som aktivt deltagit i både revolutioner och krig. Historikerna Charlotte Tornbjer skriver i ”Det röda våldet” att kvinnors aktiva deltagande i krig har tolkats som enstaka incidenter, eller så har de stridande kvinnorna avfärdats som ”förvirrade, abnorma och okvinnliga”.

Sällan eller aldrig har kvinnors deltagande i våldsamma uppror sett som uttryck för ideologisk övertygelse eller fosterlandskärlek. En kvinna som tar till vapen blir inte hjälte. Hon är en anomali, ett undantag, något direkt naturvidrigt. Hon är inte längre kvinna.

Journalisten Svetlana Aleksijevitj ville ändra på det. Hon beskriver kvinnornas krig, kriget sett med kvinnors ögon, återberättat med deras ord, silat genom kvinnornas minnen.

Miljoner ryska kvinnor stred sida vid sida med männen i Sovjetunionens Röda armé under andra världskriget. De vårdade skadade, tvättade underkläder och skötte postgången. De var också spanare, prickskyttar, piloter och stridsvagnsförare. Aleksijevitj ägnade år åt att lyssna till deras berättelser, de kvinnliga rösterna som ingen velat lyssna på, och resultatet är överväldigande. Hundratals kvinnor berättar om kriget, det krig som ägts av männen och deras minnen, och ja, det är samma krig, men ändå inte.

Aleksijevitj skriver att männen gömmer sig bakom historien, bakom fakta, medan kvinnorna minns känslor, dofter, färger. Kvinnornas krig är kusligare än männens. De har, skriver Aleksijevitj, en förmåga att se det som är fördolt för männen: en annan värld.

Kanske är det så, tänker jag, men det kan ju också vara så att Aleksijevitj får ta del av en annan sorts berättelser eftersom hon ställer en annan sorts frågor. Hon är intresserad av människan, den lilla människan, snarare än av skeenden. Hon vill förstå vad skeenden – som krig – gör med människan, vad tiden gör människan, vad ondskan gör med människan. Hon söker, skulle jag vilja säga, det essentiellt mänskliga. Då är krig – denna mest ”omänskliga av mänskliga aktiviteter” en naturlig utgångspunkt.

Annons:

Aleksijevitj ställer samma fråga som Dostojevskij: Hur mycket mänskligt finns det i en människa, och hur ska man kunna försvara den mänsklighet man har i sig? Det är mänsklighetens historia hon vill skriva, snarare än krigets historia och då blir också resultatet något annat.

”Kriget har inget kvinnligt ansikte” ingår i ett större projekt, Utopins röster, och Aleksijevitj vill beskriva den ”sovjetiska erfarenheten” genom individens minnen. För det har hon, med all rätt, blivit rikligt prisbelönad.

Vad drömmer kvinnorna i krig om, kvinnorna som Aleksijevitj intervjuat? De drömmer, nästan allihopa, om att vara kvinnor. Berättelserna om hur de kämpar för att göra sig vackra, bland gyttja och blod, är djupt rörande. Minnena av hur de sjöng, sydde och ägnade sig åt andra ”kvinnliga aktiviteter” är fascinerande. Deras längtan efter det vardagliga, lilla livet var deras sätt att värna det mänskliga i sig, den mänsklighet som hotas av kriget, och allt de utför i krigets namn. Kvinnorna dödade också. Kallblodigt, grymt. Ibland under vånda, ofta hämndgirigt, triumferande.

Kvinnornas minnen från kriget – av döden, av offer, av sina egna grymma handlingar – griper verkligen tag. Sorgligast är ändå det som kom efter kriget: ”Vi utkämpade två krig – ett under kriget och ett efter”, som en av kvinnorna säger.

När kriget tog slut blev männens som deltagit hjältar medan kvinnorna föraktades. Ingen ville lyssna till dem, än mindre hylla deras insatser. De hotade både männen – som vill ha monopol på sitt krig – och kvinnorna som inte vill se sin bild av kvinnlighet utmanad. De kvinnliga soldaterna kallades ”logementshoror” och reducerades från krigare till kroppar, i vanlig ordning.

Krigets pris är alltid för högt, men kanske högre för kvinnor än för män.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.