Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Bokrecensioner

Yvonne Hirdman: ”Den röda grevinnan. En europeisk historia”

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Litteraturrecension

Utgiven av: Ordfront

Skribent: Yvonne Hirdman

Titel: ”Den röda grevinnan. En europeisk historia”

När blev historieskrivning senast så här fascinerande? Ulrika Kärnborg läser Yvonne Hirdmans ”Den röda grevinnan”. En bok om moderns brokiga europeiska äventyr och vägen till Sverige.

När blev historieskrivning senast så här fascinerande? Ulrika Kärnborg läser Yvonne Hirdmans ”Den röda grevinnan”. En bok om moderns brokiga europeiska äventyr och vägen till Sverige.

Nu kan de väl ändå slänga sig i väggen, tänker jag när jag lägger Yvonne Hirdmans bok åt sidan. Alla kändisarna med sina mamma– och pappaböcker.

Vad sägs om en mamma som växer upp som tysk minoritet i utkanten av det sönderfallande Österrike-Ungern, gifter sig med en baltisk greve, tillbringar mellankrigstiden med kommunistisk verksamhet i Berlin, hamnar i Moskva under den värsta Stalinterrorn, blir utskickad som en annan Mata Hari att spionera på Niels Bohr i Köpenhamn, för att slutligen dyka upp som nervöst kedjerökande småbarnsmamma i Hökarängen på 50-talet?

Jag vet inte hur jag ska beskriva min fascination för denna mor som Hirdman tecknar, men den är feberaktig. När blir historieskrivning så här levande? Aldrig. Eller, jo, kanske ändå i Peter Englunds stora bok om första världskriget – ett mastodontverk som jag snart upptäcker har beröringspunkter med Hirdmans bok och inte så få heller.

Det räcker med att titta på bilderna av Charlotte, innan hon fick efternamnet Hirdman, för att det ska börja hetta i maggropen. Där ligger hon i gräset med tusenskönorna någonstans i Danmark, där har hon klätt ut sig till en liten herre, men kavaj och slips och slickat hår. Där poserar hon som androgyn filmstjärna, där drar hon en barnvagn i Ålsten den kalla beredskapsvåren 1941.

Allt ser så samtida och samtidigt så urgammalt ut, eller om det är Charlotte som är modern, och allt det andra som är urmodigt – hur som helst träder hon fram mot bakgrunden som en levande gestalt, en människa av kött och blod som det är lätt att begripa sig på. Som om hon vore född samma år som jag.Som om 1931 vore nu.

Yvonne Hirdman har valt att konstruera berättelsen om Charlotte som ett lapptäcke. Med forskarens källkritiska blick – Hirdman är professor i kvinnohistoria – skådar hon materialet: dagböcker, brev och referenslitteraturen, och konstaterar att sprickorna är fler än sammanhangen.

Det gör hennes biografi unik, på en och samma gång en beskrivning av hur släktforskning går till och ett slags metakommentar till biografigenren.

Där Hirdman inte hittar källor, eller hittar sådana som är ofullständiga, avstår hon konsekvent från gissningar och rena fantasier. ”Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!”

Annons:

Dikta, nej, men ändå – ”Den röda grevinnan” har litterära kvaliteter och är spännande som en thriller mitt i det källkritiska. Just att man kommer kvinnor från förra seklet så nära, ser deras vardag, deras tillkortakommanden utan det raster som onödiga utbroderingar och författarambitioner skapar, känns väldigt viktigt.

Där befinner sig dessa begripliga, attraktiva, alltigenom moderna männi­skorna i detta utsatta hörn av världen precis mitt emellan två förödande krig. Vad tänker de? Hur känner de? Hur klarar de att överleva fastän kriserna avlöser varandra, fastän de flyttar hela tiden och ofta halvsvälter i iskalla hyreskaserner?

Där skapar de sitt liv på ruinerna av det gamla Europa. Allt flyter, men de framhärdar ändå. Visst glömmer man hur fattigt allting var, hur magra folk blev, hur de dog som flugor och ändå är det inte mer än en mansålder sedan?

Vissa scener ur den här boken – framsuggererade av mig eftersom Hirdman är så sparsam med detaljerna – kommer jag aldrig att glömma. Hur Charlotte dansade under den dekadenta Weimarrepublikens sista skälvande dagar. Hur hon lämnade sin fästman och spillrorna av sin kommunistiska Berlinkrets i Moskva, satte sig på ett tåg till väst för att aldrig återse dem (de flesta blev avrättade).

Att Charlotte Hirdman aldrig riktigt kom att anpassa sig till livet i Sverige, detta tysta, fega, neutrala land där brödet smakade sött och smöret härsket, verkar efter allting fullkomligt naturligt.

Som läsare undrar man förstås över vilka sår främlingskapet kan ha efterlämnat hos dottern, Yvonne Hirdman, som på mer än ett vis har fått exilen med modersmjölken.

Jag skulle aldrig våga fråga.

Kommentarer (0)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.