Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Ironiskt att läsning framhålls som rena vitaminkuren

Bokmärk artikel

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Fråga bibliotekarien

Mejla dina frågor till litteratur@dn.se

Remington var först.

Bibliotekarien rekommenderar

För oss senildementa kulturentusiaster finns numera ett ypperligt hjälpmedel. Sajten Bokdatum samlar en mängd litterära evenemang i ett kalendarium som redan är fullmatat och med ett gränssnitt som känns skojigare än vanligt. Bokdatum visar automatiskt evenemang i din närhet om du aktiverar din mobila gps (tyvärr finns inte funktionen ”Författare i min närhet” än) och är inte begränsad till storstadsområdena. Om Kjell Espmark river av en dikt i Treriksröset kan du alltså hinna dit, tack vare Bokdatum.

Bibliotekarien hyssjar

I Linn Ullmanns självbiografiska roman ”De oroliga” finns en passage som får tiden att hejda sig och världen att aldrig bli densamma mer. Det är när Ingmar Bergman säger: ”Jag har alltid haft lust att kalla en av mina filmer ’Dödsknullet i Eldoradodalen’.” Han tillägger: ”… men jag gjorde aldrig någon film som passade riktigt.” Man drabbas förstås av skärande sorg över att detta konstverk (foto Sven Nykvist, huvudroll Jarl Kulle) inte finns, att det inte gjordes. Att det nu för alltid är försent för ”Dödsknullet i Eldoradodalen”. Ullmanns bok är för övrigt strålande, och finns på svenska i oktober.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

”Finlands sommar är vacker. Men kort.” Sant – en vän med finsk koppling muttrade att årets sommar inföll ”på en onsdag” – men, framför allt, de oförglömliga slutorden i Väinö Linnas ”Högt bland Saarijärvis moar”. Läst i sin berättelsekontext – fåglarna sjunger, kriget är på väg – är det inget snack om att Linna åstadkommit den bästa slutmeningen i hela den nordiska litteraturen (men hör gärna av er och protestera). Har ni inte läst torpartrilogins första del om vresige Jussi som bygger sig ett liv på ett kärr, så gör det. Livet är kort, men vackert när det fylls av finsk folksjäl.

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Sabbar jag synen av all läsning?

Hej bibliotekarien! Tomas 39 år här. Min syn har blivit sämre och det slog mig att ögontrasslet sammanfaller med att jag efter lång paus tagit upp läsandet. Det blir minst en roman i veckan och jag misstänker att jag gått ut för hårt, typ som när en otränad kutar en mil och pajar knäna direkt. Framför allt har jag gjort kardinalfelet – läst på kvällen med svag lampa. Har jag sabbat mina skarpa blå?!!
Tomas

Svar: Hej Tomas! Jenny 21 år här. Tråkigt att höra om synen men behåll mysbelysningen: att mörkerläsning är skadligt för ögonen är en lika seglivad myt som villfarelsen att bibliotekarier är frigida eller att Håkan ”Jungman Jansson på Ullevi” Hellström är en spännande artist. Däremot är det ansträngande att läsa i skumrask, du kan få huvudvärk och likt många bildade människor en rödsprängd, oattraktiv blick, och enligt en klargörande informationstext från S:t Eriks ögonsjukhus finns det faktiskt studier ”som tyder på att mycket läsning och närarbete är kopplat till närsynthetsutveckling”.

Det sistnämnda, Tomas, får mig att jubla. Trots att jag ibland oroar mig för sjukdomar – min husläkares hälsningsfras är ”nej, du är inte döende” – är det underbart att äntligen se böcker förknippas med en krämpa. Det har varit dåligt med dylika varningsklockor på sistone. I takt med att läsintresset minskar har i stället oroväckande många boknördar transformerats till kulturella varianter av den skidsportsbesatta muminfiguren herr Brisk – hurtiga nyttighetsprofeter som nervöst predikar läsningens hälsobringande och personlighetsdanande effekter. Desperationen är förståelig men det är ändå ironiskt att skönlitteraturen, som mer än någon annan konstform hyllar det skröpliga och misslyckade, numera framhålls som en vitaminkur som gör läsaren frisk och framgångsrik. Samma anda genomsyrade den märkliga undersökning från Yales universitet som nyligen påstod att personer som ofta läser böcker lever nästan två år längre än icke-läsare. De bisarra forskningsresultaten fick läsentusiaster att hoppa jämfota av lycka. Själv undvek jag häftiga rörelser eftersom allt stillasittande i läsfåtöljen har förvandlat mina benmuskler till margarin.

För låt oss vara uppriktiga: närsynthet är en bagatell jämfört med det kroppsliga förfall som ofrånkomligen drabbar oss läsare. Läsning, en syssla som till sin natur kräver fysisk passivitet, har gjort mig stel, krum, fet (i synnerhet om skinkorna, som även uppvisar ett fnasigt, misstänkt gnidframkallat eksem) och är den främsta orsaken till att jag för närvarande har lungkapacitet som en budapestrulle. På grund av alla sura uppstötningar har min mage fått smeknamnet ”Svenska Akademien” och likt Panurge, den storläsande lärdomshjälten från François Rabelais karnevaliska romaner, besväras jag av återkommande förstoppningar. En annan renässansmänniska, 1500-talsförfattaren Robert Burton, påpekar i sin berömda skrift ”The anatomy of melancholy” att bokmalar ofta plågas av gikt, katarrer, kolik, svindel, rinnande ögon och gaser. Precis som William Wordsworth som diktade ”Up! Up! My friend, and quit your books, or surely you’ll grow double” var Burton blott alltför medveten om läsningens fysiologiska konsekvenser. ”Den lärde”, rosslar han, ”är ingen lycklig man.”

Hans ord bör beaktas av utbildningsministern som om några veckor sjösätter sitt nya läslov – en klart hälsovådlig idé som riskerar att göra tusentals barn till vårdpaket. Om några år, när en hel generation femteklassare fått kärlkramp, blir det från regeringshåll snarare tal om lässkatt eller åtminstone varningstexter på böckernas baksidor, inspirerade av cigarettpaket. ”Läsning får din hy att åldras.” ”Läsning skadar allvarligt dig själv och din omgivning.” ”Läsning kan försämra din spermakvalitet.” Med tydliga bokstäver, så att våra rödsprängda ögon ser.

Vem skrev först på skrivmaskin?

Hej Jenny! Jag grunnar på vilken roman som var den allra första att författas på skrivmaskin, och det vet säkert du!
Jonna

Svar: Hej Jonna! Ja, det är inte ”Tom Sawyer” av Samuel Clemens a.k.a. Mark Twain som påståtts på åtskilliga håll och kanter och högljuddast av Mark Twain själv. Det finns alltid skäl att vara misstänksam mot högljudda författare (i synnerhet när deras alternativa pseudonym är ”Epaminondas Adrastus Blab”) och mycket riktigt har det bevisats att ”Tom Sawyer” sändes in som vanligt handskrivet bonnamanuskript, inget annat. Twain har ändå en del på fötterna. Som notorisk early adopter skaffade han blixtsnabbt både telefon och skrivmaskin och belönades vederbörligen med dåligt humör. Skrivmaskinstillverkaren E Remington & Sons mottog till exempel ett rasande brev i vilket Twain beskyllde skrivmaskinen för att ”korrumpera hans moral” och ”framkalla svordomar”.

Så småningom anställdes en maskinskriverska som lydigt knattrade till Twains diktamen och resultatet blev ”Life on the Mississippi”, som räknas som den första maskinskrivna ”romanen” (egentligen är det en reseberättelse) – trots att författaren själv höll tassarna långt borta från apparaten.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.