Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Jenny Lindh: Efter chocken i Börshuset har jag varit stum i nio dagar

Bokmärk artikel
Chocken i Börshuset. Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius berättar att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Chocken i Börshuset. Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius berättar att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Fråga bibliotekarien

Mejla till litteratur@dn.se

Bibliotekarien x 3

Bibliotekarien rekommenderar

Mysrysiga högtiden Halloween närmar sig med bus, godis samt ett stämningsfullt besök på Kungliga Bibliotekets webbsida. Där kan man frossa i den digitaliserade versionen av Sveriges mest demoniska bok, ”Codex Gigas”, mer känd som ”Djävulsbibeln”. Enligt vissa skrevs denna tolvhundratalsblaffa, den största handskrift som bevarats från medeltiden, av en munk som fick Hin Håles hjälp att fullborda arbetet under en enda natt. Antagligen falskt – men förklarar varför bokens berömda djävulsporträtt, en glad liten geckoödla med prickiga kalsonger, är så satans gulligt.

Bibliotekarien hyssjar

Finns egentligen en hel del att hyssja den här veckan (exempelvis Dylanfans, ni måste korrekturläsa era hatbrev, älskade folkrockare) men allt känns så futtigt i jämförelse med det gigantiska hyssjfinger som just nu kastar sin härskartekniska skugga över Sverige. Det har gått över en vecka sedan litteraturpriset tillkännagavs och barden från Minnesota har fortfarande inte sagt så mycket som munspel till De aderton, som nu ryktas krissammanträda i fosterställning. Rockstjärnefasoner, arrogans, blyghet? Nja. Som bibliotekarie vet jag bättre. Bob Dylan hyllar tysthetsnormen, helt enkelt.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

För mig kulminerade senaste tidens clownhysteri i veckan när en ung, hoppfull biblioteksbesökare frågade om Hjalmar Bergmans ”Clownen Jac” är en skräckroman. På sätt och vis, svarade jag myndigt, fast tvärtom! Clownen Jac Tracbac är ju berömd för sin förmåga att gestalta rädsla men hans jublande publik begriper inte att skräcken är äkta.”Jag föddes människa – jag levde clown – jag sålde mitt hjärta – jag dog fattig”, som romanens sorgsnaste rad lyder. ”Och vem vet, kanske har mördarclownerna i själva verket djup ångest inför livets maskspel?” sa jag. Han lånade en annan bok.

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Måste jag verkligen låna ut mina böcker?

Nyss hände det igen: en vän bad att få låna en bok. Får jag ta hem den? frågade hon och jag frös till is. Dessa böcker har nämligen en tendens att försvinna eller återvända först efter veckor av påminnelser och inte sällan i dåligt skick. Vad tänker du, bör jag inrätta ett mer formellt utlåningssystem med register? Skicka med plastfickor för förvaring? Minns när jag lånade ut ett i princip oläst exemplar som kom tillbaka med solk på inlagan och reva i omslaget. Fy fabian! Kunde inte ens protestera, så chockad var jag.

Den ofrivilliga utlånaren

Svar: Det är så chock fungerar, tro mig, jag har varit stum som en fisk i nio dagar ända sedan dörrarna i Börshuset öppnades – och då älskar jag ändå texten till ”The river”. Nåväl. Likt årets Nobelpristagare i litteratur har jag viktigare saker att bry mig om än Svenska Akademien, din avsky mot bokhyllesnyltare till exempel. Den är du inte ensam om: bokbloggare luftar ideligen sin frustration, Magdalena Ribbing har besvarat liknande frågor och när The Guardian häromåret publicerade en webbartikel med rubriken ”Lending books, share your horror stories” exploderade kommentarsfältet i frätande känslokaskader. De flesta tycks vara ursinnigt eniga med författaren – och gamle Nobelpristagaren – Anatole Frances konstaterande: ”låna aldrig ut böcker, för ingen lämnar någonsin tillbaka dem.” En annan Anatole, den amerikanske litteraturkritikern Anatole Broyard, har i en hudlös essä gett ännu tydligare uttryck åt den ofrivilliga utlånarens plågor: ”I samma ögonblick som en av mina böcker lånas ut, saknar jag den”, skriver han. ”Varje frånvarande bok förändrar dem som finns kvar i hyllan. Mitt biblioteks karaktär, dess sköra form, är förstörd. Till dess att boken återvänder känner jag mig som föräldern som väntar uppe inpå småtimmarna tills tonårssonen eller dottern kommer hem från en tvivelaktig fest.” Men inte ens då lättar plågan. ”Jag söker efter ångesten eller extasen, efter tårar, förvandling, darrande händer, en röst som spricker, men vad lånaren vanligtvis säger är: jag gillade den. Jag gillade den – som om det är vad böcker är till för!”

Det är drabbande vittnesmål från en man som är i akut behov av kärlek, respekt och tre liter lavemang för sin bajsnödighet. Förstå mig rätt, alla lidande utlånare därute: självklart får man vårda sin boksamling. Självklart bör vi visa hyfs och hantera ägodelar med försiktighet. Det är verkligen ruttet att låna en bunt specialutgåvor av Philip K Dick och sedan glömma dem på krogen (förlåt Niklas), vika hundöron i andras böcker (förlåt Anna, Sara, Andreas, Maria, Rikard), dregla grovsnus på Robins Hobbs ”Vargbroder” (Victoria, att du fortfarande talar med mig är ofattbart) eller dumpa svärmors kompletta Simone de Beauvoir-samling på Myrorna (förlåt Maggan – fast din son dumpade ju mig). Men den utbredda bibliotafin – en utmärkt term som enligt Nordisk familjebok betecknar den som ”högst ogärna låter andra begagna eller låna de böcker, hvilka äro i hans ägo eller vård” – bland bokälskare känns ohälsosam. Att föra register över sina vänner är till exempel en dålig idé. Vira in dem i skyddsplast är ännu sämre. Då är det sundare, kära ofrivilliga utlånare, att öva sig i konsten att utnyttja andra läsares generositet – vilket påminner mig om den sista meningen i Anatole Frances berömda boksnyltarcitat. ”De enda böcker jag har i mitt bibliotek är sådana som andra har lånat mig.”

Har Bob Dylan givit ut barnböcker?

Hallå där! Nog tusan har jag läst nånstans, nån gång, om en barnbok skriven av, jomenvisst – Bob Dylan. Men när jag letar hittar jag nada, så det var kanske en våt pappadröm? Skulle annars vara klockrent som godnattsaga för sonen.

:-) Lars

Svar: Korrekt, Lars! Först kontemplerade jag din formulering ”våt pappadröm” en stund, och kom fram till att den är lite olycklig, men sen sökte jag och fann inte bara en utan SEX bilderböcker signerade Bob Dylan. Gör plats i barnsängen för ”Blowing in the Wind”, ”Man gave names to all the animals”, ”If dogs run free”, ”If not for you” och ”Forever young” – samtliga, förstod jag efter ytterligare en tids hjärnpåfrestande research, en slags visualisering av några av Dylans mest berömda låtar. Det är lite oklart hur pass involverad mästaren själv har varit i projekten. Mest uppmärksamhet har hursomhelst ”Forever young” fått, antagligen för att den illustrerats fantastiskt av prisade Paul Rogers (och för att barnböcker sällan innehåller porträtt av Woody Guthrie). Kring rader som ”may you build a ladder to the stars, and climb on every rung” har Rogers byggt en referensspäckad bildsaga – tuffast är gitarrklistermärket som det står ”this machine kills fascists” på – om en liten pojke som får en gitarr av sin idol, och som sedan växer upp till en ännu större idol. Fint! Rubbet är tyvärr på engelska, så här krävs akuta översättningsinsatser för landets alla Dylanbebisar. Och deras söner förstås.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.