Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Kanske bor en tyrann i mitt osjälviska bibliotekariehjärta

Bokmärk artikel
Bibliotekarie på film: Carole Lombard och Clark Gable i ”No man on her own” från 1932.

Foto: Courtesy Everett Collection IBL Bibliotekarie på film: Carole Lombard och Clark Gable i ”No man on her own” från 1932.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Bibliotekarien rekommenderar

Nu pågår Bokmässan i Göteborg. En annan mässa, skilsmässan, är överhängande i aktuella ”Drick värmen ur min hand” av författaren och DN-krönikören Bengt Ohlsson. För vart ska socialarbetaren Martin ta vägen med sin patetiska förälskelse i en ung kollega? Kan en trofast jycke läka hans sargade självkänsla? Jag älskar verkligen det svårartat ohippa med Ohlssons bok (teman som ”medelålderskris” och ”husdjurskärlek” är samtidslitteraturens motsvarighet till Lasse Stefanz) och den finkalibrerade ironi med vilken han genomskådar oss alla. Höstens bästa relationsroman.

Bibliotekarien hyssjar

En annan mässa, biblioteksmässan, är egentligen samma mässa som bokmässan men det bryr sig nästan ingen om. De lite slokörade montrarna i mässans biblioteksdel – det så kallade ”östblocket” – lockar ingen allmänhet. Till nästa år borde Bok & Bibliotek riva järnridån mellan förlagsbransch och bibliotek och placera bokvagnsentusiasterna från bortre Skåne bredvid deckardrottningarna och så vidare – så kan biblioteksmässan flimra förbi åtminstone i ögonvrån medan kamerorna zoomar in någon glammig författare.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

En annan mässa, valborgsmässan, är (utöver en komplett ointressant högtid jag pressar in av ordvitsskäl) central i ockultisten och kultförfattaren Gustav Meyrinks roman ”Valborgsmässa” från 1919. Hans mest berömda efter mästerstycket ”Golem” och en fantasmagorisk revolutionssaga i vilken tjeckiska arbetare stormar överklasspalatsen till rytmen av en trumma gjord av människohud. En underbar bok som gjord för kommande mörkersäsong, då den ingjuter diaboliskt livsmod i oss alla.

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Fantiserar att ni tar över världen

Det här är ingen fråga egentligen, men jag vill så innerligt tacka er bibliotekarier! Har sen barnsben älskat bibliotek, lugnet, böckerna, allt. Jag vet att ni drabbas hårt av besparingar och jag ”tröstfantiserar” ofta om motsatsen, att biblioteken blir fler och större. Att ni rent av tar över världen!

Biblioteksälskaren Amanda

Svar: Amanda! Tack för ett underbart peppigt brev och bry dig inte om bristen på fråga, enligt min snipiga kille bör spalten ändå byta namn till ”Bibliotekarien ignorerar läsarfrågan och berättar om en gammal femtonhundratalsmunk” alternativt ”Bibliotekarien ignorerar läsarfrågan och berättar om en gammal kroppsvätska” fast allra helst: ”Han frågade bibliotekarien – du anar inte vad hon gör sen.” Fördelen med alternativ tre är att det lockar porrsurfare att skaffa en digital prenumeration på DN, tjatar han. Nackdelen är att femtonhundratalsmunkar sällan bär silikonbröst, svarar jag.

Som bokmuppar är vi dock eniga om att det vore trevligt om bibliotekarier hade mer makt. Världsherravälde vore ännu trevligare. Faktum är att det vore så trevligt att jag får lust att le trots att jag befinner mig på jobbet. Din idé är nämligen fantastisk: en värld styrd av bibliotekarier blir humanare (eftersom få institutioner är så välkomnande mot samhällets svaga som bibliotek), fredligare (eftersom vi är för passiviserade av läsning för att orka kriga) och behagligare (eftersom folks stämband har avlägsnats på kirurgisk väg). Tänk bara: bokbussar ersätter usla SJ-tåg! Höjd lön för alla kvinnor och obligatoriskt klimakterium för alla män! Uniformerade grammatikpoliser skapar trygghet i utsatta språkområden! Ingen mer färgsortering av människor (och definitivt inte av bokhyllor). Idrott förbjuds. Frågan ”kan du stryka min förseningavgift?” förbjuds också. Vilken skimrande, enastående utopi!

Tyvärr krossas våra drömmar av den nya fantasyromanen ”Ink and bone”. Bästsäljarförfattaren Caine, mest känd för sina sockersöta vampyrböcker, har dumpat blodsugarna för att skapa en ännu blodigare bibliotekariedystopi – ett alternativhistoriskt skräckscenario där det antika biblioteket i Alexandria (som i verkligheten dukade under för ca 1.600 år sedan) har utvecklats till en världsomspännande härskarmakt vars vapenskramlande övervakningsregim för tankarna till George Orwell och det ondskefulla rymdimperiet i ”Stjärnornas krig”. I ”Ink and bone” scrollar undersåtarna febrilt sina smygövervakade läsplattor medan tryckta böcker beslagtas med våld och förs till säkert förvar i Bibliotekets magasin. Stämningen är ljusår ifrån den stearindoftande romantik som vanligtvis utmärker biblioteksskildringar. Krig och svält råder. Civilisationen är i upplösning. Huggtandade cyborglejon klampar runt på gatorna i jakt på rebeller som flyr för sina liv.

Det är drabbande läsning. Att ens älskade yrkeskår framställs som mordiska diktaturkramare är svårsmält, liksom att bokens moraliska hjältar är en skock gapiga pyromaner som bränner böcker i protest mot att Biblioteket älskar kunskap mer än människoliv. Samtidigt finns det något upphetsande i Rachel Caines uppochnedvända perspektiv. Kanske bor en storhetsvansinnig tyrann även i mitt osjälviska bibliotekariehjärta? Kanske är bibliotekarier potentiellt livsfarliga? ”Biblioteken tar över världen – du anar inte vad som händer sen.” Det är en klart lockande rubrik.

Vad var det nu Flaubert led av?

Annons:

Du ska ha tack för svaret om läskrämpor i DN 10/9! Väckte en gammal fundering till liv. I notiser om Gustave Flaubert nämns ofta att denne led av en ”nervös åkomma” med allvarliga konsekvenser. Men vad var det för en obehaglig åkomma? Jag blir irriterad av den diffusa beskrivningen. Rent av nervös!

Håkan

Svar: Och många med dig, Håkan. Dessa irrande tankar i natten: ”Hur var det med Gustave Flauberts hälsa? Sven Stolpes lunga?? När dog egentligen Sapfo – år 570 före Kristus eller var det år 571???” Ändlösa tvivel som kan bryta ner en människa. Just en sådan stukad själ ringde faktiskt till informationsdisken en gång för att, tydligt plågad, avkräva mig det korrekta uttalet av Charlotte Brontës efternamn. ”Brånnti?” kvittrade jag tjänstvilligt. Den nedbrutne andades i luren. ”Det där lät förjävligt”, sa han efter en stund. ”Men nu får jag i alla fall sova.”

I fallet Flaubert förhåller det sig hur som helst så att han själv använde beskrivningen ”nervös åkomma” eller snarare ”nervsjukdom” när han talade om sitt lidande – kraftiga krampanfall som tvingade honom att avbryta juridikstudierna och i stället författa på heltid. Under sin livstid fick han aldrig någon bättre diagnos. Numera anses det dock klargjort att Flaubert, likt Lewis Carroll och Dostojevskij och Truman Capote och Agatha Christie och en hel radda andra giganter, led av epilepsi.

Mejla frågorna till litteratur@dn.se

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.