Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Med livet på ­högsta volym

Bokmärk artikel
Etgar Keret är engagerad i den israeliska fredsrörelsen. Men han vill inte lägga energi på att upprepa samma floskler som alla andra. Bäst trivs han i rollen som djävulens advokat.

Anneli Rådestad Etgar Keret är engagerad i den israeliska fredsrörelsen. Men han vill inte lägga energi på att upprepa samma floskler som alla andra. Bäst trivs han i rollen som djävulens advokat.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Etgar Keret (född 1967) bor i Tel Aviv, är gift med poeten och skådespelerskan Shira Geffen.

Aktuell med novellsamlingen "Åtta procent av ingenting" ("The Nimrod Flipout"), Bastion förlag. Med den introduceras Keret på svenska.
Besöker i dagarna Sverige och gästar Internationell författarscen på Kulturhuset 17/9 kl 19, där han samtalar med DN:s litteratur­kritiker Ingrid Elam.

Influenser: Isaac Bashevis Singer, Franz Kafka, Paul Auster med flera.

Sagt om Keret: "En lysande författare, helt olik alla jag har läst." (Salman Rushdie)
"Våldsam och underhållande, full av energi och insikt, och samtidigt djupsinnig, tragisk och mycket rörande." (Amos Oz)
Novellsamlingar: "Gaza Blues" (2004, i samarbete med den palestinske författaren Samir el-Youssef), "The Bus Driver Who Wanted to Be God & Other Stories" (2004),
"The Nimrod Flip-out" (2006), "The Girl on the Fridge" (2008).

"TEL AVIV" Etgar Keret är Israels nya litterära stjärnskott. Hans noveller­ är ­absurda och egensinniga. Och Keret kritiserar gärna den ­israeliska nationalismen. I dagarna besöker han Sverige. ­Journalisten Anneli Rådestad träffade honom i Tel Aviv.

Etgar Keret är Israels nya litterära stjärnskott. Hans noveller­ är ­absurda och egensinniga. Och Keret kritiserar gärna den ­israeliska nationalismen. I dagarna besöker han Sverige. ­Journalisten Anneli Rådestad träffade honom i Tel Aviv.

- Jag skriver för att visa läsaren min förvirring och min smärta. Inte för att de behöver vägledning och hjälp, utan för att jag behöver det.

Etgar Keret, 41, talar med samma intensitet som han skriver. Orden strömmar ur hans mun, där han sitter mitt emot mig, lite nedsänkt på barnpallen i skuggan på balkongen till den ljusa lägenheten. Det är en het dag.

Här, mitt i Bauhauskvarteren i Tel Aviv, bor han med sonen och hustrun Shira Geffen, känd poet och skådespelerska. Hans novellsamlingar, barnböcker, tv- och filmmanus har under senare år nått en internationell publik. Och filmen "Jellyfish", som han regisserade tillsammans med Geffen, vann Caméra d'Or i Cannes förra året.

Etgar Kerets berättelser guppar fram i gråzonen mellan norm och absurditet. Och livet i Israel har sina sidor.

- Jag vet att det finns problem i alla länder, också i Sverige, men här i Israel går avloppssystemet för all skit inte under jord, utan längs huvudgatan. Livet är mer 'in your face'. Jag är inte säker på hur ofta svenskar säger 'dra åt skogen, jag gillar inte dig' eller 'jag tycker om dig, jag vill älska passionerat med dig' men jag tror inte ni säger det lika ofta som här.

Israel, säger Keret, är som att leva livet på högsta volym. Det mänskliga tillståndet uppskruvat till smärtgränsen. Här finns mer passion och mer aggression. Men människorna vägrar att kuvas. I stället kramas de och brottas med livets absurditeter. Och ur den hållningen kan rent av mer jämbördiga relationer uppstå.

- Att ha en relation till livet är att ha en relation till sorgen, smärtan och vetskapen om att livet kommer ta slut en dag och att alla ens vänner också kommer att dö. Så att ha en relation till livet är på sätt och vis samma sak som att ha en relation till smärtan och rädslan.

Kerets fragmenterade, off-beat-berättelser gör avstamp i den lilla människans värld, i vardagssmärtan: i trängseln på bussen en morgon, i en tonårsförälskelse eller i tystnaden efter Rabins död - inte premiärministern alltså som mördades 1995, utan kaninen Rabin som blir påkörd av en skoter. Samtidigt mullrar den större politiska konflikten i regionen dovt i bakgrunden.

Annons:

Det finns en tradition av politiskt engagemang bland nationalpoeter och författare i Israel. Amos Oz och David Grossman har länge länge gått i bräschen för den israeliska fredsrörelsen. Också Keret är engagerad. Han skriver krönikor för tidningar som Haaretz och The Guardian, men han vill inte ödsla tid på att upprepa samma flosk­ler som andra, eller hetsa en sida mot en annan. Bäst trivs han i rollen som djävulens advokat.

- Vore jag författare i en annan kultur, i ett land som inte ser sig som så förbannat rättfärdigt, skulle jag förmodligen ta en helt annan roll. Men israelerna är så övertygade och bestämda att de behöver någon som ställer till det intellektuellt: någon som förvirrar och nyanserar.

Å ena sidan kan djurrättsaktivister i Israel bli utskällda för att de lägger energi på att hitta nya hem åt små bortsprungna hundar i stället för att lösa konflikten med palestinierna. Å andra sidan är konflikten, för många, en alldeles utmärkt ursäkt för att inte riktigt ta tag i det där med miljön eller för att förbättra gästarbetarnas livssituation, raljerar Keret.

I verkliga livet försöker han alltid vara till lags, säger han. Han är orolig för att medvetet eller omedvetet såra. Kanske blir det så när man växer upp med föräldrar som upplevt fruktansvärda saker? Man vill liksom inte göra livet ännu värre för dem, säger Keret. För honom är skrivandet en ventil.

- I skrivandet begränsar jag mig aldrig, varken i fantasi eller handling. Jag tar mig helt fritt spelrum och har aldrig dåligt samvete om jag tar livet av någon eller bryter mot alla regler.

Keret låter novellkaraktärerna göra upp med vardagen och med de heliga symboler som karakteriserar det israeliska samhället. När novellen "Siren" publicerades orsakade den ett ramaskri i det israeliska samhället. I sista stycket bryter protagonisten mot kutymen att stå still under sirenen som ljuder under minnesdagen för fallna israeliska soldater. Många upplevde novellen som kränkande. För Keret är det tvärtom.

- Staten påstår att vi måste vörda och respektera våra högtider: förintelsedagen, minnesdagen för den mördade premiärministern Yitzhak Rabin och dagen för döda soldater. Men det krävs så lite för att vörda. Det räcker med en passiv handling: att inte vanvörda, att inte gå när sirenen ljuder. Sen kan man stå där, helt still, och fantisera om den feta falafeln man ska smälla i sig i nästa gathörn. Det krävs mycket mer passion att gå när sirenen ljuder.

Keret håller ett kort hyllningstal till den judiska diasporan: Franz Kafka, Isaac Bashevis Singer och Paul Auster som alla inspirerar hans berättande. Den nya israeliska identiteten är mycket mindre intressant, säger han och menar väl, precis som poeten Gertrude Stein, att kreativiteten och skapandet i många fall hämtas ur bindestrecks-identiteten som tillåter flera identiteter men som kanske samtidigt gör att man inte riktigt hör hemma någonstans.

I den judiska nationalstaten, i hemmahörandet, har känslor och minnen institutionaliserats, säger Keret. En mångkulturell historia och traumat efter Förintelsen har stöpts om till nationella högtider: en sårskorpa som inte får pillas bort. Såret är ju för många själva fundamentet i varför världen behöver av en judisk stat.

Själv strävar han efter en stark relation till sin historia och sitt liv. Hellre en levande relation än institutionaliserad vördnad, säger han, om förhållandet till föräldrarna som överlevde Förintelsen och om bäste vännen som sköt sig till döds under militärtjänstgöringen, en relation speglad i novellen "The Nimrod Flipout".

Etgar Keret berättar om dagen i bilen när vännen uppmanade honom att ge en endaste anledning till varför han inte skulle ta livet av sig. Han satt kvar i bilen i flera timmar och försökte komma på något bra att säga. Till slut gick han hem.

Har du kommit på vad du borde sagt din vän nu då? undrar jag.

- Allt jag skriver är ett svar på tal. Alla mina berättelse är en konstig typ av reklam för livet.

Han skriver av kärlek till livet, säger han. Också när det handlar om självmord, och det gör det ganska ofta. I den längre novellen "Kneller's Happy Camper's" som också gjorts till filmen "Wristcutters", utforskar Keret vad som händer alla självmördare efter livet. Om de har det bättre då. Men egentligen är han inte särskild intresserad av självmordet i sig. Han använder bara döden för att dra livet till sin yttersta spets, för att höja livsvolymen lite till.

Kerets allra första novell, "Pipes",­ skrev han två veckor efter vännens död, i samma rum som han sköt sig. Om vännen inte tagit livet av sig hade han nog inte blivit författare, säger Keret. Men kanske data­ingenjör.

Keret talar till en annan generation än Amos Oz och David Grossman, som båda växte upp mitt i det israeliska nationsbyggandet. Keret kommunicerar med en yngre generation, uppvuxen efter första intifadan och som fortfarande letar efter livskompassen de tappade bland skärvorna efter mordet på Yitzhak Rabin 1995.

På ett humoristiskt och fantasifullt sätt beskriver han en imploderad verklighet, men utan att försöka få folk att skratta, säger han.

- Jag hatar när någon försöker få mig att skratta. Komedier och porrfilmer har många likheter. De försöker ta mig till orgasm eller ett gapskratt, de levererar en service utan att kommunicera.

Även om Kerets noveller ofta får mig att höja på ögonbrynen eller skratta högt är det inte humor och inte porr. Men kanske en alldeles ny typ av terapi för våra allmänskliga trauman. Det är nog så Keret ser sitt skrivande. Som ett sätt att reparera smärtan hans föräldrar burit, hålet i vännens huvud och kanske också vardagen här i Tel Aviv.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.