Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

”Min kamp” blundar för nazismens rasideologi

Bokmärk artikel
Hitler Jugend i Berlin 1933.

Foto: Jerry Tavin Hitler Jugend i Berlin 1933.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Om skribenten.

• Maja Hagerman är historiker och författtare.

Hon gav senast ut boken ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta”.

Texten är en kortad och bearbetad version som tidigare publicerats i norska Klassekampens bokmagasin.

Varför diskuterar ingen på allvar bilden av den unge Adolf Hitler i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”? Hans försök att förstå nazismen bortser från kalla historiska fakta. Maja Hagerman gör upp med Knausgårds överdrivna litterära inlevelse.

Varför diskuterar ingen på allvar bilden av den unge Adolf Hitler i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”? Hans försök att förstå nazismen bortser från kalla historiska fakta. Maja Hagerman gör upp med Knausgårds överdrivna litterära inlevelse.

Det är många år sedan Knausgårds ”Min kamp del 6” kom ut i Skandinavien. Men först nu har det blivit en större debatt i Norge om den långa essä om Hitler och nazismen som finns i romanen. Historikern och tidigare statssekreteraren Sten R Helland har i två stora artiklar i kulturtidskriften Vinduet (4/2015 och 2/2016) gett detaljerad faktakritik och argumenterat för att Knausgård normaliserar och relativiserar nazismen, och går för långt när han driver sin tes, som går ut på att presentera Hitler som ett slags oskyldig ”mannen på gatan”. En artikel med liknande tema skrev jag när den svenska översättningen kom (DN 13/9 2013) och har sedan dess förvånats över hur passivt många recensenter förhållit sig till texten, då de nickat gillande åt den som tankeväckande – ”en ögonöppnare”.

Foto: ANDERS HANSSON

Låt mig genast säga att jag tycker mycket om att läsa Knausgårds skildring av sitt eget liv i sjätte delen av ”Min kamp”. Livskänslan finns där även i de gråaste ögonblick, då han beskriver en författarvardag i Malmö under åren 2009–11, som pappa till tre små barn med en livskamrat vid sin sida som är starkt berörd av det han skriver. Det är fantastiskt att läsa, för Knausgård skriver så att det känns alldeles sant och uppriktigt. Men samtidigt ryggar jag inför det sätt han tar upp Hitler och nazismen i den fem hundra sidor långa essän ”Namnet och siffran” som finns mitt i romanen.

Ämnet berör, inte minst därför att vår samtid utgör en självklar klangbotten för texten. Vid den tid då romanen utspelas härjar en seriemördare i Malmö (men jag tror inte han är nämnd i boken). Just då Karl Ove hämtar ungarna på dagis och går med dem till lekparken finns det – i verkligenhetens Malmö – en man som putsar på sina vapen i en lägenhet inte så långt bort. Han riktar sitt lasersikte mot vilt främmande personer var som helst, och han skjuter för att döda. Men han väljer bara personer som han tycker ser främmande ut.

Mördaren i verklighetens Malmö är nazist. Han skildras i boken ”Raskrigaren. Seriemördaren Peter Mangs” (2015) av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Stadsmiljön där romanfiguren Karl Ove rör sig dagligdags framträder här ur en helt annan synvinkel. Raskriget är för Malmöbon Mangs djupt meningsfullt, ett slags korståg. Han vill skriva in sig i den ariska rasens hjältekrönika, och hoppas att han får en plats där jämte Hitler. Han vill att framtidens nazister ska ha honom som förebild och att de ska kopiera hans metod för framgångsrikt ”raskrigande”. När Gardell senare intervjuar Breivik i Telemarksfängelset i Skien så visar det sig, överraskande, att han gärna talar om Mangs. De har aldrig träffats, bara hört talas om varandra. Men Breivik ser Mangs som den främste nordiska raskrigaren efter fascismens fall. Efter honom själv förstås: ”Den störste motståndsmannen i Skandinavien efter andra världskriget fram till den 22 juli.” Peter Mangs dömdes för att ha mördat två och ha försökt döda ytterligare åtta. Hur många han i verkligheten försökte ta livet av är oklart.

Men det mest intressanta är Malmöpolisens blindhet och dövhet för den rasistiska ideologin. Deras ”icke-seende” var en viktig orsak till att det dröjde så länge från det att Mangs begick sitt första kända mord 2003 till att polisen grep honom i november 2010. Brottsutredarna utgick ifrån att skjutningarna på Malmös gator handlade om kriminella invandrargäng och deras uppgörelser. De tänkte med andra ord precis som Mangs förutsett att de skulle göra. I den så kallade ”slasken” (alltså det material som bedömts som oviktigt i polisutredningen) fann Gardell att Mangs till och med hade författat ett slags manifest, som hade legat som en fil i hans dator, det hette ”Den germanska filosofin”. Polisen hade lagt undan texten utan att be någon sakkunnig kika på idéinnehållet.

I höstas hände det igen: Den 22 oktober 2015 var det den 21-årige Anton Lundin Pettersson som, utklädd till en Darth Vader-liknande figur, tog sig in i en av Trollhättans mest invandrartäta skolor för att med svärd och kniv attackera människor med utländskt utseende. Tre personer hann dö, elever och lärare, och andra skadades innan polisen kom, även Lundin själv omkom senare på sjukhus.

Sådan är vår tid. Idéer om raskrig, alltså rasläror med budskap om hur högre raser som måste försvara sig mot lägre, har överlevt andra världskriget. Paradoxalt nog är det lättare än någonsin att ta del av dem. De finns på obskyra högerextrema sajter. Men inte bara där, utan även exempelvis på Wikipedia finns artiklar där dessa idéer ingår. Skribenterna framträder bara som alias och ip-nummer, och som nästan överallt annars på internet möts man av budskap, åsikter, sanningar och lögner utan att riktigt kunna veta vem som är avsändare.

Annons:

I ”Min kamp del 6” finns en lek med speglar och identiteter. Romanen handlar om figuren Karl Ove Knausgård som skriver en bok med samma namn som den läsaren har i sin hand. I den finns en flera hundra sidor lång sakprosatext om Hitler och nazismen. Men är det den verklige författaren eller romanpersonen som för pennan? Är det fiktion eller verklighet? Oavsett vilket står texten där. Den finns i verkligheten – och påverkar den.

Romansvitens sista del handlar mycket om hur det Knausgård har skrivit om sig själv och andra i de tidigare delarna blir publicerat och börjar påverka både hans eget och andras liv – och därmed förändra läsningen av texten. Ord och verklighet. Genom hela boken ser sig författaren vaket omkring i den snurriga spegelsal han skapat med sin text.

Han drar paralleller till Hitlers ”Mein Kampf”, resonerar om hur synen på den texten förändrades efter Förintelsen och andra världskriget, då dess hemska budskap blivit verklighet. Men vem var Hitler egentligen då han skrev boken femton år tidigare? frågar sig Knausgård. Han finner en dödligt allvarlig och idealistisk ung man, beredd att gå till de yttersta extremer för sina idéers skull. Starkt bunden till sin mor, men med en renhetslängtan, rädsla för kvinnor och mänsklig närhet, som får författaren att tänka att Hitler faktiskt liknade honom själv som ung.

Foto: SPIEGL,SEPP Foto: SPIEGL, SEPP

Knausgård känner ett slags fascination och vill undersöka den. Nazismen finns i hans eget familjeförflutna, han har hittat en nazinål bland kvarlämnade saker efter faderns död, och upptäckt att det i kistan i vardagsrummet hos farmor legat kvar ett exemplar av ”Mein Kampf”, som hon inte gjort sig av med efter kriget. Han blir inspirerad av en bild på nazistisk propagandaaffisch, ”den föreställde en bro som går genom ett bergslandskap och var så vacker, fyllde mig med en så underlig längtan, att jag ville undersöka det. Skapa en sådan värld”, skriver han.

Knausgård förklarar (Dagsavisen 10/5 2016) att han vill försöka förstå nazismen, undersöka den med sin inlevelse och sina känslor, och genom att låta sig lockas med i de stämningar och känsloströmmar nazismen anspelar på.

I en viktig passus i boken låter han sitt eget verk sammanstråla med Hitlers. Läsaren får där en förklaring till hans ovanliga beslut att ge romansviten samma namn som den världsberömda kampskriften. Knausgård skriver på sidan 480 i den svenska utgåvan: ”… Adolf Hitler var en vanlig person när han skrev den, han hade inte mördat någon, hade inte beordrat mord på någon, hade inte stulit något eller bränt ner något.”

Det är konstigt att Knausgård skriver så. Hitler var en brottsling när han skrev den första, mest kända, delen av ”Mein Kampf”. Han satt i fängelse för ett mycket allvarligt brott, dömd för högförräderi och försök till statskupp. Den 8 november 1923, vid ett möte där tusentals personer var samlade i en ölkällare i München för att höra delstatsregeringen i Bayern tala om det politiska läget, hade Hitler låtit 600 av sina SA-män omringa och spärra av lokalen utifrån, samtidigt som han själv under revolverhot tilltvingat sig scenen, utropat en ”nationell revolution” och tagit regeringsmedlemmarna som gisslan. Kuppförsöket slogs ner nästa dag, och då dödades 19 personer. Jag vet inte varför Knausgård skriver att ledaren för det våldsamma, antidemokratiska parti som utförde kuppen är en oskyldig man. Men texten står där, och blir nu översatt till allt fler språk. Under 2017 når den läsare även utanför Skandinavien, genom översättningar till tyska och engelska.

Knausgård är mest intresserad av den unge Hitler. Texten dröjer vid händelser mer än tio år innan Hitler skrev ”Mein Kampf”. Men berättar betydligt mindre om vad Hitler gjorde ett år innan. Jo, den snabba succén som politisk talare skildras, liksom hemligheterna bakom en intagande talekonst. Men inte många ord sägs om att det politiska engagemanget och agitationen också inbegrep våldsamma aktioner. Hitlers tid med kampförbunden nämns knappt, trots att han på hösten 1923 är ledare för de privata väpnade kårer som marscherar på gatorna i München för att visa sina muskler och sin kapacitet att föra in våld i politiken. Tusentals organiserade slagskämpar, inte bara SA-män utan en sammanslagning av flera olika nationalistiska kampförbund, ägnar sig åt kampövningar och beväpnade demonstrationer på gator och i parker, för att skrämmas och provocera delstatsregeringen. Detta förklaras inte ordentligt.

Knausgård vill att vi ska förstå att nazismen från början inte framstod som uppenbart monstruöst eller ond. Det är ett farligt förhållningssätt, för det öppnar för en sorts blindhet inför vad rasideologier egentligen är, och vad de gör med människor. Organiserat våld fanns i nazirörelsen från början. Våldet utgjorde ett fundament. Ideologin handlar ju om raskrigets legitimitet. Alltså det rimliga i att avskaffa en gammal etik och införa en ny, som utgår ifrån att människor har olika värde.

Knausgård skriver att tyskarna tog emot nazismen som om de älskade den, och att Hitler tände en låga i alla som hörde honom tala. Men det stämmer inte: Nazismen framstod under 1920-talet som frånstötande för väldigt många, och att glömma det är att på något sätt ”höja upp” den och förvandla den till en lockelse. Faktum är att Hitler, efter sju år som partiledare och talare, inte hade tänt en låga i mer än en bråkdel av dem som hört honom. I riksdagsvalen i maj 1928 fick NSDAP 2,6 procent av rösterna. Fram till börskraschen 1929 var nazisternas väg mot makten alltså på intet sätt självklar eller utstakad. Men dramatiska världshändelser väckte människors rädsla, och det gav valframgångar. Hitler fick 30 procent av rösterna i presidentvalets första omgång 1932, i andra och sista omgången hade en kandidat försvunnit och då fick han 36 procent. Detta är mindre än häften av de röstande.

 

Rasideologin är ond, den kan äta sig in i en och liksom förgifta en inifrån, påverka känslor, seende, förnuft och inlevelseförmåga.

 

Nästa år är det presidentval i Frankrike och Marine Le Pen kan få röstsiffror som liknar Hitlers. Men låt oss inte glömma att det i så fall handlar om politik, inget annat. För inte heller hon har någon egen mystisk förbindelse med hela det franska folket – även om hon naturligtvis gärna vill få oss att tro det.

När Knausgård med inlevelse beskriver ett stort mystiskt samförstånd mellan massan och Hitler får jag känslan av att han återger vad han sett gestaltat i nazistisk regi på partidagar eller i propagandafilmer från tiden efter maktövertagandet 1933, då demokratin avskaffats och oppositionen kastats i fängelse, mördats eller skrämts till tystnad.

Så inlevelse kan vara problematisk. Jag hade anledning att fundera över det när jag skrev om den svenske rasforskaren och nazisympatisören Herman Lundborg, chef för världens första statliga institut för rasbiologi i Uppsala 1922–35. Hur långt ville jag gå som författare i att leva mig in i hur rasbiolog Lundborg tänkte? Det är viktigt att förstå både honom och hans många inflytelserika supportrar. Just därför kallade jag boken ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” (2015). Men jag ville sätta en gräns, inte gå in i honom till hundra procent. Jag ville se mötet: vad hände då hans rasläror om underlägsna människosorter omsattes i praktiskt liv, då han kom till Lappland med kamera och skallmätningsinstrument, för att göra sina rasundersökningar bland samer – men blev kär i en kvinna av ”fel sort”?

För vad händer med identifikationen om man bara söker förstå en sida, förövarens men inte offrets? Om man filmar mobbning ur mobbarens perspektiv, men håller offrets ögon och upplevelser utanför bild. Rasideologin är ond, den kan äta sig in i en och liksom förgifta en inifrån, påverka känslor, seende, förnuft och inlevelseförmåga. Hur Herman Lundborg omformades och förändrades av att läsa Artur de Gobineau, ofta kallad ”rasismens fader”, kunde jag följa på nära håll.

Jag har också konfronterats med möjligheten att gå ännu längre i inlevelse under mina efterforskningar i raslärornas historia. Jag har funderat över hur det skulle kännas att gå samma kurser som SS-männen gjorde. Hur det skulle vara att få veta att man är en övermänniska, representant för en överlägsen ras, och att vanliga moralregler därför inte längre gäller: mänsklighetens öde hänger på att man med våld försvarar sin exklusivitet. Jag har läst kursböckerna i raslära, sett diabilderna och föreläsningarna som SS använde i sina internutbildningar för att inpränta i kursdeltagarna att de hade en vetenskapligt välgrundad, biologisk rätt att behandla andra som underlägsna och mindre värda. Och jag kan föreställa mig hur det känns att få allt detta inympat i sig, att tränas i att tänka på sig själv som en ny genetisk aristokrati, en elit. Samtidigt som man blir uppklädd i elegant svart uniform med silverbeslag och dödskallemärke, designad av Hugo Boss. Det är väl så det går till att mentalt fostra och övertyga dem som dagligdags ska döda och tortera. Det är väl så man gör för att utbilda mördare. Men om jag i dag, i vår tid, ska berätta om dessa rasläror och deras farliga kraft, hur gör jag då?

Innehållet i SS internkurser i raslära är till stor del nåbart på internet. Samtidigt som trösklar verkar nötas ner och tabun mot dessa idéer blir allt mindre. I land efter land har de högerextrema framgångar. I Tyskland når det relativt nya partiet Alternative für Deutschland, AfD, 15 procent i opinionsmätningarna, och inför valet 2017 planerar man att göra hotet från islam till sin paradfråga. I möte med den framväxande fascismen får vi inte bortse från fakta i historien. Detta är politiska rörelser med specifik agenda – ingen mytisk urkraft som drar människor till sig.'

Foto i text: Anders Hansson.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.