Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Knausgård

Så drabbades jag av Knausgård

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

"Publicerad 10-06-15" Norrmannen Karl Ove Knausgård omtalas allt oftare som ett av den nya litteraturens stora genier, och i höst översätts första delen i hans självbiografi. Författaren Stig Larsson minns sitt första möte med ”Min kamp” i våras som en chock.

Norrmannen Karl Ove Knausgård omtalas allt oftare som ett av den nya litteraturens stora genier, och i höst översätts första delen i hans självbiografi. Författaren Stig Larsson minns sitt första möte med ”Min kamp” i våras som en chock.

DET VAR ETT ÖGONBLICK, eller snarare en reaktion, som jag fortfarande kan erinra mig. Någon gång vid tio- elvatiden en förmiddag i våras öppnade jag del två av Karl Ove Knausgårds "Min kamp" och läste inledningen: "29 juli 2008. - Sommeren har vært lang, og den er ennå ikke over. Den 26 juni ble jeg ferdig med förste del av romanen, og siden da, i over en måned, har vi hatt Vanja och Heidi hjemme fra barnehagen, med alt hva det innebærer av intensivert hverdag. Jeg har aldrig forstått poenget med ferie, aldrig hatt trang til det, alltid bare hatt lyst til å jobbe mer. Men må jeg, så må jeg."

Jag minns hur jag studsade till och tänkte - inte "karln måste va" galen!". Även om jag tror, eller jag är ganska säker på, att det var precis så jag formulerade det i huvudet.

Men jag menade det inte så. När jag tänker har det ingen betydelse om ett ord, som ordet "galen", låter nedsättande om jag tyst för mig själv formulerar mig om något jag gillar. Precis som alla andra vet jag ju vad jag menar.

Jag tror faktiskt att var och varannan människa just griper till ett ord då de tycker sig stå inför något häpnadsväckande. Men de ord som finns till buds är så intetsägande och på något vis dumma att jag drar mig för att säga dem högt. Ordet "magiskt" har jag knappast yttrat sedan tonåren. Det känns stötande - i en närmast religiös mening - att tala om konstverk och använda sig av ett ord som man spontant associerar till new age, sådana där glittrande diskokulor och marknaden i Marrakech.

Det finns en enkel förklaring till denna brist på ord. Så enkel att man förmodligen inte tänker på den. För det ligger ju i sakens natur att det som är häpnadsväckande är sällsynt. Om det är vanligt, skulle det knappast uppfattas som häpnadsväckande. Och det som är riktigt
ovanligt, om det inte rör sig om mineraler och växter utan mänskliga förehavanden, är det helt sonika svårt att hitta på ord för.

KANSKE MÅSTE MAN själv vara författare för att förstå varför de här inledande orden av del 2 kunde chockera mig som de gjorde.

Min första tanke var: "Det är inte nog med att Knausgård har gått ut med att han under de här två åren har föresatt sig att skriva sex sådana här volymer. Okej, fyra till då på cirka fem hundra sex hundra sidor. Det är tydligen så att han skriver om det som händer honom
precis just nu. Hur vågar karln!"

Som författare står du helt naken inför läsaren. Det finns något ytterligt privat med att läsa en bok. Inte ens om jag ligger vid en tjej och vi läser var sin bok, tror jag henne om att veta varför jag plötsligt småler som jag gör då jag läser den eller den raden. Och en läsares leenden är inte alltid snälla.

Annons:

Förutsättningen för att skriva bra litteratur är ett exceptionellt självförtroende.

Det är naturligtvis känsligt för en bildkonstnär, eller låt säga en balettdansör, att få sin prestation granskad av ett kritiskt öga. Men ändå inte riktigt i samma grad som det är för en författare eller en skådespelare. Står du på scenen, eller om du har skrivit en bok, är
det på något sätt du själv som person som står där. En inte helt fullgod dansare, eller en bildkonstnär som kanske har slagit in på ett felaktigt spår, kan alltid säga sig själv: "Okej, jag har haft bättre dagar, min teknik är inte fullgod. Dock, min personlighet, min karisma
eller varför inte min själ, just det, min själ, den har samma gamla tyngd den!"

På grund av att en text ligger så nära en tanke, och på grund av att en skådespelares göranden och låtanden ligger så nära en helt vanlig människas agerande, kan personer med dessa yrken inte slingra sig ur det faktum att de sätter sig själva på spel. Ja, "slingra sig ur" gör väl ändå de flesta. Men i deras bakhuvud måste detta mola.

Ja, så tänker jag mig det.

DEN CHOCK SOM de inledande orden fick mig att känna tror jag är en förklaring till det som sedan kom att hända.

Under hela den dagen och en bra bit in på natten, kanske fram till två, halv tre, gjorde jag ingenting annat än att läsa den boken. Jag bar med den till min kvarterskrog, läste samtidigt som jag åt. Sammanlagt 563 sidor - och jag läste dem i ett enda sträck.

Ett sådant glupande intresse, en sådan, jag får nästan kalla det fixering vid texten, har jag inte varit med om särskilt ofta. Det finns ett antal deckare och thriller som jag har läst på det sättet - företrädesvis av James Ellroy, Jan Guillou och Tom Clancy. Men jag måste nog gå tillbaka till hösten 1977 när jag läste Stendhals "Kartusianklostret i Parma" för att hitta något jämförbart.

Och jag kan ju inte inför mig själv hävda att Knausgård skulle ligga på Stendhals nivå.

Så vad var det då som gjorde att han fick mig att glömma tid och rum, fick mig att gå in i texten så där med hull och hår?

Jag tror att det går att koka ner det till två saker.

Först, och kanske mest avgörande, är det att jag känner en - ja, vad ska jag kalla det, samhörighet, snudd på fullständig identifikation med bokens huvudperson. Jag engagerar mig i hans öde. Och jag kan naturligtvis inte komma ifrån det faktum att jag upplever det som att denne är identisk med författaren. Bandet blir ju då automatiskt starkare än det en gång var till - låt säga Lucien de Rubempré.

Inte så att jag känner igen mig helt och hållet. Det finns ställen där jag känner mig förbluffad över hans sätt att tänka. Nog för att jag ser mig som en hygglig själ, men jämfört med Knausgård kan jag nog inte anse mig som annat än skäligen ansvarslös. Att uppfatta det som ett problem om man har råkat glömma att inkludera kassen då man dragit kortet. Jaha. Om man inte har annat än kreditkort, ska man nu dra det på nytt, bara för - och vad kan det kosta, två kronor - plastkassen? Mer än en gång kom jag under läsningen att tänka på Wittgensteins uppmaning till sig själv i "Den ukjente dagboken" om att han inte får vara "övermoralisk".

Men jag tror inte att jag har läst någon författare beskriva lyckan i själva skrivögonblicket så ogarderat och - jag måste leta ord - reservationslöst, som Knausgård gör på sid 70 i del 2. Även om jag inte kan se in i andra människors huvuden, och därför inte heller har rätt att döma, har jag alltid sett det som ett mellanting av god ton och hyckleri när författare talar om sitt skrivande som en vånda. De sitter där och blickar ut över en granskog, timme efter timme, den där granskogen, och o vilken vånda. Om det nu är så förfärligt, kan man fråga sig varför de inte byter sysselsättning.

Själv har jag dragit mig för att beskriva denna andlösa lycka, som dessutom infinner sig omedelbart i själva skrivögonblicket, och lika distinkt är det som då man plötsligt får solen i ansiktet. Ja, till nära vänner har jag kunnat tala om det. Men jag har uppfattat det som att folk bara skulle bli förbannade på en om de verkligen insåg hur lustfyllt det är att känna att det bär, känslan av att skriva något som går utöver det som man tidigare gjort. Något som minsann inte inträffar varje dag. Men om det nu bara skulle ske en gång vart femte år, så - jo ? Nog är det värt det.

DEN ANDRA ASPEKTEN tar det på något vis emot att behandla. Här handlar det inte längre om något som jag tycker mig veta. Det är bara en vag aning.

På sextiotalet fanns det en vetenskapsteoretiker som hette Thomas Kuhn som myntade begreppet "paradigmskifte". Det har sedan blivit ett sådant där ord som man använder i tid och otid när man vill markera att något är absolut nytt.

Hur löjligt det än låter är det ändå någonting i den vägen jag känner när jag läser dessa två böcker. På sid 207 i del 1 skriver han angående John Constables måleri: "Skyer var det nok av. Farger var det nok av. Bestemte historiske öyeblikk var det nok av."

Och de här senaste tio tjugo åren har jag haft en känsla av "att det är nog" i den prosa som skrivs i världen.

Jag är medveten om att det inte låter riktigt klokt. För att precisera mig närmare tror jag att jag måste återanvända mig av ett stycke ur ett sex år gammalt brev till Jan Myrdal.

"Tänk dig att all god litteratur, allt som är värt att bevaras, befinner sig i två områden.

Det första området: Det är den litteratur som genom ett skarpt ljus gör det möjligt att se relationen människor emellan på ett annat vis. Strindberg, du och Norén har återgett situationer som får som effekt att det svarta i just detta agerande - då vi stiger ut i den verkliga världen - sakta, sakta t onar bort. Eller ta Bergmans "Höstsonaten": mamman, pianisten (Ingrid Bergman). Tänk dig en kvinna som är så. Barnet knackar på dörren, knackar på dörren. Mamman, hon sitter där - och hon småler. En sådan kvinna måste efter att ha sett "Höstsonaten", åtminstone ibland, få något stelt över sitt leende.

Kort sagt: sådana böcker, pjäser eller filmer gör att världen pyttepyttelite, fast ändå pyttepyttelite, blir en objektivt sett bättre värld.

Det andra området: Jag måste säga att jag har lärt mig mer om människor av Graham Greene än av Samuel Beckett.

Ändå känner jag spontant en högre aktning för Beckett. Det finns författare och poeter, säg Dostojevskij, Montale, Kafka, Keats, som gjort mig lycklig av det enkla skälet att jag genom dem helt plötsligt fått tillgång till ett annat sätt, ett i någon mening intressantare sätt att se på det som jag ser på. Om jag tänker bort dem - vips, jag tänker mig att det finns inga böcker av Céline - känner jag en saknad. Och den saknaden är faktiskt av ett annat slag än om jag skulle få för mig att tänka bort - ja, säg Graham Greene. När jag läser "Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell" och "Inför nedräkningen" upplever jag det helt oreflekterat som att jag står inför ett ting som inte tidigare har funnits till i världen. Det är som att det grävs fram något som inte i första hand har med mänskliga relationer att göra, utan - hur konstigt det än låter - att det ligger djupare än så."

DET SOM VI TÄNKER oss som modernism är det nog mer adekvat att beteckna som egenartadhet. En intressant egenartadhet. Visst håller jag vissa sentida romaner som Dag Solstads "16.7. 41" och Gao Xingjians "Andarnas berg" högt. Deras liksom av sig själv kommande flow. Men jag upplever det samtidigt som att böcker av det slaget kommer med allt större mellanrum.

Egenartadheten tenderar i dag att bli - nej, inte tillkämpad, inte krampaktig, för då är den inte alls. Men mer av en dröm, mer av ett mål som man vill uppnå.

I en tid när så mycket redan skrivits är det väl på sitt sätt naturligt att man hoppas på att genom ett extremt genomarbetat material kunna stå på samma nivå som den stackars Dostojevskij, som så ofta - och det med rätta! - klagade på att han inte hade haft tid att putsa sina texter.

Men kanske finns det en annan utväg. Att likt den självsäkre, lite äldre Hitchcock, som i filmer som "Psycho" och "Fåglarna" väntar i en halvtimme innan det händer något. Han vet ju att åskådarna är klara över att redan namnet Hitchcock borgar för att det förr eller senare kommer att uppstå dramatik.

Detta lugn, denna "händer-nästan-ingenting", eller som i det här fallet utspäddhet, vittnar om självförtroende - vilket, precis som i en förförelsesituation, egentligen är garant för att man ska lyckas.

Kommentarer (0)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.