Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

Ulrika Milles: Dags att ge ut Krusenstjernas Tonyböcker på nytt

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Som en resa från barndomens fängelse till vuxenhetens sinnessjukdom. Så har många kvinnliga författare beskrivit förvandlingen från vilt barn till kvinna. Flickboken som föddes på 1800-talet berättade om den resan, och handlade ofta om ”yrhättor” i en sträng och instängd krets. Deras röda hår och uppstudsiga sätt var dramat i moraliska historier om att hantera plikter och kärlekssorger utan att tappa stilen.

Så kom Pippi Långstrump som en folkhemshäxa i miniatyr som vägrade att respektera gränserna för normaliteten. Men böckerna om att bli kvinna blev mörkare och mörkare – de skrivs ännu, och många har en huvudperson som är släkt med Tony.

För 90 år sedan utkom det som blev Agnes von Krusenstjernas genombrott: första volymen i den självbiografiska skandalsuccén Tonytrilogin. Med ”Tony växer upp” inleddes berättelsen om en överklassdotter som blir vuxen samtidigt som första världskriget slår sönder den gamla världens ordning.

Längtan ut. Behovet av trygghet utan att behöva betala med sin integritet. Sexualitet och våld. Allt trängs i Tony Hastfehrs inre krig. Sjukdomen, ”hysterin”, blir hennes öde men också ett vapen och en tillflykt, när hon i sista delen både bildligt och bokstavligt får på sig tvångströjan.

Styrkan i de tre böckerna är stilen som laddar varje detalj med sådana stämningar som växer i mardrömmar och hallucinationer. Ingenting är likgiltigt för Tony, varje steg är ett val, varje möte en möjlighet och det ger ångest. Det gör henne högspänd men också skarp, hon känner i varje sekund att hon bara har ett liv, en chans.

I den stora litterära släkt som Agnes von Krusenstjerna tillhörde var traumat den dolda sinnessjukdom som kvinnorna ansågs bära på och som likt en förbannelse bröt ut i närheten av kärlekens villkor: förlovningar och vigslar var livsfarliga gränspassager. Tonys mamma förlorar sig i sin sjukdom, och testamenterar skräcken för det arvet till Tony.

”Det var mitt barndomslivs stora intryck, som icke fördunklades och utsuddades med åren: Modern med de frånvarande ögonen, som icke märkte barnet som stödde sig mot hennes händer, men såg in i en annan värld, vars skuggor sköto ned i det tysta rummet omkring henne. Ur den upplevelsen växte mitt liv fram”.

Släktingar i detta kraftfält – Olof Lagercrantz, Lars Lönnroth – har gett sina gripande bilder av en borgerlig grundordning i vår kultur: barn törstande efter uppmärksamhet, ångestridna kvinnor och män som flyr. Det är den lyckliga familjens spöke som går igen i barndomsskildring efter barndomsskildring, nu närmast i Johanna Ekströms sorgsna ”Om man håller sig i solen” som ges ut i maj.

Agnes von Krusenstjernas böcker bärs ibland av en skimrande sagoton, men de känns moderna i dag. Tvånget att bli tam ser inte likadant ut men Tonys självskadebeteende är helt uppdaterat, sexuell gränslöshet, skärande och våldsam självbestraffning får henne att känna att hon lever. Allt handlar om att slåss för sin identitet. Och resignationen i sista delens sista mening är lika mycket den erövrade friheten, som början på det modernas nya hemlöshet. ”Då grät jag, därför att jag inte hade något fäste.”

Dags att trycka om Tonyböckerna – för upplevelserna kommer i nya upplagor för varje generation.

Kommentarer (0)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.