Absurda serier mitt i tiden

Varje dag går Sara Granér till en ateljé i centrala Malmö och tecknar. Det går bra just nu.

Så sent som i våras avslutade hon sitt andra och sista år på Serieskolan på Kvarnby folkhögskola. Och gjorde klart sin debutbok som under hösten har hyllats av kritikerna och snabbt försvinner ur bokhandlarnas hyllor.

- Jag tyckte väl om att rita när jag var liten, men det var på folkhögskolan som jag fastnade för serier. Det finns så många olika saker att göra inom ramarna. Jag har gjort vykort och på skoj-material. Bland det första jag gjorde var fejkade Apoteksbroschyrer: "Apotekets råd om ofördelaktigt utseende", "Apotekets råd om skuld och skam". Något slags trams, tror jag.

I "Det är bara lite aids" hittar man fler exempel på vad ett seriealbum kan innehålla: från snabba teckningar till ordrika informationskampanjer ("alla olika, alla äckliga") och målningar på duk som har tagit lång tid att göra. Sara Granér är både noggrann och "anti-noggrann", strävar efter balans mellan bild och ord utan att det spontana går förlorat.

Hennes serievärld är befolkad av djur: hundar, harar och en psykopatisk turtle.

- Jag har kanske ritat någon människa, men brukar mest göra djur. Det är väl för att jag har kommit på ett roligt sätt att rita djur. Det finns så mycket djur i den här genren. Ta Kalle Anka. Det är något man har ett förhållningssätt till. Eller fabler - det finns många referenser som är tacksamma, säger Sara Granér.

Djuren är ganska taskiga mot varandra och sadistiska emellanåt, både verbalt och fysiskt. En hund får tillbaka sina provresultat från en sjuksyrra med orden: "Äh, det är inte så farligt, det är bara lite aids." Det handlar om stark och svag, honkön och hankön, vuxna och barn. Man skulle kunna kalla det skruvad vardagsrealism. Eller absurdistisk samtidskritik.

- Det är viktigt att det jag gör är sant, att det stämmer. Jag kan inte hitta på helt och hållet. Ska man driva med något måste man ha något att utgå ifrån.

- Jag har en ganska pubertal humor. Nivån på de politiska kommentarerna är kanske inte den högsta. Men kiss och bajshumor kräver något mer för att kännas rolig. Det finns en bild i boken på någon som kissar på en barnvagn - det är lite roligt för det är taskigt att göra så. Men jag ser också den bilden som en illustration av det sociala arvet - han som kissar säger: "Lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman."

Ord som kuk, heroin och cp återkommer i boken. Det har Sara Granér lärt sig, att inte vara måttfull.

- Det är lätt att säga: det här vill jag inte skriva, det är så stört, så äckligt. Men jag vinner ingenting på att tänka så.

Vad vinner man i stället?

- Det blir roligare och bättre. Och roligare för mig själv.

Då kan hon också röra sig mellan olika plan bland djur som kissar på varandra finns en mer filosofisk livsångest. Någon som konstaterar att livet är meningslöst får till svar: Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat. Det kan man kalla modfälld optimism.

- Jag utgår från argument som finns och skruvar dem ett varv till. Ja, livet är meningslöst, men jämfört med vadå? Samtidigt som det blir pessimistiskt drar man argumentet till sin spets. Som när man säger: det här är så jobbigt. Ja, men snart är det slut. Då får man ett vidare perspektiv på livet.

Just nu går det bra för svenska serier. I år har det kommit många starka album och flera av dem gjorda av kvinnor som tar allt större plats: Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Coco Moodysson. Vissa är mer feministiska än andra Sara Granér är själv uttalad feminist och aktiv i seriekollektivet Dotterbolaget.

I framtiden kan de bli viktiga före­bilder för en ny generation serie­skapare. Fast Sara Granér vill helst inte tala om förebilder, särskilt inte om sina egna.

- Då låter det som om jag ville vara någon annan. Sedan har mycket inspirerat mig, medvetet eller inte. Många nämner Joakim Pirinen när de ser mina serier, men det skulle jag aldrig säga, även om jag hyser djup respekt för honom. Andra tycker att jag målar som Ulf Lundkvist, det har jag inte ens tänkt på. Men sedan upptäcker jag att det stämmer.

Hur ska läsaren känna när de läser din bok?

- Jag vill nog att de ska tycka att den är fin och skratta lite ibland.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut