Sommaravslutning på adoptera-ett-ord-kampanjen

Den 21 juni i år skrev jag en mycket kort notis i DN Kultur som inleddes:

”Jag misstänker, och många med mig, att svenska språket utarmas.

Eftersom jag var trött på alla dystra profetior och nostalgiska klagorop om ack-så-många-vackra-ord-som-funnits, uppmanade jag i stället hugade läsare att adoptera ett utrotningshotat ord eller en fras som de ville värna om.

Adoptionerna skulle innebära att man lovade att använda ordet eller frasen minst tio gånger under 2009, i vanliga vardagssamtal. På så vis skulle våra utrotningshotade ord få konstgjord andning, och kanske, kanske överleva.

Det där, tänkte jag generat, kommer väl ingen vettig människa att nappa på. Det blir bara jag och tre sura språkpurister som vill stoppa andra från att använda fåniga ord.
Men fyrahundrafemtio entusiastiska e-postkontrakt kom in innan jag tog semester, det blev så mycket att vi fick göra en egen e-postadress till orden, adopteraettord@dn.se.

När jag kom tillbaka efter fyra veckor hade ytterligare drygt trehundra kontrakt kommit in. Dessutom hade ett antal läsare lämnat ordadoptioner via kommentarer på dn.se, och ytterligare läsare hade skrivit pappersbrev.

Ordglädjen är rent överdådig, och med mångahanda inriktningar. Det finns ord som bara är vackra, som klingar skönt, ovanligt och aningen gammaldags – vansklig, skickelsediger, lisa, kanhända, annorstädes.

Andra ord är dialektala. Skånskan är en ordrik dialekt med bland annat päregröd (potatismos) och mög (skit), medan finlandssvenskan bidrar med ord som menföre (när det varken bär eller brister) och kännspak (något man känner igen, är bekant med).

På östgötska, meddelar Maria Karlsson, säger man ”etterkvesa” om surpuppor. PO Bengtsson vill slå ett slag för ”tavarsam” – inte detsamma som snål, men ”uttrycker en småländsk vana” att vårda och använda tingen så länge som möjligt.

När solen bryter igenom molnen och man ser strålarna mot den mörka himlen kallas öppningen i molntäcket en ”vattulisa” på dalska, berättar Karin.

Många hittar på egna ord, varav en del upptas i det allmänna språket. Minnepinne har uppfunnits av så många att det har blivit ett vanligt ord för USB-minne. Andra ord förblir extremt lokala, som ”nadrigt”, som Isabelle Wagner från Tyskland har hittat i Karin Boyes brev från 1914 och 1915.

”Vi köpa nadrigt med kolakarameller, vi blir nog sjuka endera da’n”, står det i ett brev från den 2 juli 1914, men nadrigt förblev ett Karin Boye-ord, som inte används allmänt.

Kjell Ståhle har skickat in ”skvittra”, och berättar att det är ”ett fantastiskt ord som delvis är onomatopoetiskt och även beskriver en totalupplevelse. Skvittra används när man ror en eka eller båt på ett spegelblankt vatten och missar årtaget så att åran bara snuddar vid vattenytan och skickar i väg små vattendroppar som när de landar på vattnet bildar ett skvittrande ljud. Några vill kalla det stänka men det är en alltför grov beskrivning.”

Vi har så många ord i våra ordförråd! Men alltför många ligger långt in på dammiga hyllor och har blivit passiva, sånt som man känner igen när man läser det men inte använder själv. När använde vi sist tillförne och vederkvickelse i dagligt tal?

Fast just de orden kanske vi bör förklara. Tillförne betyder förr och används oftast i uttrycket ”aldrig tillförne”. Vederkvickelse är vila, förfriskning eller något uppfriskande – det kan vara vederkvickande att läsa en ordlista, rentav.

Lättare är det förstås med ord som veckoslut och okunnighet, där hörs det direkt vad det handlar om. Ändå använder vi oftast bara helg och okunskap.
Vi har inte haft tid att skriva in ordförklaringar på vår lista över adopterade ord, utöver de förklaringar som läsarna själva skickat med. Men slå upp de obegripliga orden i en ordbok, för det är en glädje att läsa ordböcker.

Där hittar man däremot inte ett ord som ”dispangulär”. Det är ett påhitt, även om det låter som ett ”riktigt” ord. Björn Arén påpekar att hans systerson Magnus Johansson och en kamrat uppfann det en gång som ett skenbart imponerande men meningslöst ord, och stoppade in det i texter för att se om det skulle slinka igenom utan kommentar.

För sex år sedan hittade Björn Arén det plötsligt i ett annat sammanhang, denna gång med betydelsen splittrad, okoncentrerad. Nu är det adopterat: en liten ordbastard, en irriterande slamkrypare. Eller ett ord i vardande?

För min del får dispangulär gärna finnas. Hellre ett ord för mycket än ett ord för lite, och språket ska utvecklas hela tiden. Vi hittar på ord och ändrar dess betydelse, språket vrenskas och kränger åt olika håll.

Men det innebär ju inte att man behöver stå som ett beläte (det vill säga stå bredvid och passivt två sina händer) medan språket vinglar runt som det behagar. Vi deltar alla i språkets utveckling, vare sig vi vill eller inte. Om vi nyttjar gamla ord så finns de kvar, gör vi det inte så försvinner de. Ehuru, eljest och understundom är adopterade av så många läsare att de allaredan torde ha förlorat sin status som utrotningshotade.

Om nu adoptionsföräldrarna håller sina löften. Ty många vackra ord gläds vi bara åt när de förekommer i skrift, och alltför få lyckas vi faktiskt införliva i vårt aktiva ordförråd. Det svåra är inte att säga tulipanaros, utan att göra det, ni vet (men Mia Engström kommer i alla fall att säga tulipanaros tio gånger i år).

Å andra sidan är det bättre att åtminstone vilja säga det än att helt glömma att det finns.
Bara att läsa listan med adopterade ord är ett nöje, som att vakna ur en mardrömslik platt vardagsprosa.

Man kan vädra sina konjunktiver, ack ginge det bara att använda dem oftare! Man kan fundera vilka ord andra har valt, man kan bli lite arg när någon vill adoptera ett ord som man själv vill bli av med. Ibland hickar man till, och tänker att det här ordet är väl inte alls utrotningshotat?

Men vi rör oss i olika miljöer, och det som är vanligt förekommande på ett ställe hörs över huvud taget aldrig på ett annat. Någon läsare klagade upprört över att flera adopterat ”stundomsinnat”, för vad sjutton, det är ju redan försvunnet sedan länge. Fast det var det ju inte. I Skåne finns det fortfarande.

Och så kan man bli alldeles lycklig över ett ord som ”eja” – helt bortglömt i min omgivning, jag tror aldrig att jag har hört någon säga det högt. Men det är ett uttryck för glädje eller önskan som Jonas Persson adopterar, efter att ha haft det som favorit länge.

Hans motivering är så bra att den förtjänar att publiceras: han påpekar att eja ”var ålderdomligt redan på 1800-talet, men jag tycker att ordet förtjänar att räddas från de dammiga ordböckerna.

Det är helt enkelt en pärlande vacker vokalkombination med många trevliga konnotationer. Ack-s sorglösa kusin, skulle man kunna säga.”
Eja, att alla gamla vackra ord komme till heders igen!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut