Alla nya vägar i den svenska prosan

Förra året vann Carl-Henning Wijkmark Augustpriset med sin roman "Stundande natten" som tematiserar döendets slutfas. I år tog P O Enquist hem statyetten med den självbiografiska romanen "Ett annat liv". Hans generationskollega Lars Gustafsson har också nått stora framgångar med "Fru Sorgedahls vackra vita armar". Den mest sammanhållna översiktsartikeln över svensk prosa på senare tid är skriven av Ingrid Elam och har rubriken "Gubbröra", DN 27/10.

(Vänta. Andas. Jag ska bara gå ut på balkongen och ta lite luft. Lyssna på Le Tigre och dunka huvudet i väggen. Förlåt, nu är jag tillbaka igen.)

Alltså. Inget ont om dessa tveklöst begåvade prosaister, men de är ändå äldre män födda på nittonhundratrettiotalet, vilket får mig att fundera över varför unga svenska prosaförfattare har så svårt att hävda sin auktoritet i dag.

Är de helt enkelt för dåliga?

Eller beror det på att kritikerna inte fångar upp dem och sätter dem i sammanhang, debatterar och problematiserar dem? Är det läsarna som sviker? Till förmån för översatt litteratur och andra genrer (som deckare, reportage, populärvetenskap och memoarer)? Har konkurrensen med andra medier blivit övermäktig? Eller är det bokutgivningen som sådan som svämmat över, så att bara de riktigt etablerade författarnamnen förmår skilja sig från mängden? Eller är det en följd av att journalisterna, tacksamt påhejade av andra kulturjournalister, är på god väg att ersätta författarkåren? Åtminstone i fråga om det mediala utrymmet.

Jag vet inte. Men jag tror att bristen på en bred, seriös och kontinuerlig litteraturtidskrift i stil med forna tiders BLM (Bonniers Litterära Magasin) har slagit extra hårt mot ung svensk prosa. Det finns i dag ingen etablerad plats för uppföljning av dagskritikens tidningsrecensioner, för att fördjupa och kontextualisera de frågor som i tillspetsad form dyker upp i hårt regisserade medie­debatter. Sett ur litterär synvinkel är det intellektuella klimatet fattigt. Och de röster som kommer till tals är nästan uteslutande institutionaliserade proffstyckare som vet att uttrycka sig kort, säljande och polemiskt förutsägbart.

Nu är vi här, och jag står bredvid en boktrave med årets svenska prosa som är nästan lika hög som jag själv är lång (160 centimeter). Det säger sig självt att varje försök till översikt blir ohjälpligt generaliserande och grovkornig, ändå har jag dragit ut de huvudlinjer som jag anser är mest signifikativa.

Håll till godo! Håll med, eller håll emot.

Kvinnor skriver om sex...
Aldrig har jag läst så många skildringar av kvinnlig sexualitet som i år. Det är som en seg tabugräns som äntligen har brustit och plötsligt väller de fram, över hela skalan. Från Elsie Johanssons drygt sjuttioåriga Maliss med glidmedel i lådan till nattduksbordet, i romanen "Sin ensamma kropp", till Agneta Klingspors våldsamma passionsberättelse "Pressa läpparna här" med en medelålders kvinna i huvudrollen. Till Sara Villius erotiska vridscener i boken med det passande namnet "Sex". Till Christine Falkenlands gyllene kärlekshistoria mellan två kvinnor i "Vinterträdgården" (en roman som för övrigt uppvisar påfallande många likheter med Jessika Berglunds passionerade romandebut "Simtag"). Till Gert­rud Hellbrands hårdkokta sexskildringar i "Scenario X" eller Elise Karlssons smarta och sorgliga "Lonely Planet" som skriver om "den fria kvinnliga sexualiteten som en öppen fråga" som det står i baksidestexten. För att inte tala om succédebutanten Amanda Svensson, som i romanen "Hey Dolly" konstaterar att: "Sexuell frustration är inte en kraft att leka med."

Det handlar alltså inte i första hand om relationer, vilket kanske bör understrykas, utan om fysisk åtrå och kroppslig lust. Kvinnor i alla åldrar, oavsett klass och miljö, skriver helt enkelt om rätten att få vara sexuella varelser, också. I första person och på egna villkor. Det är en utveckling som är efterlängtad.

...och männen är vilsna i familjen
"Med osviklig språklig precision och grym humor gestaltar han den nutida svenske mannens vilsenhet" lyder motiveringen till Tidningen Vi:s litteraturpris som i år gavs till Jens Liljestrands magnifika novellsamling "Paris-Dakar". Relationsfrågorna har slutligen landat på männens bord och där glider de runt, oroväckande hala.

Två antologier har nyss kommit ut: "Pittstim" och "Våld till vardags", där manliga författare och journalister berättar om sin syn på mansrollen. Det är ett slags nyvaken vittneslitteratur i ett format som annars brukar vikas åt marginaliserade grupper. Här skriver etablerade författare som Alexander Ahndoril och Peter Fröberg Idling om sin syn på manlighet och våld. Och jag tänker att något har satts i rullning nu. Det tänker jag också när jag läser Mats Kolmisoppis roman "Bryssel" som handlar om en mycket ensam trettiofemårig man i ett hotellrum i Bryssel. Eller Mats Kempes familjeroman "Tiden angrips först, resten är oviss väntan". Eller Leif Erikssons "Columbus" om trasiga män på ett sunkigt ungkarlshotell.

"Kvinnor kan misslyckas i grupp och få stöd hos varandra. [---] Män skyr den misslyckade, även när det är vi själva. Vi vill inte känna igen vår egen misär i andras. Då är vi hellre ensamma och går under med värdighet", skriver Jens Liljestrand i "Paris-Dakar". Att stå ensam, värdig, i undergången, är också en central tematik i P O Enquists "Ett annat liv".

Självframställning
Årets behjälpligaste sidolitteratur är Arne Melbergs essäbok "Självskrivet. Om självframställning i litteraturen". Man kan lägga den bredvid Lars Noréns "En dramatikers dagbok", Enquists "Ett annat liv", Bodil Malmstens "Sista boken från Finistère" eller Magnus William-Olssons "Jag talar till de döda" och jämföra hur olika författarna framställer sig själva.

"Enquist lägger aldrig skulden för det som blev fel på omgivningen - han bär den själv. Stiligt." skrev Åsa Beckman om "Ett annat liv". För detta har han också rikligen belönats. Lars Norén visar upp sig i alla sina tillkortakommanden, i sin fåfänga, inbilskhet och vardagliga mänsklighet. För detta har han grundligt bespottats.

Dessa två böcker - egentligen borde man lägga till Johan Jönsons självbiografiska 800-sidorsbok "Efter arbetsschema", men då den rubriceras som diktsamling går den bort i det här sammanhanget - har drabbat mig i hjärtat. Om "Ett annat liv" är så mycket redan sagt och tänkt, medan få har förmått läsa och diskutera "En dramatikers dagbok" som litteratur och text. Mottagandet av ­Noréns dagbok säger något om litteraturkritikens tillstånd som inte är så roligt att tänka på. Men till alla er som ännu inte tagit er an denna svarta tegelsten till bok vill jag bara säga: läs den! Det är mycket mindre medialt trams än vad kritiken givit sken av, i stället: mer arbete, vardag, liv och död på ett avklarnat språk friskt som vatten.

Större romanprojekt
Två stora episka romantrilogier har sjösatts i höst som ska bli spännande att följa. Lars Anderssons "Ljus från ingenstans" är en värmländsk bonderoman i sju generationer som påminner en del om förra årets danska (och favorittippade) bidrag till Nordiska rådets litteraturpris, "Mærkedage" av Jens Smærup Sørensen.

Erik Grundströms "Glöm inte kannibalerna" är en mer ordkarg historia. Där Anderssons roman rullar i gång i mjukt solljus, inleds Grundströms med moderns tysta slag mot sonen och den bleka "glimten av natthimmel" utanför fönstret. Båda dess böcker har en tyngd som vittnar om ett omfattande arbete och stor ambition.

Lokalt på västkusten...
Svensk prosa har alltid stått stadig i den realistiska traditionen. I år har Ellen Mattson och Elin Boardy skrivit var sin läsvärd roman om familjelivet i 1800-talets Bohuslän. (Man kan komplettera med debuterande Stefan Spjuts traditionalistiska skärgårdsskildring "Fiskarens garn" som visserligen utspelas på östkusten men som bär språkliga och tematiska likheter.) Roligaste excesserna i svensk lokalhistoria finner man annars i Erik Anderssons "Den larmande hopens dal", där Västergötlands sockengränser, häradsgränser och bogränser nagelfars och skärskådas med glödande engagemang.

...urbant i förorten
Hassan Loo Sattarvandis "Still" om ett gäng losergrabbar i miljonprogrammet "Blåkulla" i en norrförort till Stockholm, inleds med ett citat ur filmen "Requiem for a dream". Marjaneh Bakhtiaris Derridaklingande "Kan du säga schibbolet?" startar med ett citat ur teveserien "Simpsons". Torbjörn Flygt börjar direkt på galoppbanan i romanen "Himmel" och försöker i stora svep täcka in hela den moderna samtiden.

Man kan känna att alla dessa tre författare, på olika sätt, bågnar under representationens tyngd. Det kommer att ta tid innan svensk prosa på allvar har integrerat tjugohundratalet i litteraturen. Men det är på god väg, och Marjaneh Bakhtiari bedriver ett pionjärarbete som kan jämföras med insatsen hos trettiotalets arbetarförfattare.

Den dagen en kvinnlig författare med invandrarbakgrund kan skriva med ett självklart patos utan tvånget att ständigt driva med sig själv och sin historia skrivs ny litteraturhistoria i Sverige.

Innovativ prosa
Majoriteten av svensk prosa utgörs av brukslitteratur som är lätt och underhållande att läsa och kretsar kring någon existentiell fråga. Inget ont i det, så ser också ett av romanens uppdrag ut. Men så finns det de författare som skriver för framtiden lika mycket som samtiden. Som försöker lyfta sig själva i håret och göra något eget med prosans förutsättningar. Dessa författare passar inte riktigt in i någon kategori, var ska man exempelvis placera Ulf Erikssons intrikata novellsamling "Det försvunna rummet"?

Andrzej Tichý, Lotta Lotass, Malte Persson, Pär Thörn, Sara Mannheimer, Viktor Johansson och Stefan Lindberg har liksom Eriksson givit ut verk som upprättar sina egna spelregler och som aktiverar läsaren på nya sätt. Ibland kan det märkas en rädsla hos människor när de ställs inför en bok av författare som Lotta Lotass eller Pär Thörn. Övervinn den! Det är värt det. Stefan Lindbergs noveller är minst lika underhållande som "Fyra nyanser av brunt". Och Malte Persson har en esprit som kan jämföras med Lars Gustafssons. För egen del anser jag att Andrzej Tichýs "Fält" är det bästa som har hänt svensk prosa på länge. Det är en kraftfull, vacker och smärtsam roman som vågar vara politisk på riktigt.

Odöda otäckingar
Allt är John Ajvide Lindqvists fel. Efter mastodontdebuten "Låt den rätte komma in" (2004) har ingenting varit sig likt i Litteratur-Sverige. Horace Engdahl är imponerad, filmatiseringen blir succé och den forne trollkarlen och ståupparen Ajvide Lindqvist får Selma Lagerlöfs litteraturpris. I våras kom hans fjärde bok, romanen "Människohamn", där sexåriga Maja försvinner ute på isen i Stockholms skärgård.

Också den gamle räven Magnus Hedlund har påpassligt kommit ut med en välskriven zombie-roman, "odöda, odrömda" där han skriver: "Alla försök till gränsdragningar falska. Liv, ickeliv. Död. Allt odöd, odöd och mörker, det vill säga odöd som växlade med mörker."

Här skulle man förstås kunna dra in kriminallitteraturen i diskussionen, eller serieromanen, eller den litterära sakprosan ... Men någonstans får man dra gränsen.

Och kontentan är?
Att det står ganska bra till med den svenska prosan. (Sämre, möjligen, med litteraturkritiken.) Stilar och ämnen finns för de flesta smaker; liksom djupdykningar och överblickar, humor och allvar. Några stora generationsglapp är svåra att upptäcka. Tillväxten är god och äldre författargenerationer visar att de inte har för avsikt att ligga på latsidan. Betänker man den nära framtid som beskrivs i Stefan Lindbergs novellsamling "I Gorans ögon" behöver man inte heller vara särskilt orolig för litteraturens överlevnad:

"Kvällen för Sonnevis Globenframträdande hade kommit. Folkmassorna vällde rusiga ur spårvagnsdörrarna, rök stod ur munnar och Kitty köpte en Mara-Lee-T-shirt av en packad engelsman för att få tyst på hans cockneyhesa T-shirt, badges, scarves!"

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut