Allt om min pappa

"- Hej gummelumman, fint att se dig!

Han klappade mig på huvudet och jag drog in svettlukten, cigarettröken och pilsnerdoften "

Varje eftermiddag, strax efter fyra, blir Åsa hämtad på dagis av sin pappa.

" Visade honom teckningarna jag gjort; varje dag prinsessor i brudklänning med diadem och lackskor."

Han kommer där med sin blå Crescent, sin grova händer alldeles kloliknande krokiga av arbete och hämtar sin gummelumma, skjutsar henne till farmor för påfyllning av närande husmanskost, sedan hem till lägenheten, pyntad som ett dockskåp men utan lakan i sängarna.

Det är en helt speciell uppväxt som Åsa Linderborg skildrar i nyutkomna boken "Mig äger ingen". Eller så är det hennes sätt att skriva om sin barndom, hur hon lyckas få med alla nyanserna hela vägen och aldrig målar vare sig svart eller skönt, som är det unika.

- Jag ville att boken skulle vara så sann som möjligt och då fick den registrerande blicken styra. Ska man ta en människa på allvar måste man försöka se komplexiteten, säger Åsa Linderborg, som påstår sig vara helt overkligt bakfull.

Det syns inte. Men i går firades boken, både det att den äntligen finns och att den tagits emot av en kör av jublande kritiker.

- Jag fick för mig att jag skulle fira som pappa skulle gjort det, med snapsar och öl - så otroligt oproffsigt.

Det handlar om Åsa Linderborgs pappa, om härdarmästare Leif Andersson, arbetare vid Asea i Västerås och ensamstående pappa. Mamma klev ur hennes liv när Åsa Linderborg var fyra år, blev en varannan helgs-förälder - så där som pappor brukar bli men aldrig mödrar. Kvar stod Leif och Åsa. En far med dålig koll på sånt som badning, tandborstning och regelbundna måltider men med både sinne och hjärta vidöppna mot sin dotter, och en flicka som lever tätt, tätt intill sin pappa och inte vill vara någon annanstans.

Men så växer Åsa och med henne förändras bokens perspektiv, pappa är inte längre bara en hjälte. Berättelsens blick på händelseutvecklingen växer i takt med flickan - det är imponerande väl genomfört.

Åsa Linderborg har kvar minnena av sin barndoms syn på världen ovanligt intakt.

- Jag har örnkoll på mitt liv, säger hon och berättar att hon skrivit upp allt viktigt som någonsin hänt henne i en räcka av dagböcker.

- Livet är för viktigt för att glömmas bort. Redan som liten var jag väldigt mån om att inte förlora minnen, inte ens de som var jobbiga.

Att skriva om sin pappa var för Åsa Linderborg en del av en sorgeprocess, han dog för några år sedan.

- Min pappa var rolig, charmig, snygg och snäll - han hade alla egenskaper som gjorde att han borde ha massor av vänner och en kvinna som älskade honom. Men han var så väldigt ensam. Med den här boken ville jag återupprätta honom. Han förtjänade inte ödet att dö i ensamhet.

Nu har han människor som tycker om honom. Sådana som läst boken och fått sympati för härdarmästare Leif Andersson, charmig, svår på spriten, alltid kärleksfull. Men för Åsa Linderborg fyllde skrivandet också ett annat syfte.

- Jag förstår min pappa mycket bättre nu. Det är först nu det verkliga sorgearbetet kan påbörjas för nu vet jag vem det är jag sörjer.

Ja, kanske är det inte förrän de är borta som man kan förstå sina föräldrar, få distans och krångla sig ur alla relationsspel och känslomässiga bindningarna så pass att man kan se dem som riktiga människor.

- Förutsättningen för att skriva den här boken var att pappa dog, säger Åsa Linderborg.

- Men det som varit allra jobbigast för mig är att jag också skriver om andra människor som jag älskar och som fortfarande lever. Jag lämnar ut dem också. Det är jobbigt, men samtidigt skulle det inte finnas någon litteratur om man skulle ta total hänsyn.

Ändå har du valt att öppet stå för att detta är självbiografiskt, direkt hämtat från verkligheten - varför?

- Jag ville ta ansvar för mig och pappa och vår relation. Det finns en trend nu att man skriver om sitt liv och så kallar man det för roman. Det gör att man inte behöver stå för sitt liv, för sina handlingar och åsikter. Det finns en feghet i det.

Som skribent på Aftonbladets kultursidor är Åsa Linderborg både älskad och hatad för sina tydliga ställningstaganden, sina sluggar från vänster. Men i "Mig äger ingen" undviker hon att måla svaren på väggen, att driva teser och berätta hur det ligger till.

- Ändå har jag ett politiskt ärende i det att jag tycker att det är viktigt att man skildrar arbetarklassen, hur sammansatt den är.

För fortfarande lever schablonerna om arbetarklassen, menar Åsa Linderborg. Enligt högern är den korkad och vulgär, enligt vänstern helt igenom god, utan fel och brister. Men någonting har definitivt hänt under de senaste åren. Efter många decennier av totalt avståndstagande från allt vad arbetarlitteratur heter har det börjat komma skildringar som med stolthet refererar tillbaka till svensk 30- och 40-tals prosa. Som gärna kallar sig arbetarlitteratur och som skildrar klassklyftor.

- Jag tror att det är så enkelt att med ökande klyftor i samhället så kommer ett behov av att läsa om klasskillnader.

Det handlar också om en sorts utvärdering av det folkhem som vi just förlorat, menar Åsa Linderborg.

- Det finns i de här klasskildringarna också en dagspolitisk omprövning. Folk läser för att de vill veta vad i det förflutna som vi borde ta fasta på.

Åsa Linderborg är historiker, hon disputerade med avhandlingen "Socialdemokraterna skriver historia" 2001. Men nu har hon sagt upp sig från sin tjänst på Uppsala universitet för att i stället på heltid ägna sig åt kulturjournalistik. Forskningslivet blev alltför mycket en strid om anslag, ett inbördeskrig mellan kolleger som bara handlade om att konkurrera ut varandra för att få mest pengar.

- Dessutom är det bättre att hålla på med kulturjournalistik om man vill förändra världen. Om man forskar kan det gå fem år mellan böckerna och ingen läser dem.

Och Åsa Linderborg vill absolut förändra världen, det har alltid varit en riktigt viktig del av hennes drivkraft i livet. Hon fick den med sig från mammas sida, där alla helt självklart var aktivister och knöt näven på gatan i stället för i fickan. De var kommunister under socialdemokratins värsta kommunisthatarår.

- Det är något alldeles särskilt att tillhöra en vänstertradition som är så bespottad och registrerad och förhånad. Det skapar en egen kultur.

Tror du att det hade kunnat gå på något annat sätt med dig än att du hade blivit väldigt engagerad i vänsterrörelsen?

- Det är klart att jag hade kunnat göra revolt men då hade jag varit tvungen att diskvalificera alla mina erfarenheter med pappa. De kommer jag aldrig förbi.

Och det är därför som hon är kompromisslös när det kommer till klassorättvisor, det är en känslomässigt grundad ideologisk övertygelse.

Vissa saker från sin bakgrund kommer man aldrig förbi.

- Klass är en fråga om självförtroende. Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.

Gör det att du skärper dig mer?

- Jag vet inte, kanske. Jag vet att jag blir väldigt irriterad när jag stöter på kolleger som tar sin egen karriär och sitt eget utrymme på kultursidor som självklara och för givna. Det retar mig på ett sätt som jag tror har med klass att göra.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut