Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

App, app, app – nu går romanen på digital kärleksjakt

Illustration: Ida Holmedal/Foto: Sara Mac Key

En rad nya, svenska romaner söker sig till den senaste digitala tekniken för att diskutera kärlek och flyktiga relationer. Jacob Lundström pratar med tre aktuella författare om berättandets appar.

Tinderroman. Är det en litterär genre under uppsegling? Eller är det bara ett sätt att marknadsföra böcker med hjälp av en populär dejtingapp?

Isabelle Ståhls romandebut ”Just nu är jag här” från i våras har redan satt sin prägel på etiketten. Och det är knappast någon odelat positiv bild av Tinder som framträder i romanen. Konstvetaren Elise letar efter att någon som ska se henne, men tycker att det blir olustigt intimt när alla förvillande likadana män på Tinder använder hennes förnamn.

”Just nu är jag här” hakar i andra berättelser om digital desillusionering.

Den amerikanske författaren Tao Lin har till exempel blivit omskriven för sin skildring av uppkopplad tristess i ”Taipei” (på svenska i fjol), medan tv-serier som ”Black mirror” närmast kan beskrivas som teknofobisk skräck.

Redan i januari, det vill säga före ”Just nu är jag här”, kom en mindre negativ Tinderskildring i form av Mian Lodalens ”Första natten”. Den skildrar förvisso en romans med förhinder, men där beror det på homofobi snarare än alienering bland ettor och nollor.

August Strindberg skrev om telefonen, men jag tror inte att det var någon som kallade hans böcker för telefonromaner.

Att ”Första natten” inte fick någon uppmärksamhet alls kanske talar för att det finns ett större behov av Ståhls mer samtidskritiska tillståndsskildring. 2017 har Tinder funnits i fem år och den första förälskelsen tycks ha falnat, appen har redan blivit rutin eller rent av källa till romantiskt uppgivenhetssyndrom. Netflixproduktioner om kärlekslängtan som ”Master of none” och ”The incredible Jessica James” innehåller båda kavalkader av hopplösa Tinderdejter.

Själv värjer sig Isabelle Ståhl mot benämningen Tinderroman.

– Det är kanske tjugo sidor i början av romanen där det finns några beskrivningar av hur jaget rör sig på Tinder. Jag tycker inte att det är uttömmande att beskriva den som en nätdejtingroman. August Strindberg skrev om telefonen som var ett nytt medium på hans tid, men jag tror inte att det var någon som kallade hans böcker för telefonromaner.

Samtidigt berättar Ståhl hur hon ville skildra hur det är att leva nära inpå sociala medier i ”Just nu är jag här”.

– Jag har nästan alltid min smartphone i handen och då kändes det logiskt att skriva om det. Men det var en utmaning att försöka väva in det i romantexten. Jag tycker att chattar är en kreativ form av skrivande, men det är samtidigt en hel samtalskultur med egna uttryck.

Jack Hildén var också ute efter att omfamna den digitala vardagen i sin roman ”God och opåverkad”.

– När jag började skriva på boken var Tinder något som alla i min umgängeskrets pratade om och höll på med, inklusive jag själv. Jag tänkte att det bara var en tidsfråga innan det skulle börja sippra in i populärkulturen. Då kände jag en brådska, som säkert var omotiverad och onödig, att skildra det här. Jag märkte att förlaget gillade att det handlade om Tinder eftersom ingen riktigt hade skrivit om det förut.

– Precis som i ”Just nu är jag här” är Tinder knappast det största problemet för huvudpersonen i ”God och opåverkad”. 25-årige Isak lider av en kronisk reumatisk sjukdom och använder dejtingappen för bedövande förbindelser.

Det är rätt lustigt att se akrobatiken vissa författare tar till för att utesluta mobiler och sociala medier.

På Tinder sveper användare sig fram på skärmen bland potentiella livspartners eller tidsfördriv. Och hur mycket man ska behöva förklara för läsaren var något som Jack Hildén funderade på under skrivandet.

– Man vill inte hamna i någon lång instruktionsmanual för hur en smartphone fungerar, men den nya tekniken ställer frågor som författare måste hantera vare sig de vill eller inte. Det skulle åtminstone bli helt verklighetsfrånvänt att inte låtsas om att vi lever så nära tekniken. Samtidigt har jag blivit lite överraskad av några recensenter som skrivit att de inte kan relatera till fenomen som Tinder, att min roman upplevs som för intern.

Är det romanens uppgift att hålla jämn takt med apputvecklingen eller finns det en risk att stoffet dateras?

– Jag fick höra av kompisar att jag inte borde skriva ut Tinder utan göra det mer allmänt, eftersom appen kanske försvinner och glöms bort. Å andra sidan vore det märkligt att planera hundra år framåt i tiden när jag skriver. Jag ville inte ha den framförhållning utan skriva det som känns här och nu.

Inte heller Kristofer Ahlströms ”Hjärtat är bara en muskel”, som undviker att nämna något dejtingvarumärke men vars kärlekshistoria kretsar kring en mobiltelefon, skildrar sociala medier i något hoppfullt skimmer. Romanen tecknar för- och efterspelet till en tragedi. Hur resonerade han kring att integrera samtida teknik i romanen?

– Framför allt tänkte jag på vilken klyscha det blivit att inte göra det. Det är rätt lustigt att se akrobatiken vissa författare tar till för att utesluta mobiler och sociala medier. Som om skönlitteraturen verkligen kämpar för att vara så anakronistisk som möjligt. Och så tänkte jag på vad man kan göra berättartekniskt med en mobiltelefon som ju får sägas innehålla den mest detaljerade ritningen över vilka vi är och hur vi lever våra liv och hur den informationen kan missbrukas i någon annans händer, säger han.

Vad tänker du att det finns för utmaningar kring att inympa ett digitalt språkbruk i romaner?

– Hur man uttrycker sig på sociala medier är ju helt frånskilt den förhöjda och förskönande prosan eller dialogen i en roman. Kulturformerna krockar på ett sätt som gör att allt som skrivs skönlitterärt om sociala medier känns satiriskt eller bara simpelt och finesslöst. Jag tyckte det var jobbigt nog att Johannes Anyuru använde hashtags i sin senaste roman, och då utspelade den sig ändå i framtiden.

För Isabelle Ståhl har det funnits en längtan efter romaner som fångar upplevelsen av en intimitet med tekniken, av hur det är att somna och vakna med mobilen vid sin sida.

– Jag tror att det var när jag läste Lyra Kolis roman ”I tiden” som jag kände att det äntligen var någon som skrev om livet som det faktiskt är. Det fanns en lätthet i skildringen av hur man hela tiden växlar mellan att befinna sig i det fysiska och det digitala rummet, och hur våra hjärnor inte gör någon större skillnad på de här rummen.

Tinder blir så himla lätt en symbol för känslolöst sex och uttråkade relationer.

Om romanen lärde oss att tala kärlekens språk, och hur vi ska bete oss i romantiska situationer, är frågan hur flörtandets idiom påverkas av digitala kommunikationsformer. Och blir telefonen en förlängning av oss eller om det är vi som blir en förlängning av telefonen? Dejtingappar som Tinder gör att romantiken finns ett knapptryck bort, men de nya svenska romaner som behandlar kärlek i den digitala tidsåldern är alltså inte längtansfylld chic-lit utan skildrar rotlöshet och anonymitet i storstaden. Samtliga utspelar sig i Stockholm. Men frågan är om det verkligen är tekniken det är fel på.

– På ett sätt kan jag tycka att det är lite synd att både min och Isabelles roman har kommit samtidigt, säger Jack Hildén. Tinder blir så himla lätt en symbol för känslolöst sex och uttråkade relationer, en generation som agerar utifrån status och tristess. Jag kan tycka att det är synd, trots att jag har skrivit min bok på det sätt jag har skrivit den.

Isabelle Ståhl menar också att det vore fel att demonisera teknologin och påstå att allt ont kommer av smarta mobiler.

– Bilden som ges i min bok av Tinder är kanske lite dystopisk. Det finns ett förtingligande av människor, i hur snabbt man sveper bort varandra. Det går säkert att skriva en annan roman om Tinder, om någon som får två barn och flyttar till Enskede. För det kan också hända. Det jag ville gestalta var en känsla av slumpmässighet, att det lika gärna kunde varit på ett annat sätt.

Romanerna skildrar en längtan efter något som inte blir stillat av att tusentals singlar befinner sig vid ens fingertoppar. På så sätt handlar den digitala relationsromanen, eller vad man nu ska kalla den, lika mycket om den urbana erfarenheten som om sociala medier. Eller som den inflyttade gotlänningen Elisabeth uttrycker upplevelsen av Stockholm i Ahlströms ”Hjärtat är bara en muskel”: ”Vad som helst kan hända. Men oftast händer ingenting.”

Utdrag ur böckerna.
Jack Hildén

”God och opåverkad” (Norstedts)

”Jag har nästan bara legat med vita tjejer och tänker att Tinder borde göra det lättare att blanda. Man kan inte ställa in preferenser för sånt men när det dyker upp svarta och asiatiska tjejer swipar jag ja på alla. Det blir aldrig match. Jag vet redan innan svepet om det ska bli match eller inte. Ofta är det för att båda har likeat Veronica Maggio på Facebook, vilket blir ett gemensamt intresse på Tinderprofilerna.”

Kristofer Ahlström

”Hjärtat är bara en muskel” (Forum)

”Jag hade gått med i dejtingsajterna och testat apparna och svept förbi längtande män och jag blev alltid så illa till mods. Allt jag såg var den genomskinliga viljan. Det nakna hoppet. Leendena de log för att inte bli bortvalda. Hur de vred ansiktet i smickrande vinkel så att ljuset föll längs käklinjen och kämpade med att beskriva sig själva på ett sätt som skulle sticka ut.”

Isabelle Ståhl

”Just nu är jag här” (Natur & Kultur)

”Jag tittar på min spruckna mobilskärm. ’73 personer har gillat dig sedan du senast kollade. Tryck för att kontrollera vilka.’ ’Hej Elise, hur mår du i dag?’ skriver någon på Tinder. Det känns obehagligt intimt att han använder mitt namn, som om vi kände varandra.”