Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

”Att tiga vore att samtycka”

– Jag skriver det jag skriver, för att jag måste. Om mina böcker intresserar någon är jag lycklig, säger den ryska bästsäljarförfattaren Michail Sjiskjin.
– Jag skriver det jag skriver, för att jag måste. Om mina böcker intresserar någon är jag lycklig, säger den ryska bästsäljarförfattaren Michail Sjiskjin. Foto: Paul Hansen

Michail Sjisjkin har som enda rysk författare tilldelats Rysslands tre största bokpriser. På hemmaplan har hans kritik mot Putin och kriget i Ukraina gjort att den Kremltrogna propagandan kallar honom ”nationalförrädare”.

Under helgen har han besökt Stockholm för att delta i litteraturfestivalen på Moderna museet i Stockholm och samtidigt presentera sin på svenska just utkomna roman ”Venushår”. DN:s Ingrid Elam hyllade i sin recension boken som ”oavbrutet fängslande”.

Han kom inflygande från Island, där han under en rundtur lät sig fascineras av att han kunde färdas mil efter mil av ren tomhet. Översatt till ett trettiotal språk är Sjisjkin en stjärna i många länder, och de senaste tjugo åren har han mestadels varit bosatt i Schweiz. På sistone har han känt skam över mycket av det som pågår i Ryssland. Men han vill inte bli betraktad som en i raden av ryska emigrantförfattare.

– Nej, begreppet emigrant är föråldrat, precis som telegraf eller diligens. Gränser existerar inte längre i Internets tidevarv. Det avgörande är inte var man befinner sig fysiskt. Ändå är det viktigt för mig att besöka Ryssland, som person och författare. Och att vara utomlands och få andra perspektiv är givande, man tar del av andra dofter än den hundraåriga lukten av förruttnelse i Ryssland. Man öppnar sig för nya världar, och det gör att man förstår sitt språk, ryskan, bättre. Och språket ändras fort, särskilt i Ryssland, eftersom livet och verkligheten har ändrats så snabbt.

Sjisjkin berättar att hans utlandsflytt hjälpte honom att inse en enkel sak: du ska inte jaga ett språk, utan du ska skapa ett alldeles eget språk, ett som aldrig blir unket, utan alltid är färskt. Utvandringen var en hjälp på vägen.

Han har en fast punkt i en liten by utanför Basel, en annan i Berlin, men återvänder ständigt till Ryssland. Den ryska bokmarknaden är speciell; och då inte i första hand att han egentligen inte tjänar pengar på att sälja sina böcker i Ryssland (som han för övrigt lägger ut för gratisläsning på nätet).

– Vi har en helt egen tradition i Ryssland. Både före och efter revolutionen var de främsta och mest omtyckta författarnas böcker förbjudna, de gick inte att köpa. Litteraturen har helt enkelt spelat en annan roll, där syftet inte var att sälja. Jag är glad över mina priser, och lycklig över att ha ryska läsare, men jag skulle skriva samma böcker även utan allt det.

Att jämföras med de stora mytiska ryska författarna tycks inte stressa inte Sjisjkin.

– Jag skriver det jag skriver, för att jag måste. Om mina böcker intresserar någon är jag lycklig.

Han har inte utsatts för repressalier, trots att han deklarerar att han inte kompromissat med någon, utan skriver det han vill.

– Jag ligger nog inte högst på listan bland folkfiender. Men det har hänt att jag har utsatts för organiserade störningar. Under bokmässan i Frankfurt hade folk speciellt placerats bland publiken och de skrek om att jag stödde ”ukrainska fascister” och att jag är köpt av Väst.

Förra året fick han känna på hatet när han vägrade att delta i den ryska montern på bokmässan i New York och i ett öppet brev förklarade det med att han inte ville företräda ”en korrupt och kriminell regim”. Det ledde i direkta hot på Facebook och andra sociala medier.

– Men hur kunde det vara annorlunda? I Ryssland pågår ett inbördeskrig. Ännu ett kallt krig, men avståndet till ett hett krig är litet. Och man måste välja sida.

Han jämför läget i Ryssland med situationen i Tyskland efter nazisternas maktövertagande på 1930-talet.

– Nu har jag har förstått vad tyska författare utsattes för vid slutet av 1930-talet; en absolut känsla av hjälplöshet. Böcker och kultur kunde inte uträtta någonting, inte stoppa de människor som följde sin Führer, de massor som marscherade mot katastrofen. På samma sätt kan varken en Tjechov, en Dostojevskij eller en Bunin stoppa kriget i Ukraina. Men för mig är det ändå omöjligt att tiga, det vore ett samtycke till kriget.

Som Sjisjkin ser det har den auktoritära utvecklingen i hans land varit förödande för ryssarnas mentalitet.

– Statens roll att är vara kulturbärare, och den har ett val: ta till exempel antisemitismen. Antingen kan staten bekämpa den och framhålla att judar är människor precis som vi, eller kan den som Hitler säga att judarna är skyldiga till alla olyckor och vi ska bränna ihjäl dem. Det är precis vad som händer i Ryssland idag. Staten kunde välja att hävda de allmänmänskliga värdena och att ukrainarna är våra bröder, men istället utpekas de som våra fiender. Det är en oförlåtlig skändlighet att stämpla ukrainarna som onda, att de alla är fascister. Hur kan man slita isär dessa två brödrafolk? Min pappa är ryss och min mamma är ukrainska, sådana familjer finns det miljoner av. Men de behöver man uppenbarligen en fiende.

Sjisjkin tecknar en mörk bild av dagens Ryssland. Som en diktatur, men eftersom gränserna är öppna kan den som är missnöjd med regimen i princip ge sig av. Vilket stora delar av den bildade klassen har gjort eller är på väg att göra. Men det är inget som bekymrar regimen, den behöver ingen intelligentia; den kan försörja sig bra genom att pumpa ut olja och gas och det är bekvämare att alla enkla jobb utförs av centralasiatiska ”gastarbajter”, för de är tysta och bråkar inte.

– Sedan använder de sina propagandistiska massförstörelsevapen, främst tv, för att injicera sitt gift i folket. Man kan visserligen välja mellan att titta på statliga Kanal 1 och oppositionella eller oberoende webbsidor via Internet. Men om det finns två sanningar, vilken väljer du? Att du är en träl som slickar ledningens stövlar och som har sänt dina söner att döda dina ukrainska bröder? Eller att vi ryssar är den mest högtstående nationen, och att det är därför de hatar oss i Väst, och din son har stupat i kampen mot fascismen, för fosterlandet. För de flesta är valet enkelt; vem vill inte vara det godas riddare?

Ändå säger sig Sjisjkin vara optimist. Men så länge Putin är kvar i Kreml kommer inget att förändras. Men han tror att det totalitära tänkandet och autokratin till slut kommer att ge vika för demokrati. Så som skedde i Tyskland.

– Kärleken till Führern gick över först när landet bombades till smulor. Hur länge Putin sitter kvar vet vi inte, men ingen tyrann varar för evigt. När han går kommer dagens system att falla.

Men är det då givet att ett postputinskt Ryssland blir bättre? Det kan bli svårt, medger Sjisjkin, i och med att befolkningen de senaste åren har proppats full med så mycket hat. Men han tror att om man upplyser om att ukrainarna inte är fascister och att amerikanerna inte är fiender, så kan atmosfären förändras.

– I det tjugoförsta århundradet har propagandan en sådan kraft att den fungerar på oupplysta människor: ”Vi i det heliga Ryssand är omringade av fiender, och bara vår Fader i Kreml kan frälsa oss från fienderna, de yttre och de inre”.

Michail Sjisjkin.

Född i Moskva 1961.

Debuterade 1993, är sedan 1995 främst bosatt i Schweiz, men periodvis även i Berlin och Moskva.

Han har tilldelats de tre största ryska litteraturpriserna: Ryska Booker-priset 2006, Nationella bästsäljarpriset 2006 och Stora bokpriset 2006 och 2011.

Han har nämnt Anton Tjechov och Ivan Bunin bland sina främsta inspirationskällor.

På svenska finns två av hans romaner utgivna: Brevboken (2013) och Venushår (2014), båda på förlaget Ersatz.