Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Barnen tar adjö i litteraturen

Foto: Alamy

Vår tid framställer barnen som problem. De kostar för mycket och gör att ­jobbstressade föräldrar bränner ut sig. Inte konstigt att ­barnen i årets böcker vänder vuxenvärlden ryggen, skriver Ulrika Milles.

Nyligen blev en rektor i Skåne sparkad i magen av en elvaårig elev. Rektorns reaktion överraskade mig: ”Jag var mest rädd att han skulle fara illa eftersom han var så i affekt.”

Den repliken uttrycker nämligen en allt ­ovanligare hållning till barn i samtiden. Den försökte läsa ett beteende som ett meddelande och inte bara som ett brott.

Nyligen kom larmet om hur föräldrar prioriterar sina mobilskärmar framför ögonkontakt med sina barn. Debatt utbröt om huruvida det var en moralisk plikt att titta på sin avkomma hela tiden, samtidigt som insändarröster konkurrerade om att ha den mest prekära upplevelsen av skärmberoende: jag tappade bort mitt barn på T-centralen i rusningen, jag glömde hen i parken. Glömskan har blivit den moderna vardagsskammen. Och i ”Solsidan” går stekarpappan in på fel förskola och befaller fram sin unge.

Liknar inte de samtida föräldragestalterna moderna zombies? Levande i ett limbo mellan närvaro och frånvaro: osaliga andar till en avkomma vi inte riktigt orkar med när jobbet, eller risken att förlora det, hetsar. Och vårt ­beteende skapar kanske i sin tur ett avstängt litet släkte som vänjer sig vid den sortens ­relationer? Själva föräldrarollen som vi känner den förändras. Och då är kanske ingen förälder bättre än en som gör en illa?

I litteraturen vinkar barnen adjö just nu. Som Martina Montelius radikala femåring som säger upp sig från dagis i romanen ”Främlingsleguanen”. Eller som Erik i Tove Mörkbergs diktsamling ”Barnen”, som ringer sin mamma när det är pappavecka, och hon svarar att hon måste jobba, nu ”när det finns tid”. När han inte är där. ”Vad gör jag med tiden/tänker Erik.”

Det är en rimlig fråga i ett samhälle som hela tiden fokuserar på barn som problem. Skolan rustas ner på infernaliska sätt, men den politiska slutsatsen blir att det är eleverna som är problemet. Barn med särskilda behov kostar för mycket. Det är barnens fel att jämställdheten är avlägsen, att kvinnor bränns ut. Att vi vuxna försöker tillfredsställa av oss skapade barnkrav, och sedan blir rasande över det. Som i Karl Ove Knausgårds helvetiska skildring av en all-inclusive resa med barnen i sista delen av ”Min kamp”. Eller psykiatern David Eberhards nya uppläxningsbok av samtiden, ”Hur barnen tog makten”, där han skriver om hur barnen ”blivit kungar i vårt Bolibompaland”.

Nyss kom Klara Dolks ögonöppnande avhandling ”Bångstyriga barn”. Den följer hur barn blir ”politiska utopibärare” som formas efter vuxenmaktens ständigt skiftande önskan och straffas när de gör motstånd.

Så kanske är det därför som barnen i fiktionen vinkar adjö. I mellanmjölkens land har de blivit en lyxdetalj för de framgångsrika, de av jobbskatteavdrag gynnade i Mama-ideologiskt skimmer. De struntar i att leva upp till kraven på att vara söta prestationsmaskiner som måste skriva önskelista för att få en egen skärm att fly in i. Hej då!

I ”Främlingsleguanen” är det namnlösa barnet klokt nog att förklä sin övergivenhet till lillgammal sarkasm. Den tysktalande leguanen fungerar än som en målsman, än som ett barn som vårdas lika dysfunktionellt som barnet självt tycks ha erfarenhet av. Barnet slutar vara lojalt med ett samhälle som inte är lojalt med barnet, ser igenom det med sin genomskådande blick.

Lägenheten med det ensamma barnet kunde vara tagen ur Boel Bermanns skarpa debut­roman som kom i höstas. Bermann skriver i en dystopisk sci-fi-tradition där människan äter sina egna barn. Sådana gastkramande historier om barndomens slut finns sedan tidigare. Brian Aldiss (”Gråskägg”, 1964) och P D James (”Människors barn”, 1992) skildrar sammanbrottet för civilisationen. De skildrar diktaturer som blivit skoningslös eftersom den saknar ideologiskt hopp om en framtid. Den sista generationen barn i P D James roman lever i ett samhälle för starka, friska oberoende vuxna.

Boel Bermanns roman utspelar sig på 2020-talet men visar hur utvecklingen börjar just nu. År 2014 föds inga fler barn i hennes berättelse. Världen ser ut ungefär som nu i vårt mätta väst: människor är febrilt upptagna med tanken på det biologiska barnet. Provrörsbefruktning, surro­gatmödrar, embryodonation, WHO klistrar sjukdomsetikett på ofrivillig barnlöshet samtidigt som barnriken som lekparker och skolgårdar krymps.

Hon skildrar ett samhälle som liksom vårt övergivit idén om att gemensamt skapa bra livsvillkor för barn, för alla barn.

Bermann skriver suggestivt om hur makthavarna agerar när det kusliga så småningom börjar ske: att kvinnor blir åter gravida men deras barn liknar inte vanliga barn.

De nya barnen leker inte, skrattar aldrig. De iakttar tyst. De kommunicerar bara inom sin egen grupp med ljud som av en påslagen dator eller en hemlig morsekod. De skyr kroppskontakt och när de börjar döda utfärdas undantagstillstånd. Barnen omhändertas av staten direkt efter födseln för att skydda den vuxna rasen.

De blir likt farligt avfall som förvaras i slavfabriker långt bortom kända orter. En skamlig hemlighet alla gör sitt bästa att glömma. ”Så nu är medierna försiktiga. Nöje och kultur, sport och matlagning, inredning och mode och andra trevliga saker avhandlas.”

Huvudpersonen Rakel tillhör en ny motståndsgeneration. När hon blir gravid låter hon bli att rapportera det och föder i hemlighet ett av de nya barnen. Det innebär en stor risk. Hon måste fly landet, bli anonym, leva som papperslös. Och sorgen över dottern Agnes är stor: hon utvecklas exempellöst fort men visar ingen kärlek, kan inte uttrycka närhet eller behov.

När brottet avslöjas och Agnes förs bort till en av de avlägsna slavfabrikerna kommer Rakel efter. Hon ska göra något som mänskligheten vant sig av med att göra: hon ska rädda en annan utan att få något i gengäld. När hon lyckas befria sin dotter får hon uppleva något som liknar kärlek. Men den är instrumentell. ”Hon vet att jag är viktig för hennes överlevnad. Utan mig kommer hon inte långt.”

Kanske kommer Rakel ett steg närmare den osjälviska kärleken genom att hon vågar ge sig in bland de rättslösa barnfångarna i fabriken. Det är en övervunnen distans som uttrycks i språket: ”För att de släppte in mig i deras gemensamma smärta, in i deras gemensamma medvetande.” Det är kanske här som samhället äntligen kan födas på nytt.

Hur kommer det sig att vi övergivit föreställningen om att vi genom barnen vårdar fram­tiden? Det är därför antologin ”Ingens mamma”, där tolv kvinnor skriver om barnfrihet, är så befriande syresättande att läsa. De erkänner att barn har rätt till vuxnas tid. Vi får möta människor som skärskådat sitt behov av barn, och vägt det mot band med andra människor.

Genom att säga nej till moderskap uttrycker de en stark omsorg. Genom att säga nej till föräldraskapet bidrar de till att förskjuta det från biologi, blodsband och tradition till ansvar och närvaro. För inbyggt i moderskapet finns ju en stor lögn om att våra egna, privata känslor räcker. Som om samhällets gemensamma resurser inte spelade någon roll.

Som Faranak Rahimi skriver: ”Lura mig inte. Ni låtsas att alla kan bli bra föräldrar. Sedan ger ni några mycket av allt och andra väldigt lite”.