Bloggen är ett uppror

Vad händer när förväntningssamhällets bluff genomskådas? När en hel generation vaknar upp ur livslögnen - vi som lurats att tro att vi kunde bli vad som helst, idoler, rockstjärnor, supermodeller.

I Chuck Palahniuks 90-talsroman "Fight Club" rinner bägaren över och Project Mayhem initieras, med män som pucklar på varandra under kontrollerade former, under marknivå, runt om i stadens källare.

I dag har tekniken gjort det möjligt för alla och envar att synas, att delge resten av världen sitt innersta genom ett klick med datormusen. Det började med hemsidor och chatforum och har fortsatt med communities och bloggar. En undersökning från förra året uppskattade antalet nystartade bloggar i världen till 184 miljoner (www.technorati.com).

Av dessa är många ämnesrelaterade. Men de flesta handlar som bekant inte om sådant som politik eller kultur utan är helt enkelt privata dagböcker utlagda på nätet där vanliga människor skriver om vänner och familj, om sina känslor, om vad de ätit till middag och om vad de ska göra i helgen.

Ett nytt sätt att bli av med sina frustrationer?

I en uppsats i sociologi (Lunds universitet, 2008) undersöker Janina Weitner just detta "dagboksbloggande". Själva bloggfenomenet har framhållits som ett uttryck för ökad demokrati och som ett medel för kommunikation. Weitners undersökning ger snarare bilden av bloggandet som ett individualistiskt projekt där enskilda personer ägnar sig åt självbespegling.

Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot. Till det är innehållet alltför privat och skrivsättet för slarvigt, enligt Weitner.

Kommentarsfunktionen spelar en underordnad roll i den här typen av bloggar. Antalet kommentarer är litet och de som publiceras är i stort sett alltid positiva.

Sannolikt läses bloggarna främst av anhöriga och vänner, de närmast sörjande. Weitner menar dock att bloggaren själv drömmer om en anonym, månghövdad publik - en stum spegel. Intervjuade bloggare anger i sin tur samma motiv för verksamheten som i alla tider varit den traditionella dagboksförfattarens. Man bearbetar känslor och händelser, prövar tankar.

Med den avgörande skillnaden att bloggaren i stället för i skrivbordslådan lägger ut sina tankar på nätet, för världen att läsa. Kanske inte så mycket för att dessa tankar särskilt skulle imponera eller vara någon till gagn, utan mer för att presentera sig själv som just kännande och tänkande och på så vis bekräfta sin existens: Blogito ergo sum.

Att synas är att finnas. Det privata är vår tids offentlighet.

I en uppmärksammad essä i den nyutkomna antologin "Nån där?" hävdar pr-kvinnan och skivbolagschefen Elin Alvemark att vi snarare än i ett kommunikationssamhälle lever i ett monologsamhälle. En dia­log kräver två parter som smälter samman i ett ömsesidigt utbyte. Att konsumera och exponera information på nätet är något annat.

Hur kommer formerna för umgänge mellan människor att förändras i framtiden, frågar sig Weitner. Kommer vi att undvika fysisk kontakt när vi nu är förtroliga med hela världen via nätet eller blir fysisk närhet viktigare?

I Michel Houellebecqs roman "Refug" (2005) sitter klonade framtidsmänniskor isolerade i bunkrar, envar sysselsatt med att i uppdaterad form föra vidare sin anfaders "livsberättelse". En djupt narcissistisk syssla. Låt vara i syfte att bättre förstå människans natur - och förbättra den.

I ett halvmörkt rum i en mellanstor svensk stad 2009 sitter en 34-årig kvinna och "skriver av sig" en vanlig dag. Uppstigning, en tur på stan, kanske något inköp, hemkomst. Till middag grekisk korvpanna med paprika. På teve "Äntligen hemma". Uppladdade och utlagda får orden ett märkvärdigt skimmer över sig, ett slags mening.

Varför är vår tid så besatt av det privata?

Weitner citerar Richard Sennett i "The fall of the public man": "När gudarna är avmystifierade, mystifierar människan sitt eget tillstånd, hennes eget liv är fyllt med mening, men det återstår att levas ut."

De stora berättelsernas kollaps har knappast gjort oss mindre beroende av berättelser. Subjektiviteten, iscensättandet av den egna personligheten, tycks ha ersatt religionen som meningsskapare.

Våra idoler förväntas blotta sin personlighet. "Based on a true story" säljer bäst, ett framgångsrecept begagnat av såväl författare som politiker.

Upptagna av våra egna personer - våra "projekt" - bjuds numera samtliga av oss att ständigt "inter­agera" och "tycka till" i medie­bruset. Vår tids personlighetskult som ett vapen mot intighet och meningslöshet. Ett uppror?

Om bloggen är ett uppror, vad betyder det att över åttio procent av dagboksbloggarna är kvinnor?

Är bloggandet en feministisk strategi? Förklarar det i så fall den relativa avsaknaden av negativa kommentarer från medbloggarna? Man uppmuntrar varandra. Man iscensätter det privata offentligt. Man leker idol.

Nog finns det något förföriskt i bilden av männen som krossar varandras näsben i Fight Clubs skumt upplysta källarlokaler? Den blodiga protesten mot samhällets alla oinfriade löften känns på något vis rättmätig.

Ett högupplöst digitalt foto av den egna middagsmaten är i jämförelse kanske inte riktigt lika upphetsande. Likafullt ingår även den dokumenterade grekiska korvpannan i en massrörelse - en rörelse som kanske kunde tolkas just som en reaktion på krossade drömmar.

Man slår sig ner vid datorn. Man tar saken i egna händer.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut