Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Bok

Bodil Malmsten: Mig skrämmer inte den stora hemligheten

”I det enklaste finns möjligheten för läsaren att verkligen lägga in sitt eget”, säger Bodil Malmsten.
”I det enklaste finns möjligheten för läsaren att verkligen lägga in sitt eget”, säger Bodil Malmsten. Foto: Stefania Malmsten

Döden är handfast närvarande i diktsamlingen ”Det här är hjärtat”. Det är inte rädslan för döden – trots att Bodil Malmsten är sjuk i cancer – utan sorgen inifrån hon vill skildra.

Ljuset rinner in genom fönstren i Bodil Malmstens lägenhet i Stockholm. Hennes telefon ringer flera gånger, sms-signalen plingar – ett av samtalen är från en radioproducent som vill försäkra sig om att Bodil Malmsten kommer till Radiohuset. Hon ska läsa in en dikt. Egentligen gjorde hon det redan i går, men hon har ångrat sig. Valde fel. Hon suckar uppgivet och skrattar lite när hon berättar att det inte är första gången det händer: När nya diktsamlingen ”Det här är hjärtat” just skickats till tryck flyttade hon om bland styckena i sista sekund. Sedan ångrade hon sig igen. Borde nog inte ha ändrat ändå.

”Det här är hjärtat” börjar med en telefonsignal; någon är död. Det är en skildring av ett sorgetillstånd, av saknad och smärta. Det är den första dikt Bodil Malmsten publicerat på 22 år, och att den skulle publiceras var på något plan självklart, säger hon där vi sitter på var sin sida köksbordet i marsljuset.

– Jag kände bara att den skulle i väg. Inte för att andra skulle kunna dela det – utan helt egoistiskt, det handlar bara om mig. Så är det alltid när jag skriver, jag gör det inte för att någon 17-åring i Rätansbyn ska ­förstå, utan för att det ska bli tydligt för mig själv. På något sätt ville jag bli färdig med dikten även om man aldrig blir färdig med själva sorgen.

Det här är en dikt om kärlek och sorg. Hur hänger de ihop? Kan man ha det ena utan det andra?

– Du säger ”man”, men den här dikten är som jag ser livet. För mig är det alltid så: ju mer jag tycker om någon, desto mer orolig blir jag för att den ska bli påkörd, få någon sjukdom, jag sms:ar och får inget svar och tänker att den ligger på akuten. Jag är extremt orolig för dem jag älskar. Jag måste lägga band på mig för att inte visa dem det. För mig är det helt ihopkopplat. Men det säger mycket mer om min läggning än om sorg och glädje i sig.

Bodil Malmsten har själv cancer. Hon har inte skrivit särskilt mycket om sin sjukdom i sin blogg, däremot har hon skrivit om sjukvården, om situationen på Karolinska sjukhuset i Stockholm och hur vården havererat medan alla väntar på att det nya sjukhuset ska byggas klart. Hon planerar att skriva mer om det, en pamflett.

Dikten är något annat. Den ville hon skriva ”inifrån”, säger hon, har skalat bort allt utanpåverk och alla beskrivningar av den som sörjs och den som sörjer.

– Det står på ett ställe: ”jag är sorg”. Det var det jag var ute efter, att inte göra det till en dikt om en person som sörjer, utan något som är sorgen.

Födas och dö är det enda som alla människor går igenom. Så varför är det så omöjligt att bli sams med tanken på att man själv, eller de man älskar, en dag inte existerar längre?

– Det är väl ointagligt. Ingen vet vad som sker efter det där sista andetaget. Inte den som tar det, inte den som står bredvid. Det är den stora hemligheten. Men mig skrämmer inte den stora hemligheten alls, jag tycker att den är en trygghet. När det gäller mig själv. De jag älskar däremot, mina vänner och släktingar, de får inte dö! Det är liksom bara uteslutet.

Vad är skillnaden?

– Jag har nog aldrig varit rädd för döden, inte ens när jag var ung. Jag tänker mig ett upphörande, jag har ingen tro på något evigt liv ­ eller de saligas ängder, att man ska vara tvungen att spela blockflöjt i himlen. Däremot har jag en väldigt fin bild som är att när jag dör ska jag kremeras. I den minneslunden där jag ska begravas strör de inte ut askan, utan sätter den i en liten strut som planteras och blir ett med jorden, och så kanske det växer små blommor där. Det tycker jag är fint. Det kanske låter lite banalt och sentimentalt, men det är fint om man blir en snödroppe eller tusensköna. Jag har alltid gillat kyrkogårdar, gärna med stora statyer som är välta eller lite avskavda.

– Men för att återgå till frågan, det som dikten skildrar mycket är det avbrutna samtalet. Den avbrutna kontakten. Om man haft en löpande kontakt med någon, som hört ihop med en själv, en massa gemensamma referenser, impulsen att skicka ett sms. Och plötsligt finns det ingen mottagare. Ingen som skickar tillbaka. Det är det som är döden, att du aldrig svarar igen. Det är klart att man kan sitta där på en gravsten och låtsas prata med någon, men det är inte riktigt min påse.

Det är en sorts amputation av en del av en själv. Man har delar som bara existerar i...

– ...i det förhållandet. Exakt, så är det. Om det är en relation som varit väldigt stark, där man tvinnats ihop, då är det verkligen så. I det ögonblick där man förlorar den, är det en amputation. Äsch, det låter lite för högtidligt. Det var ditt ord!

Insprängt i dikten finns hårdfakta om hjärtat. Storlek, funktion, hur många slag under en livstid. Titeln är också korthugget konstaterande: ”Det här är hjärtat”.

– Faktauppgifterna var med från början, jag ifrågasatte aldrig att de skulle vara där. Så småningom förstod jag att det var för att balansera risken med att skriva om hjärta och smärta, att ha torra oemotsägliga fakta. Och titeln lär vara Gunnar Ekelöfs sista ord, jag vet inte om det är belagt, men det är därifrån jag fått den. Ofta finns inte titeln när man skriver, men den här dikten hette bara det.

Det är dubbeltydigt som sista ord. Man kan tolka det helt torrt, nu dör jag, det är hjärtat. Eller så kan man lägga in hur mycket som helst i hjärtat som symbol.

– Det är det som är så bra med det enkla, summerande. I det enklaste finns möjligheten för läsaren att verkligen lägga in sitt eget.

Född: 1944 i Bjärme i Jämtland.

Född: 1944 i Bjärme i Jämtland. Växte upp där och i Vällingby i västra Stockholm.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Författarskap: Debuterade med barnboken ”Ludvig åker” 1970. Första diktboken ”Dvärgen Gustaf” kom 1977, och därefter har hon gett ut ett tiotal diktsamlingar fram till romandebuten ”Den dag kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” 1994. Sedan dess har hon skrivit romaner, noveller och loggböcker. 2012 kom ”Så gör jag – konsten att skriva”. ”Det här är hjärtat” är hennes första dikt på 22 år.

”Det här är hjärtat” är utgiven av Rönnells antikvariat i Stockholm, i samarbete med Albert Bonniers förlag. Bodil Malmsten har tidigare engagerat sig i Rönnells när butiken var nedläggningshotad, och hösten 2013 höll Malmsten i en serie kvällar på Rönnells om författaren Thomas Bernhard.