Vrål från samtiden. Helena von Zweigbergk får det att klia av obehag.
Ödesmättnad behöver inte alltid ackompanjeras av pukor och valthorn, mörka skyar och fradgande hav. Ödet kan knacka på i form av en trulig tonårig systerson, fullastad med tv-spel och korkad självtillräcklighet.
Helena von Zweigbergks nya roman vrålar av helt vanlig samtid. Berättaren heter Susanne, är 53 år och har lämnat den trygge man vars särkull aldrig accepterat henne, för att i stället flytta ut till en stuga på landet i sällskap med tystnaden och ett avgångsvederlag från det jobb som inte längre behöver henne.
Och så – mitt i testunden och tystnaden – ringer hennes egocentriska lillasyster för att berätta att hon än en gång har hamnat i ekonomisk knipa och nu tänker lämna sin femtonårige son i Susannes vård till dess att det ordnat upp sig.
För andra gången på kort tid rasar Susannes liv. Men hon ställer upp och låter sitt välordnade eremitage invaderas av människans värsta fiende: en tonåring.
Ett socialrealistiskt vardagsdrama vecklar sakta ut sig. von Zweigbergk är utomordentligt skicklig på att gestalta personligheter av det slag man känner igen så väl för att man själv har stött på dem; på samma gång så lätta att genomskåda och så hopplösa att beskriva i ord.
Susannes syster Louise till exempel. Finns det något ord för en människa som är fulländat självupptagen och instinktivt manipulativ, som skryter om sitt autentiska och fria liv och i nästa andetag kräver att andra skall reda ut de katastrofer som denna livsform kommer att medföra?
Alla har någon gång träffat en Louise. Det är hon som ideligen lånar pengar och kräver att du skall ställa upp med både det ena och det andra – för att när tillfälle gives fördöma och håna din präktighet och ditt ofria liv. När kassan sinar kommer hon med sina doftljus igen.
Helena von Zweigbergk skildrar lyhört konfrontationen mellan de två systrarna på ett sätt som får det att klia av obehag. Man vet hela tiden vartåt det barkar, för den här sortens sedelärande, socialrealistiska romaner strävar alltid efter ett slut som somliga skulle kalla för lyckligt och andra för uppgivet martyrskap.