”Jag lever inte utifrån det veder­tagna. De som lever utifrån det veder­tagna har ingenting gemensamt med mig. Ingen har något gemensamt med mig.” Så står det i en gråblå anteckningsbok som den franska författaren Marguerite Duras skrev i åren runt krigsslutet. Det är ett mycket typiskt Duras­uttalande. När hon beskriver sig själv är det ofta med den tonen: hon är stolt och solitär.

I dag kommer ”Anteckningar från kriget” ut, en volym som består av fyra anteckningsböcker som hittades efter Duras död 1996. De tummade och tejpade häftena är skrivna mellan 1943 och 1949 och innehåller bland annat skisser till scener som sedan kom att ingå i romaner som ”Älskaren” och ”Sjömannen från Gibraltar”, som kommer på svenska i oktober. Här finns dessutom tio korta, tidigare opublicerade prosastycken. De fyra handskrivna häftena är en sorts urkälla till författarskapet.

Det ska genast sägas att det här förmodligen är en bok för dem som redan läst Duras. Ta då chansen att läsa exempelvis ”En fördämning mot Stilla havet” och spara den här till efteråt. För hos denna författare återkommer ofta personer och scener som varieras i böcker, filmer och pjäser; en flicka som står i herrhatt på en båt över en flod i Indokina, en utsliten häst som dör ifrån en familj.

Och har man väl klivit­ in i Duras universum blir man besatt av dessa olika versioner.

Själv är jag inte så mycket för handskrifter, men jag ska erkänna att jag på min anslagstavla har kopior av manussidor där hon med olika färgpennor strukit över ord och skrivit om i marginalen.

Under kriget lever Marguerite Duras i Paris, dit hon kommit 1933 efter att ha lämnat den franska kolonin Indokina, där hon växt upp med sin mor och två bröder. Hon läser juridik och och träffar poeten Robert Antelme, som hon gifter sig med 1939. Tre år senare föder hon ett barn som dör vid födseln. Paret blir aktiva i motståndsrörelsen. ­Antelme arresteras och deporteras till koncentrationslägret Buchenwald 1944.

I anteckningsböckerna beskriver Duras de kaotiska dagarna i april 1945 då människor börjar fira den tyska arméns sammanbrott medan hon själv väntar på livstecken från Antelme.

Det är en ångestpulserande text som dyker upp i prosasamlingen ”Smärtan” (1985). När han återfinns är han så utmärglad att de som hittat honom känt igen honom enbart på tänderna.

Marguerite Duras skriver ofta envist utifrån sin egen själv­biografi. Hon är påfallande lik den nu Sverige­aktuella 97-åriga, fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois som har samma konsekventa sätt att förvandla privata erfarenheter till konst. Ibland är kopplingen till deras liv tydlig, ­ibland dold, men man känner alltid en sorts biografisk intensitet.

I ”Anteckningar från kriget” finns ett fantastiskt avsnitt där Duras ­beskriver timmarna efter att hon fött det döda barnet. Här finns också ett minst lika starkt avsnitt om hennes andra graviditet, om barnets rörelser och om moderskap.

För att inte tala om skildringen av en semesterresa med några ­vänner till Italien ett och ett halvt år efter freden. De lite kantstötta männi­skorna rör sig fortfarande försiktigt i det skarpa solljuset på badorten. Beskrivningen av strandvistelsen, som i anteckningsböckerna är flera sidor lång, dras i den färdiga ”Smärtan” ner till ett par, hårt kondenserade stycken.

Och det är här som anteckningsböckerna blir så intressanta. Man ser hur Duras arbetar. I anteckningsböckerna är texterna mildare,­ mer mångordiga, liksom rundare och mjukare än de versioner hon sedan publicerade. Då har hon skruvat till och vridit fram den Duraska klara, kyliga tonen, som är både skrämmande och fullkomligt underbar. När man följer anteckningarnas väg till litteratur börjar man också förstå vad som skapar hennes ton.

Duras är nämligen fullkomligt obekymrad om vad vi tycker om henne – och det är ovanligare än man kan tro. Det talas ofta om författare som är brutalt uppriktiga, som skriver självutlämnande, men i verkligheten är ytterst få det. De flesta tycks hela tiden hålla ett öga på läsaren och noterar hur de tar sig ut. De fixar, framhäver, bäddar in, förskönar och förfular och vill att man ska uppfatta dem si eller så. När man läst något av Duras blir man en tid överkänslig för allt sådant koketteri.

Själv är hon exakt, kylig, illusionslös. Hon skär genom allt. Hon drivs av ett nästan djävulskt behov av att benämna saker – om det så är smärtsamt, skamligt, outhärdligt, skandalöst.

En sådan passage har för mig alltid varit just de där dagarna när hon väntar på Robert Antelme i Paris. Han kommer alltså hem närmast som en rest av en människa. Hon matar honom med tesked, tömmer den bubblande avföringshinken och lägger nio kuddar på olika ställen under kroppen för att inte skelettet ska tränga genom skinnet. Samtidigt vet hon att hon ska lämna honom. Hon har en djup relation också med förlags­redaktören Dionys Mascolo och vill nu ha ett barn med honom.

Egentligen borde det inte vara så svårt att läsa om. Självklart övergav människor varandra då som nu, även om det efteråt inte är smickrande att det drabbade någon som satt i koncentrationsläger.

Men hos Duras gäller inga sådana aspekter. Hon kan knivskarpt beskriva den ångestfyllda väntan – klipp – sedan skötseln av honom – klipp – sedan beslutet om att denna människospillra ska överges – och det är tre lika stora sanningar, oberoende av varandra. Det var så här – alltså måste det skrivas. Vad någon annan människa kan tycka är egalt.

Nej, Marguerite Duras levde inte utifrån det vedertagna, som hon skriver i anteckningsböckerna, och
hon har mycket lite gemensamt med alla oss som gör det. Hos Duras förvandlas den livskänslan till en litterär stil.

Ända sedan uppväxten i den indo­kinesiska bushen – med en galen mor, utan pengar, utan anseende –
tycks hon haft den där upplevelsen av att vara fördömd, av att vara underlägsen men samtidigt suverän. ”Jag hade en elak blick som mor kallade ’giftig’. När jag hittar fotografier från den tiden söker jag förgäves efter något milt eller mjukt i mina drag”, skriver hon i en av anteckningsböckerna. Det är den blicken som gör henne till en unik författare.