Än så länge rymmer nutidslitteraturen märkligt få satirer över Sveriges nyborgerlighet, som med sin kombination av pompös statusfixering och livsstilsorienterat bildningsförakt annars borde vara en tacksam ballong att sticka hål på.
Men kanske sker en vändning just nu. Liv Strömquist levererade nyligen en svidande satir över det svenska moderatväldet i seriealbumet ”Ja till liv!”, där framtidens arkeologer upptäcker att Moderaternas enda kvarlämnade kulturella uttryck från vår tid är Sven Otto Littorins abstrakta målning ”Arbetslinjen”. Nu utkommer dessutom Aase Berg med en diktsamling där borgerligheten träder fram som en grupp dyslektiska hönor med smak för hierarkier och särskrivningar.
”Liknöjd fauna” är Aase Bergs första diktsamling efter hennes rosade mammatrilogi från 00-talet. Om ”Uppland”, ”Forsla fett” och ”Loss” delvis var ett utforskande av moderskapets djuriska dimensioner anlitas djurvärlden denna gång mer som spegelbild av samhället i stort. Förutom nämnda hönsskara förekommer hästar, skator, kungsörnar, rådjur, uttrar, hundar, katter, ugglor, sälar, murmlor, krypplor, människor och andra djur, och enligt omslagsfliken ingår de alla i en diktsamling som är ”en slutgiltig sammanfattning av den kapitalistiska apokalypsen”.
Aha, tänker man kanske, är ”Liknöjd fauna” alltså en diktsamling om kapitalismens liknöjt vegeterande konsumenter? Inte riktigt. I Aase Bergs guide till samhällsfaunan är liknöjd långt ifrån en dålig egenskap. Hennes senaste bok, essäsamlingen ”Uggla”, beskrev liknöjdheten närmast som ett utopiskt sinnestillstånd, en garant för fredligt umgänge mellan vitt skilda existenser. Där målades en idyllisk bild av hästar och getter som, tack vare sitt aktiva ointresse för varandra, står sida vid sida och tuggar i sin gemensamma hage.
Den här bilden återkommer i ett par olika variationer även i ”Liknöjd fauna”, bland annat i de första raderna i diktsviten ”Häst & hund”: ”Samhörighet betyder/att alla lyssnar/inte på varandra/bara samtidigt”. Aase Berg förordar en ”konstruktiv asocialitet”. Själv tänker jag på riktigt små barn i sandlådan som sitter bredvid varandra och gräver var för sig, vilket tycks minimera risken för sandkrig. ”Mötesplats”, heter det i en annan dikt, ”betyder inte/att man umgås/utan att man/ska förbi varandra/utan trubbel”.
Och så skulle Aase Bergs nordliga fauna ha kunnat framhärda här i livet, liknöjt idisslande i sin mångkulturella beteshage.
Om det inte vore för hönorna. Till förfång för harmonin i det städade umgänget över artgränserna har en grupp hönor med hybris bestämt sig för att revoltera mot naturens ordning och skapa ett klassamhälle. I diktsamlingen talar de som en antik kör i ett grekiskt drama – men med sånger så ordblinda att de nästan förvandlar denna kapitalismens tragedi till en kacklande komedi.
Hönorna ”BETONAR att Leva ett Liv i Hjul spår för Oss såväl för Alla”. De bedriver ”antprenörskap” och ”fortplantar Arbetslinjen”. De förordar ett system där ”Individen tillåts välja mellan alla val”. De säger ”Ja till till växt” och ”Nej till sopp torsk”.
För att uppträda i en diktsamling bjuder ”Höns Kören” på ovanligt mycket humor, men är också skrämmande. Hönsen är noga med att upprätthålla gränsen mot hackkycklingarna i utanförskapet. En ledsen ”Papigoja 65 år” är för gammal för att få leva: ”Den är arbetsbelastning och jätteful.”
Det är förstås reducerande att läsa ”Liknöjd fauna” enbart som en parodi på alliansens särskrivande vänner. Man ska heller inte inbilla sig att man själv befinner sig på tryggt avstånd från hönsgården – som ”väljarjag” i valfrihetssamhället tenderar vi alla att ränna runt som yra höns på jakt efter en sittpinne. Den här diktsamlingen handlar om mycket, om baksidan av industrikapitalismen, om grunderna för empati, om människans naturumgänge och om poesins möjligheter och begränsningar. Kanske är de ordblinda hönorna rent av en drift med språkmaterialisterna? Aase Berg har tidigare skrivit om att språkmaterialismen lätt kan missbrukas som ett slags nyliberal, trojansk häst.
Hönskörens kakafoni står också i kontrast mot flera vackra eller stillsamt ironiska scener från svenska glesbygdslandskap. Dikten kan panorera över orter som Njutånger, Sveg, Köping och Ängelsberg, för att plötsligt göra en avstickare till Bayern: ”Hur fan hamnade vi i Ingolstadt?”
Ingolstadt är staden där ”Frankenstein” utspelar sig, och visst finns här en teknikskeptisk förbindelse till Mary Shelleys upplysningskritik. Djupfrysta råvaror fraktas runt. Äggen smakar fiskpinne. Flygresor avråds på grund av ”maktsug”. Mot slutet anländer naturens hämnd inte bara som en evig vinter med ”långsamma djupminus” och en ny ”klirrande ordning”, utan också som en växande, själslig tomhet:
”Jag tittar på naturen/Naturen tittar på mig”, skriver diktjaget för att på nästa sida skildra resultatet av mötet: ”Naturens sökarljus/passerar genom/och förbi mig”
”Liknöjd fauna” bjuder på kraftfull och flerstämmig poesi. Man kastas mellan nyanser i naturen och vantrivsel i kulturen, mellan sorgsam skönhet och skämtsamt språksinne.
Det är dikt som tar sig an sin suicidala samtid med ett dödsföraktande leende på läpparna. På ett ställe görs rent av ett försök att definiera motsatsen till vår ”hallucinogena kapitalism”:
När vi en hel dag
är upptagna med frågan
om hönorna är deprimerade
eller bara
normalverksamt
konstiga