Kan samhällen insjukna? Bli tokiga?

I slutet av artonhundratalet lanserades idén att människor kunde bli kollektivt galna, särskilt om de kom från de lägre klasserna. Efter 1918 ställdes diagnosen på hela nationer – generaler, härskare och intellektuella inräknade. Massvansinne, konstaterade Sigmund Freud, Hermann Broch och William Trotter om första världskriget. De hade bevittnat hur till och med ”den vita rasen”, som enligt Freud ”fått rollen att vara människosläktets ledsagare”, avsöndrade sin civilisatoriska hinna lika obehindrat som en fjärilslarv. Fram ur puppan sprang dess primitiva, stridslystna väsen.

Hur såg detta väsen ut? På gatorna i Petrograd 1917 beundrade den ditresta Emmeline Pankhurst den ”kvinnliga dödsbataljonen”, anförd av Marija Botjkarjova. På tsarens sida utkämpade den en fanatisk slutstrid mot tyskar och bolsjeviker.

Den amerikanske historikern Adam Hochschild återger scenen i sin nya bok ”Aldrig mera krig. Lojalitet och motstånd 1914–1918”. Enligt honom är det få personer som illustrerar krigets transformerande kraft så tydligt som Pankhurst. Före 1914 hade hon utfört sabotage mot regeringen därför att den motsatte sig kvinnors rösträtt, samarbetat med arbetarrörelsen och hävdat att krig berodde på manlig dumhet. Efter 1914 blev hon en av Englands högljudda krigshetsare. Hennes dotter Sylvia däremot stod kvar på de vapenvägrande socialisternas sida och hjälpte fattiga i East End.

Hochschild korsklipper händelserna vid krigets fronter – eller rättare sagt människoslakten som dagligen avlivade tusentals – med utvecklingen på hemmafronten. Han förevisar ett Storbritannien där flertalet bejakar kriget och ett mycket litet antal kämpar emot, trots förföljelse, hot, åtal och hårda straff.

I fokus står ett antal släkt- och vänskapskretsar där medlemmarna kom att inta motsatta positioner. Dit hör Familjen Pankhurst. Dit hör även syskonparet John French och Charlotte Despard. French var kavallerist, överbefälhavare på västfronten och vicekung av Irland, en man som drömde om militär ära, såg till att återinföra lansen som kavalleriets officiella vapen 1907 och sorglöst skickade hundratusentals unga i döden innan han blev fråntagen sina befogenheter och flyttad till Irland för att kväsa befrielserörelsen där. Despard var suffragett, pacifist, kommunist, anhängare av samma väpnade gerilla, IRA, som hennes bror bekämpade, och ideligen fängslad för sin agitation.

De var alltså syskon som förblev varandra tillgivna.

Kring sådana gestalter bygger Hochschild ett gripande panorama. Över scenen svävar en gammal uppfordrande gåta. Varje skolelev har blivit förhörd på saken. Ändå övergår den allt förstånd. Hur ska vi förstå och förklara detta krig?

Många har vittnat om känslan av befrielse som infann sig när det bröt ut. Aldrig förr eller senare tycks lyckan och samhörigheten i Europa ha varit så stor som i augusti 1914. Aristokrater, småborgare och arbetare föll varandra i armarna bara därför att de råkade stå under samma nationsflagga, och de kunde inte bärga sig innan de kom till fronten för att sticka bajonetten i likadana aristokrater, småborgare och arbetare som de själva, vilka hade samlats under en annan flagga. Thomas Mann skrev lättad att kriget innebar en befrielse från ”fredens giftiga bekvämlighet”.

Resultatet var cirka nio miljoner döda och 21 miljoner sårade soldater; fler än tolv miljoner dödade civila; stora delar av Frankrike, Belgien och Östeuropa ödelagda, folk och samhällen utplånade från Armenien till Östafrika. Än i dag tar franska bönder årligen fram 250 ton krigsskrot ur sina åkrar, när traktorerna inte försvinner genom marken då någon av tunnlarna som styrkorna grävde under varandras skyttegravar faller in.

Och följderna av kriget stannar inte där, menar Hochschild. Freden som slöts i Versailles i januari 1919 banade väg för ett än värre krig tjugo år senare. USA:s president Woodrow Wilson lär ha sagt att detta var ett krig som skulle göra slut på alla krig. Storbritanniens krigsminister Alfred Milner var mer klarsynt. Efter att förgäves ha försökt övertyga segermakterna om att lindra skadestånden som lades på det kapitulerade Tyskland konstaterade han att Versaillesfördraget var ”en fred för att göra slut på all fred”. Fast här resonerar Hochschild alltför deterministiskt. Nazismen främjades av fredsfördraget 1919, men var för den skull inte förutbestämd att ta makten i Tyskland 1933.

Hochschild skriver alltså om krigsmotståndarna och soldaterna vid fronten, men också om lojalisterna, till exempel författarna Rudyard Kipling och John Buchan (”De trettionio stegen”). De slöt upp kring en härskande klass som var i otakt med sin tid.

Skotten i Sarajevo den 28 juni hade aldrig fått sådana efterverkningar om inte Österrike-Ungerns hårt pressade kejsare och regering hade gjort dådet till förevändning för att statuera exempel mot uppstudsiga separatistiska rörelser som hotade att lösa upp det Habsburgska imperiet inifrån. Att Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien i sin tur utlöste ett världskrig berodde dels på att det på Europas territorium trängdes fem stater med imperieanspråk och lydfolk på olika kontinenter, därtill sammanbundna av aristokratiska släktband och ömsesidigt antagonistiska försvarspakter, dels på att dessa stater skälvde av trycket från arbetarrörelser och kvinnorörelser som de styrande eliterna försökte stävja genom att avleda uppmärksamheten mot yttre fiender.

Kriget kom som en räddning och ett botemedel för regimerna. Men dosen blev så stark att de själva och deras världsordning gick under. När kriget var slut hade de demokratiska folkrörelserna inga skäl att längre lyda sina ledare. Flertalet hade lojalt offrats på nationens altare, utan att ha vunnit något. Kriget övergick i revolution, i Ryssland blixtsnabbt, snart även i Tyskland, Ungern och Österrike. Även i England övertogs makten lokalt av soldat- och arbetarråd som genast slogs ned. Och det var inte längre möjligt att neka medborgare rösträtt.

Även de trupper som återvände hem till Senegal, Indien, Madagaskar, Honduras eller Indokina hade lärt sig något. De hade varit med och räddat européernas frihet. Varför skulle de då inte få sin egen? Antikolonialismen började. Hochschild har en enastående förmåga att gestalta de europeiska staternas och eliternas brott mot mänskligheten. Vad ska man annars kalla detta krig, som utan andra skäl än den feodala officersklassens militära heder och den styrande klassens rädsla för demokrati tog livet av miljoner? Här ligger förbindelsen till hans tidigare, berömda böcker, "Kung Leopolds vålnad" och "Spräng bojorna", som handlar om kolonialismens och slaveriets brott.

I likhet med dessa böcker betonar "Aldrig mera krig" att det fanns alternativ och motröster – sådana som Bertrand Russell, labourledaren Keith Hardie, Rosa Luxemburg, Caroline Despard, Sylvia Pankhurst och andra civilt olydiga. Enligt Hochschild är det ingen slump att de alla var kommunister och vänstermänniskor.

Europas och Västvärldens historia är alltså inte hopplös. Den handlar inte bara om världskrig, slaveri och kolonialism, utan även om ett motstånd som i sin samtid gärna avfärdas som utopiskt drömmeri eller fördöms som förräderi, men som senare generationer beundrar eftersom det ofta visar sig – och ofta när det är för sent – att det var motståndet som hade rätt.