”En sak är säker. Världen är levande och brinner.” Så lyder en rad ur den stora dikt, ”Antenner i regn”, som fått ge namn åt ett nytt urval av den polske poeten Adam Zagajewskis dikter. För översättningen står Anders Bodegård, som svarar för utomordentligt tonsäkra svenska texter.

Så skulle också Zagajewskis poesi kunna karaktäriseras: idel tonsäkra rapsodier över en värld i brand eller åtminstone under dramatisk förvandling, närmare bestämt den polska och västerländska efterkrigsvärlden, ansatt av olika maror alltifrån den totalitära terrorn till 11 september-attackerna. Men röstläget eller sceneriet i hans dikter är sällan dramatiskt.

Det präglas tvärtom av en underfundig absurdism, ibland av en rent kontemplativ klangfärg, ett vemod som låter ana glimten i ögat: ”Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig”, står det att läsa mot slutet av titeldikten. Med den karaktäristiska fortsättningen: ”Men under / förtvivlan finns återigen glädjen.”

Zagajewski, född 1945, hör till de stora namnen inom de senaste årtiondenas europeiska lyrik – och är ytterligare ett exempel på den moderna polska poesins genomslagskraft. 1982 påbörjade han en exil i etapper västerut: först, för en kortare tid, till Berlin, därpå till Paris och slutligen Houston, Texas. Numera delar han sin tid mellan Kraków, Paris och USA.

Hans lyrik bär många spår av den här kringflackande tillvaron, samtidigt som hemlandet – dess gator, städer, poeter och kyrkor – bildar en genomgående klangbotten för allt han skriver. Med stigande ålder har hans dikter blivit allt mer personliga. I flera av dem iakttar han sig själv som vore han en annan, på distans, klarsynt, närmast nyfiket. En av de sista dikterna i Bodegårds urval heter stilenligt ”Självporträtt”. Den slutar så här:

 i vinterdagens tystnad, jag uttråkad, uppgiven,
olycklig, arrogant, jag försänkt i drömmar
som en tolvåring, dödstrött som en åldring,
jag på muséet, vid havet, på torget i Kraków,
i längtan efter ögonblicket som inte vill komma, som gömmer sig
likt bergstopparna en igenmulen eftermiddag, äntligen nalkas
klarheten, och plötsligt vet jag allt, vet att den inte är jag.

 Med de här slutorden, som varieras på olika sätt, kan Zagajewski påminna om en sentida förlorad generationspoet: klarheten kommer nog, eller kanske, bara inte för mig, bara inte för oss … Den här melankolin, som aldrig ska förväxlas med självömkan, avsätter en serie stänk genom ”Antenner i regn”.

Sist och slutligen står Zagajewski i intim förbindelse med klassikerna. Hans dikter kan ibland påminna om versbrev eller satirer i romarnas eller 1700-talets stil, med sin geografiska precision och sina påfallande kraftiga svängningar mellan teman och figurer. Framför allt vittnar de om en orubblig integritet ansikte mot ansikte med en hem- eller rotlöshet av existentiell lika mycket som politisk natur: ”Vi lever i avgrunden. I de mörka vattnen. I glansen.”