Det är vanskligt att läsa om sina gamla barnboksfavoriter i vuxen ålder. De kan ha blivit vad som helst: ytligt nonsens, platt språk, överdrifter eller klichéer.

Men en trygghet består: privatdetektiv Ture Sventon. Han är precis lagom absurd för att befinna sig utanför tiden, i den värld där man aldrig blir gammalmodig eftersom man aldrig varit modern.

Förlaget började sin återutgivning av serien för två år sedan med ”Ture Sventon, privatdetektiv”, som förra året följdes av ”Ture Sventon i öknen”. Nu är det dags för paradnumret ”Ture Sventon i London”, där Sventon och herr Omar tar mattan till London för att dels kurera herr Omars sandknastrande luftrör, dels reda ut ett förbryllande smygande hemma hos lord Hubbard.

London kan inte få mer Londonstämning än så här; man skulle inte bli ett dugg förvånad om hr Ehrenmark eller Jolo flanerade förbi i den ökända Londondimman, smogen. Lord Hubbard är mer brittisk än drottning Elizabeth, teet porlar i kopparna (till herr Omars diskreta ogillande) och naturligtvis pågår handlingen rätt mycket i biblioteket.

Icke heller blir man förvånad när det sticker fram ett par spetsiga skor under gardinen när lord Hubbard sitter där och läser. Vem annat än Ville Vessla smyger runt i brottsliga avsikter?

Det är som vanligt ett alldeles lagom behändigt mysterium, långt från dagens ibland ganska blodiga barndeckare. Och det är minst lika viktigt för Sventon att instruera köksan i konsten att baka en temla.

Sven Hemmels illustrationer är alltid halva nöjet: som bilden där Sventon har förklätt sig till lord Hubbard. ”Exakt lika”, konstaterar Åke Holmberg gravallvarligt, medan Sven Hemmel glatt ritar dem fundamentalt olika. Så blir text och bild en road dialog, där Hemmel ständigt underminerar Holmbergs allvar.