Vintern 2005 publicerade den kenyanska tidskriftsredaktören Binyavanga Wainana essän ”How to write about Africa” i den brittiska tidskriften Granta. Den djupt ironiska texten gestaltade varenda upptänklig stereotyp som rörde Afrika och skickade upprörda svallvågor över hela den litterära världen, inte minst den vita, som inte längre kunde blunda för sin egen rasism. Det var hög tid att börja tala, tänka och skriva om Afrika och det afrikanska på ett nytt sätt.
Texten kom inte som en isolerad händelse – den var del av en större rörelse där författare med hemvist i första eller andra generationens invandrare hade börjat söka sina rötter. I Afrika började samtidigt författare från olika länder och språkområden samarbeta, och när kontaktytorna med kollegorna från diasporan ökade sattes bollen i rullning. Wainaina och hans uppmärksammade tidskrift och förlag Kwani? är ett talande exempel, liksom Ntone Edjabes sydafrikabaserade tidskrift Chimurenga.
En av dem som inspirerat Wainana och hans anhängare är den fransk-kongolesiske författaren Alain Mabanckou.
”Det är han som leder hela gänget”, sade Wainaina förra året i den amerikanska kulttidskriften BOMB (112/2010). ”Det att han flyttade till USA, att han är öppen för idéer, att han vägrar följa spelets regler, som är riggade, det har betytt mycket för oss alla.” Ja, Alain Mabanckou betraktas av många som en förgrundsgestalt för en ny négrituderörelse – en rörelse som (i enlighet med den ursprungliga rörelsen, som grundades av den martiniquisk-franske poeten Aimé Cesaire på 30-talet) vill söka sig tillbaka till de afrikanska rötterna för att skapa en global solidaritet mellan svarta i syfte att lyfta fram deras egen historia, och motarbeta den rasism som skapats av kolonialismen.
Mabanckou ställer samman antologier, bloggar, är med i tv. Framför allt skriver han böcker som gestaltar den nygamla négritude. Många hävdar att detta är den största förnyelsen inom fransk litteratur på decennier, och till viss del är jag benägen att hålla med.
På svenska finns två av Mabanckous tidigare romaner ”Slut på kritan” och ”Ett piggsvins memoarer” översatta, och nu kommer även ”Black Bazar” från 2009. En sak är säker – den som inte tidigare visste vad négritude var kommer att ha lärt sig en hel del efter att ha läst den här boken.
Romanen utspelar sig liksom ”Slut på kritan” på ett kafé vid Hallarna i Paris. Afrikaner av alla slag och nationaliteter hänger runt borden och snackar om livets vardagligheter, vilket för det mesta antingen handlar om Försäkringskassan eller veckans nyanlända afrikanskor (det bästa, enligt detta svårt chauvinistiskt anfrätta kaféklientel, är att ragga upp dem direkt, innan de börjar frankofieras och fatta att de har friheter och rättigheter).
Huvudpersonen är en fyrtioårig författarwannabe från Kongo-Brazzaville. Han kallas för Rumpologen och satsar allt han äger och har på att bli Paris mest välklädda neger. I äkta sapeur-tradition (sape är fransk slang för att klä sig med stil, en sapeur är en neologism, en kongoles som i ironisk anda anammat kolonialfolkets klädstil, välartade uppträdande och oklanderliga moral) lägger han alla pengar på linnekavajer från Emanuel Ungaro, sidenslipsar med Eiffeltornet och Westonskor i krokodilskinn. Att han slavar som lagerarbetare för den vite mannen på ett tryckeri i förorten talar han tyst om, och när han börjar dejta en ny kvinna får han ett helvete med att dölja sina penibla bostadsförhållanden: nämligen att han delar en sunkig etta tillsammans med ett tiotal andra bostads, arbets och -papperslösa afrikaner.
Så långt är Alain Mabanckou lysande – hans miljöer och människor sitter som en smäck. Man dras in i historien direkt och hade antagligen sträckläst boken rakt igenom om det inte vore för just … négritude. I ett avsnitt säger en vän till huvudpersonen att han måste behärska sin vrede när han skriver – och det borde Mabanckou verkligen ta till sig. Det märks att det är en väldigt arg och väldigt angelägen man som skrivit den här boken. Mellan raderna i den glesa intrigen försöker han trycka in varenda fördom, varenda oförrätt, varenda talande detalj och historisk händelse som på något sätt kan kasta ljus över rasismens sorgliga historia. Av intrigen blir inte mycket kvar, och jag börjar fundera över vem det var som sade att litteraturen inte lämpade sig för pedagogiska lektioner.
En annan sak jag grunnar över är stilen. Varför känns det så lamt och töntigt? Mabanckou är en tuff kille med stilistiska ambitioner. Han skräder inte orden. Han kan sin litteraturhistoria. Kan det möjligen vara med den här översättningen som det så ofta är med svenska översättningar – att man har svårt att hitta de rätta orden för svordomar, könsglosor och slang?
I samtalet mellan Wainaina och Mabanckou från förra året talar båda om att de håller på att avsluta varsin uppväxtskildring. Det ser jag fram emot. Dels är det berättelser som är helt nödvändiga för att förstå världen i dag, dels tror jag att en författare som Mabanckou – som alltför lätt dras med av sin egen berättarglädje, och samtidigt inte kan låta bli att predika – verkligen kommer till sin fördel när stoffet är självupplevt. Då kanske intrig och gestaltning skapar en mer komplex verklighet än den som så högljutt basuneras ut i ”Black Bazar”.