Alain Mabanckou låter ett litet piggsvin uttala sig om det mänskliga livets alla konstigheter. Maria Schottenius läser ett fräckt afrikanskt experiment.
Alain Mabanckou, 44 år, från Kongo Brazzaville, hör till de afrikanska författare som skaffat sig en enastående position. Han har studerat juridik i Paris och bor nu i Santa Monica i LA, är professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien och en ny auktoritet i den franska litterära debatten.
Han har en lång verklista bakom sig – hans poesi, essäer, romaner är översatta världen över och Mabanckou finns tidigare på svenska med romanen ”Slut på kritan” om det bråkiga livet kring en bardisk i en hamnstad i Kongo. ”Ett piggsvins memoarer” (som kom på franska 2006) tilldelades ett ansett franskt litterärt pris, Prix Renadout.
Djur är också människor, i fablernas värld. La Fontaine visar vägen. Genren är väl beprövad i totalitära system när satir och samhällskritik måste döljas i djurhamn.
Det finns en föreställning i afrikanska länder som säger att varje människa har en dubbelgångare i ett djur, och det är den tanken som Alain Mabanckou i sitt muntert fräcka experiment leker med.
Ett litet berättande svin (porc-épic) avslöjar hur det är att vara ”skadlig dubbelgångare” till en timmerman, senare bandit och mördare, som heter Kibandi.
Det lilla lata piggsvinet uttalar sig om det mänskliga livet och alla konstigheter som kan uppstå till exempel kring en ”Gudsbok” som människorna måste tro på ”för att inte riskera att förlora sin plats i det de kallar Paradiset”. Och berättelsen ”som tvåfotingarna oftast återger är den om en mystisk typ, ett slags karismatisk kringvandrare”, som kan göra under i form av att gå på vattnet och uppväcka döda tills ”han kom tillbaka från Dödsriket som en som vaknar efter en vanlig liten tupplur”.
Kringvandraren är liksom Kabindi son till en timmerman. Kabindi är på flykt undan sin fars illgärningar, och på liknande sätt som Mabanckou vänder upp och ner på Jesusmyten, med en fader som ska blidkas och synd som ska frälsas, vänder han på historier ur Koranen. Böckerna med världsreligionerna blandas med afrikanska myter, som behandlas utan särskild respekt. Alla heligheter stoppas i samma gryta. Piggsvinet bekänner sina synder för apbrödsträdet, baobab, och hoppas på slutet att bli förvandlad till en fredlig dubbelgångare.
Även om jag på intet sätt är den ideale läsaren till litterära upptåg med talande djur tar det i hjärtat när piggsvinet söker upp Kabindi i sorg efter sin mor. Romanen är tillägnad författarens avlidna mor, en av hans förebilder som berättare.
Författaren låter piggsvinets memoarer vara det efterlämnade manuskriptet av den alkoholiserade berättaren från romanen ”Slut på kritan”. Så här skriver barägaren Envisa snigeln, som sparat manuskriptet: ”Innerst inne var han övertygad om att de böcker som dröjer kvar hos oss länge är de som uppfinner världen igen, återuppsöker vår barndom, ställer frågor om vårt ursprung, skärskådar våra fixa idéer och skakar om våra trosföreställningar.”
År 2005 kom den angolanske författaren Pepetelas roman ”Hunden i Luanda” på svenska. Hunden är utsänd i en söndervittrande huvudstad, och angreppssättet är likartat Mabanckous med ett skruvat underifrånperspektiv.
Alain Mabanckou är en burlesk berättare som älskar att vara vitsig. Det gäller som läsare att vara vaksam på främmande citat som rör sig i buskarna och gilla djur, även om de sticks.