Många sydamerikanska författare tvingades lämna sin kontinent i juntornas tidevarv på sjuttiotalet, och flera av dem hamnade i Sverige. Länge bodde jag granne med Mario Romero, en fin argentinsk poet, numera bortgången. Därför är jag särskilt glad över ett litet
poesihäfte han gav mig för tjugo år sedan, inslaget i brunt papper.
Det är skrivet av en landsmaninna till honom som han rekommenderade särskilt starkt, Alejandra Pizarnik, död för egen hand i Buenos Aires vid trettiosex års ålder 1972. Mario hade fått boken av Alejandra. På försättsbladet har hon präntat två små rader i blått. Man kunde försvenska dem så här: ”Flicka som i grå vindar/väntade på gröna vindar”.
Hon var redan då ett stort namn bland sina kolleger, och på senare tid har hennes betydelse bara vuxit. Ändå dröjde det tills millennieskiftet innan hennes samlade produktion förelåg mellan två pärmar. Nu börjar hon komma på svenska. Ett urval av Maria Nääs kom på Alastor Press för två år sedan, och nu ger Magnus William-Olsson ut ”Spegelns vägar” på Ellerströms.
Här återfinns dikter, mestadels korta, från Pizarniks genombrottsbok ”Dianas träd” (1962) till hennes sista efterlämnade försök. Det rör sig om en tunn men rättvisande samling stickprov.
Pizarnik skrev visionärt men också knappt och avskalat, med drag av aforismer, ofta sakligt, alltid distinkt. Det reduktiva skrivsättet står i omvänd proportion till det uppdrivna känslotrycket. Flickan, visar det sig, förutsäger tidigt sin undergång. Askans bildspråk kände hon väl, de gröna vindarna väntade hon förgäves på. Just i kraft av det koncentrerade formatet – och William-Olssons fina efterskrift – blir det lätt att få syn på konstanterna i Pizarniks diktning: det kluvna jaget, inte sällan framför spegeln. Färgernas roll, inte bara grått och grönt.
Den väntan hon skrev om på försättsbladet i Marios bok, vanligen olycksbådande. Det finns förstås en risk för att läsa och tyda hennes författarskap i ljuset från hennes död. Där får man se upp. Visst strålar Pizarniks dikter i ett liksom övergivet sken, men de är också ömsinta, avklarnade, finurliga, på sitt sätt en serie livstecken på tvärs mot usla odds.
Samtidigt ger Ellerströms ut den spanska poeten Clara Janés, född 1940, känd för en till lika delar mystisk och erotisk diktning, full med klanger från alkemin. Ingrid Wikström har översatt hennes diktsamling ”Skogens hemligheter” från 2002.
Om Pizarnik gärna zoomade in olika spegelbilder eller självprojektioner, ofta frånvända, liksom försjunkna i sig själva, söker Janés älskaren, ryttaren, tjuven. ”Djupare in i snåret” ville den spanska mystikens poet nummer ett – Johannes av Korset – tränga, och Janés följer honom ett gott stycke på väg, till den punkt där älskaren blir ingen alls. För på ”den andra sidan” finns ingenting, och det är vackert så.