Ales Steger ”Berlin”

Berlin har blivit det Paris en gång var: en plats för flanörer. Efter återföreningen mellan öst och väst en vidsträckt och trots sina fyra miljoner invånare relativt glest befolkad stad, där pulserande förtätningar och tomma ytor ligger så nära varandra att den ensamme nattvandraren fortfarande kan höra sina egna steg eka, om han väljer rätt gata. En stad med ytor för supermodern arkitektur där det förflutna framgångsrikt hävdar sin plats, och, inte minst, en flugfälla för kringirrande författare och konstnärer på jakt efter billiga bostäder och tid att arbeta.

Ales Steger är en ung slovensk poet vars vandringar resulterat i en liten prosavolym som kort och gott heter ”Berlin”. I ett efterord påpekar Aris Fioretos att endast den som odlar sin egen kluvenhet förmår hitta det i staden som inte står i Baedeker, men Steger framstår i mina ögon som allt annat än kluven. Tvärtom, han är en resenär som aldrig tycks ha varit i Berlin före murens fall, men som nu i mitten av 00-talet söker sig till just de platser och företeelser som står i varje resehandbok och iakttar dem med en blick som både är barnsligt vidöppen och fullskriven av andras texter om Berlin, av Nietzsche, Döblin, Hoffmann.

Han har sugit i sig Walter Benjamin och Gottfried Benn som om det gick att smälta dem i samma tugga, den ene jude, kritisk marxist och tvingad i exil av nazisterna, den andre djupt konservativ lutheran som stödde Tredje riket men ändå inte dög i nazisternas ögon.

Steger åker upp i Fernsehturm och promenerar i Prenzlauer Berg. Han fotograferar himlen sedd mellan de höga mörka stenstoderna på Judiska museets gård, han äter sparris och handlar på KaDeWe, Västberlins NK. Han iakttar homosexuella par, följer de två raderna gatsten som markerar var muren stod, fascineras av gatunamn och speglar sig i bokhandelsfönster.

Som för så många andra är Berlin för honom bibliomanins och ensamhetens stad, en plats för läsande främlingar, men trots att han hela tiden dras till det redan välkända och många gånger iakttagna lyckas han undvika att fastna i klichéerna, inte för att han är kluven utan för att han har en dubbel blick, en postmodern, postmural aptit på allt samtidigt.

Han känner skuld inför minnen av Förintelsen och han gläds åt varuhusens överflöd, men grundstämningen är en poetisk förundran som aktiverar alla sinnen. Han iakttar en grupp pensionärer som dansar vid en restaurang och ser samtidigt en grupp turister som guidas förbi ett antal kors till åminnelse av människor som blivit ihjälskjutna när de försökte fly till väst. Nu och då, sida vid sida.

De kors som bara skymtar i Stegers Berlin står i täta rader i Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi”. Det finns beröringspunkter mellan de två, de har läst samma författare och vandrat längs samma gator, men där Stegers är poetisk impressionist är Handberg en essäist som omsorgsfullt frilägger spåren efter historiens offer. Han väver samman självbiografi med ett stort antal fallbeskrivningar, korta, precisa berättelser om några av alla dem som mellan 1961, då muren byggdes, och 1989, då den föll, försökte fly från öst till väst.

De är till förväxling lika, dessa berättelser, som Handberg rekonstruerar med hjälp av tyska hi­storiska undersökningar och egna intervjuer. Det var nästan alltid mycket unga människor som flydde, mest män, tonåringar, få över 25. De hade ingen aning om hur välbevakade alla gränser var, inte bara muren, utan hela gränsen mot väst och kusten i norr, eller med vilken brutalitet gränspolisen utförde sitt arbete.

I ingenmansland låg minorna tätt och på gränsstaketen, tillverkade av svenskt stål, satt självskjutande maskiner som utlöstes så fort den flyende nuddade vid en tråd. De dödade unga människorna kunde ha 40 skott eller mer i kroppen, de som överlevde men greps var oftast lemlästade och fick alltid långa fängelsestraff. De dödades familjer tilläts inte sörja utan tvingades spela med i ett grymt hemlighetsmakeri där all ”republikflykt” förnekades och förvandlades till ”olyckshändelse”.

Jag vet inte hur många flyktförsök Peter Handberg återberättar, han följer den ene efter den andre fram till det blodiga slutet – och någon enstaka till friheten. Man skulle kunna tänka sig att det blir för många, för enahanda i sin maskinmässighet, och därmed avtrubbande, men Handberg lyckas tvärtom göra offren levande igen, hjärtat slår hårt mot revbenen varje gång en ny livrädd människa kryper, klättrar eller simmar fram i natten mot en nästan alltid ouppnåelig gräns.

Styrkan i dessa avsnitt gör att berättelserna om Peter Handbergs privata resor till Berlin från barndomen fram till i dag länge framstår i ett svagare ljus. I ”murstyckena” är stilen stram och behärskad, närmast osentimental, men med vreden och sorgen strax under ytan. De självbiografiska partierna är ordrikare, stilen lika omsorgsfull men mer preciös, livsödena som passerar revy paradoxalt nog mer skissartade än ögonblicken ur de flyendes liv. Handberg var en av alla dem som tidigt sökte sig till Berlin och inrättade sig i en bohemtillvaro i skuggan av muren, på dess västra sida. Han levde i kollektiv, inledde långvariga kärleksrelationer utan framtid, överlevde på sin penna och med små medel. Ständigt nya bekantskaper, möten, samtal. Ingenting griper dock tag så som muroffren.

Men efterhand växer bokens två delar ihop till två sidor av samma mur, de vinddrivna gestalterna på västsidan är också ett slags offer, främlingar som utforskar gränsen för sin egen tillhörighet, osäkra på var de egentligen hör hemma och om det över huvud går att vara hemma någonstans. Känslan av tomhet och längtan efter en passion som kan fylla hålet i det inre var kanske densamma på båda sidor, men priset sattes i olika valutor, på den ena sidan melankoli, på den andra död.