Allt börjar med att Alex Schulman står på Sturehof med en öl, en gammeldansk och ett par resväskor. Han har just lämnat lägenheten där han levt med sin fru. Liksom många före honom i filmer och romaner står han här och försöker döva förvirringen inför det som just nu händer.

Redan på sidan sju sätter jag därför ett frågetecken vid meningen ”jag tror att det finns få andra i Sverige som är bättre än jag på den här typen av ickehantering”. Den är för uppenbart skriven av en man som vet att han just nu börjat skriva en man-i-kris-skildring.

För två år sedan debuterade Alex Schulman med ”Skynda att älska”, en mycket fin berättelse om hans relation till sin pappa, tv-producenten Allan Schulman.

När Alex föds är hans pappa 57. Han är stor, bullrig, kolerisk och fantasifull. Han är en ömtålig person som både drar i gång svensk tv och lätt faller i gråt när han blir rörd. I familjen är han en kärleksfull och central pappa som till slut ligger med slang i näsan på ett vårdhem i Farsta. En pappa som Alex och hans bror Calle beundrat och idealiserat, men som de behövt läsa av och ta hand om.

Att Schulman var en bra stilist visste alla som följt hans bloggar och krönikor, men här visade han att kunde skriva en stark och tonsäker bok. Framför allt var den ogarderad i stilen. Det går ofta att skilja mellan öppna och slutna stilar. Schulman återberättade scener och skapade dialoger som gjorde att vi kunde följa med till sommarhuset i Värmland, till bastun nere vid stranden och till den uppsluppna fotbollsturneringen Coca-ColaCup som pappan iscensatte varje sommar. Läsaren fick plats att se och uppfatta saker i relationen som författaren Alex kanske inte alltid hade full koll på.

Jag tror att det berodde på att Schulman själv var inne i ett projekt, han försökte ta reda på någonting. Han försökte på allvar inse att pappan var död, han åkte tillbaka till sommarhuset där han inte satt sin fot efter begravningen och började långsamt se, känna och minnas.

Den här gången är det annorlunda. ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” startar alltså där på Sturehof och några kaotiska månader då han var och varannan kväll kryper hem från Stureplan.

Tills han träffar Amanda som bjudit in honom för att läsa ur sitt bokmanus på en företags-kick off. Amanda beskrivs som oanständigt vacker. Hon är en trofé. Alla män vill ha henne men det är honom hon väljer.

Den här gången försöker inte författaren Schulman på samma sätt ta reda på någonting. Fortfarande är det säkert skrivet, men nu är stilen sluten. Knapp, ren och rak och den försvinner sällan ut i episoder som han inte har full kontroll över. Man får känslan av att Schulman skriver för att visa upp – för sig själv, för henne, för alla.

Här finns några träffsäkra scener (som när han är med i tv-s ”Singing bee”, får stämpeln ”författare” i pannan av Daniel Sjölin i ”Babel” eller försöker kallprata med en gammal skolkamrat på en fest) och då handlar det ofta om sociala åkningar mellan överläge och underläge som Schulman verkligen har blick för.

Men scenerna med nerv är för få, tonen för kokett. Det är mycket möjligt att det mellan den där bardisken och Visby BB där deras barn föds ett år senare, finns en större kärleksroman, men tyvärr finns den inte här.